PRS Kkaebsong & JustAFriend

Att stå med ansiktet nerborrat i de där underbara lockarna kanske inte var det smartaste Zhìyuan kunde ha gjort. Speciellt inte med tanke på att han bokstavligen kunde känna hur kroppen klagade, hur tänderna kliade och huvudet dunkade. Men nu när han väl dragit in Max i den där oplanerade kramen, kunde han verkligen inte släppa taget. De hade känt varandra hyfsat ordentligt i vad? En halv dag? Och nu stod sjuttonåringen och bölade? Att han brydde sig om den jämnårige var uppenbarligen en rejäl underdrift. För det här, det var definitivt någonting utöver att bara bry sig.
”Det är inte okej”, knorrade Zhìyuan och knep ihop ögonlocken. Pinsamt. Som. Fan. ”Tycker du att det är okej att jag måste stå ut med mitt päls problem resten av livet? Nej, förhoppningsvis tycker du inte det”, babblade han på och tog sedan ett djupt, lugnt andetag. Lugna ner dig nu, annars kommer du bara att bli bränd. Åh, ironin. Försiktigt lirkade sjuttonåringen sig loss från Max, torkade sig i ögonen ett ganska stort antal gånger, för att sedan vända ryggen mot honom. Det lilla rubbade utbrottet hade tydligen skyndat på hela processen. Den trevliga processen som involverade knakande ben, en hel del skrik och ibland till och med en och en annan tår. Eller det var åtminstone så det hade varit förr i tiden, när Zhìyuan varit yngre och inte kunnat acceptera sitt tillstånd. Som tur var hade han insett att det inte lönade sig att kämpa emot, allt eftersom han blev äldre och klokare. Klokare? Host, host, harkel.
”Förlåt”, mumlade han och drog händerna utmed ansiktet. ”Det här är bara en väldigt dålig tidpunkt för att ha sådana samtal, inte sant?” Fortsatte han med ett tillgjort skratt.

Nej, det klart det inte var okej. Det visste han ju. Men att yttra de där tre orden var så mycket lättare än att säga sanningen. Att acceptera sanningen. 'Det är okej' eller 'det är lugnt', kändes definitivt lättare. Då slapp han framstå som något jobbigt, trasigt och kunde instället låtsas som att allt var toppen. Eller åtminstone okej. Nu visste ju Slytherineleven mycket väl att så inte var fallet med Max, men det gick liksom på reflex.
"Förlåt, nej det klart jag inte tycker", nästan viskade den kortare som svar. Det hade verkligen inte varit meningen att väcka något sånt till liv. Och självklart var pälsproblemet inte okej, eller åtminstone inte något någon skulle tvingas leva med och gå igenom gång på gång. När Zhìyuan vände honom ryggen, högg det till i magen. Fjärilarnas flaxande tog en paus.
Tveksamt tassade sjuttonåringen fram till den jämnårige. Ställde sig ganska nära. Inte allt för tätt med tanke på att läget var lite oklart. Zhìyuans tankebanor var svåra att tyda och Max ville inte bli alltför på.
"Kom, vi går in i salen", sa han så tyst och mjukt som möjligt. Utan att släppa blicken från den längre, nickade han in mot de uppradade sängarna.

”Det är nog bäst så”, muttrade Zhìyuan och slingrade armarna om sig själv. Rättare sagt de darrande armarna. Hela kroppen skakade något alldeles förskräckligt, från topp till tå. Däremot ville sjuttonåringen inte erkänna detta för sig själv, utan intalade sig själv att allting var fin fint och att du har inte alls ont, vad snackar du om? Fan, han visste ju mycket väl vad att kämpa emot resulterade i, men det sket hjärnan typiskt nog i. Dagen till ära, dagen då allting troligen skulle bli pannkaka. Sakta, löjligt sakta, började Zhìyuan röra benen in mot salen. Sängarna stod som vanligt utmed väggarna och alla draperier var öppna. Phew, det betydde att de var ensamma i sjukhusflygeln - vilket helt klart var att föredra. Folk brukade ju inte uppskatta att dela ett utrymme med en varulv, ännu mindre när fullmånen hängde däruppe på den mörka himlen.
”Vill du veta vad som suger?” Undrade sjuttonåringen med en grimas och sjönk ihop ovanpå en av de närmsta sängarna. ”..att det är så vackert med nätter som dessa men samtidigt så jävla vedervärdigt..”

I sakta mak rörde följde Max efter den darrande vännen(? Jo, nu var de allt vänner) in i salen. Han hade aldrig tyckt om sjukhus. Nu var det väl inte så många som gjorde det, men ändå. Sjukhusflygeln på skolan var hur som helst annorlunda. Varmare på något sätt. Inte temperaturmässigt då, utan mer hela omgivningen. Inte så himla sterilt och formellt och blä.
Max satte sig på sängen intill Zhìyuans. Studsade till lite innan han drog av sig skorna och ställde ner dem prydligt på golvet.
"Ja, det är verkligen vackert", mumlade han instämmande. Nätter i sig var verkligen vackra. Alla stjärnor som tindrade och månskenet.
"Är det hemskt hela tiden eller är det som värst nu precis innan och under förvandlingen?", frågade han försiktigt och bet sig i läppen. Blicken vandrade över den långa eleven. Upp och ner upp och ner.

Med ögonen stelt fästa på fönstret nickade sjuttonåringen långsamt några gånger, innan han vände blicken mot Max. Därefter log han snett, även om leendet var ytterst blekt och stelt. Nåväl, det var i alla fall genuint.
”Ja, från morgonen till kvällen”, mumlade Zhìyuan och sneglade ner mot händerna, som även de darrade våldsamt. ”Men det här är liksom ingenting i jämförelse med det andra”, förklarade han och gled återigen upp med blicken mot den jämnårige. ”Sedan så känns det ju typ underbart när benen slutar knaka och braka, så det är inte precis som om jag måste gå runt och vara obekväm resten av natten.” Att sitta och prata om det här, med någon som inte var en lärare eller madam Pomfrey..det kändes sjukt skumt. Zhìyuan hade inte direkt någon idé om hur han skulle förklara allting heller, vilket bara fick honom att känna sig löjlig och rutten inför Max. För Max var någon han ville imponera på. Eller va? Man kan inte imponera på folk med sådana grejer. Herrejösses.
”Nejmen ser man på”, ljöd plötsligt en röst någonstans längre bort i salen. ”Varför sitter du där och såsar, vi ska väga dig och mäta dig och..jaså Mr Fig är också här? Är det julafton eller?” Kuttrade Madam Pomfrey på och viftade åt de två eleverna att ställa sig upp och röra sig bort mot henne.
”Jag överdriver inte när jag säger att hon typ älskar mig”, viskade slytherineleven roat och reste sig återigen upp, trots att hela kroppen protesterade värre än någonsin. ”Det är väl lika bra att få det överstökat, eller hur?”

Max tyckte verkligen synd om Zhìyuan. Det gjorde ont inombords att det inte fanns något han kunde göra åt det. Att det inte gick att rädda den andre från all smärta. Om det hade varit möjligt hade han gjort vad som helst. Upplevt den själv istället. Även om det möjligtvis var en ny nivå av smärta så var ju Max trots allt van. Och om det kunnat hjälpa den jämnårige, så visst. Fast nu gick ju inte det. Och det sög. För Max hatade att se den längre lida och det bara kröp i skinnet och han ville bara kasta sig om honom och säga att allt skulle bli bra och att det skulle försvinna och ughhh.
Klumpen som byggts upp inombords kändes lättare när den mycket bekanta stämman ljöd en bit bort i salen. Madam Pomfrey var allt en vänlig själ. Väldigt vänlig. Även om Max aldrig spenderat några längre perioder i sjukhusflygeln så hade han varit där flertalet gånger per vecka de senaste åren, vilket gjorde att salen och damen med det stora hjärtat kändes lite som ett andra hem. Utöver Hogwarts i sig då.
Max nickade och tassade sedan iväg, i strumporna, bortåt det där vägandet och mätandet som det troligtvis inte bara var Slytherineleven som stod inför. Usch då.

”Hm, jag föreslår att vi tar Mr Huang först”, började skolsystern fundersamt och pekade mot stället där hon ville att sjuttonåringen skulle ställa sig. Utan några invändningar, placerade Zhìyuan sig själv intill mätstocken som hängde på väggen och rätade lite på ryggen. Hur lång kunde han tänkas vara? Kanske runt hundranittio? Inte mer va? Nej, det skulle väl vara nästintill omöjligt? Madam Pomfrey sköt ner den lilla trödbrickan över huvudet på slytherineleven och läste av resultatet samtidigt som hon krafsade ner någonting på ett anteckningsblock.
”Jaså, du växer fortfarande? Hundranittiotre centimeter..” konstaterade hon och puttade sedan försiktigt iväg honom bort mot vågen. ”Så, då kan du gå och väga dig medan jag tar längden på Mr Fig..” fortsatte hon och pekade återigen mot en punkt på golvet, där hon ville att den jämnårige nu skulle ställa sig.
”Helt ärligt..s-så tror jag att det får vänta till någon annan dag”, stammade Zhìyuan, som stannat mitt i ett steg och blivit stel som en staty. Inte här, inte nu, inte mitt framför näsan på Max. Nej, nej, nej. Sjuttonåringen sjönk ihop i en trasslig hög på golvet och greppade krampaktigt tag om det svarta håret. Merlin, vilket underbar timing. Inte. Absolut inte, rättare sagt. Istället för att sjunka ner på golvet, hade han hellre haft lust att sjunka ner genom det. Dumma golv.

Hundranittiotre? Jisses. Visst var den andre lång, men...wow.
Max tassade fram till den utpekade platsen när Zhìyuan blivit bortputtad.
"Seså, sträck på dig". Max lydde och strax var även hans längd tagen och nedskriven. "Hundrasjuttiofyra...då ser det ut som att du slutat växa. Tur att det finns de som gör det", kuttrade hon vidare innan både hennes och Max blick vändes mot eleven med det svarta håret. Hufflepuffaren försökte att inte rygga tillbaka även om det definitivt såg obehagligt ut. Han försökte dock påminna sig själv om att det troligtvis var tusen gånger värre för Zhìyuan. Dessutom stod han ju lutad mot en vägg, så att backa undan var i princip omöjligt.

Det enda alternativet som Zhìyuan hade i den stunden var att antingen stanna kvar där på golvet eller släpa sig bort till något hörn. Men allting var redan så förbaskat förnedrande att han inte ville utsätta sig för ytterligare vanära. Japp, då var den vänskapen över. Ner i soptunnan med den. Max skulle väl ändå aldrig komma över det som spelades ut framför ögonen på honom? Nej, han skulle troligen inse vilken vidrig varelse sjuttonåringen var och aldrig tala med honom igen. Inte nog med att det hela bara var otroligt pinsamt, så var även kläderna så gott som förstörda redan. Att ta av dem nu och rädda dem undan kroppens omformning var omöjligt. Äsch, se glad ut, Zhìyuan. Du får åtmsintone ha förståndet i behåll, eller hur? Så ryck upp dig och sluta bete dig som att världen håller på att gå under. Sjuttonåringen sjönk ihop en aning med axlarna och ryggen, slutade helt enkelt spreta emot och tillät därmed benen att..tja..brytas, växa ihop igen, förlängas? Gud vet vad, ont gjorde det i vilket fall.

Det såg så olidligt smärtsamt ut att Max egentligen bara ville gömma sig och fly. Det hela gjorde liksom ont, bara att iaktta. Hur kroppen där framför honom helt plötsligt inte var den samma. Eller plötsligt och plötsligt. Efter en process. En väldigt smärtsam sådan.
Det började krypa i skinnet och huden blev blekare. Han var inte rädd för Zhìyuan. Nej, det var han inte. Men även Max kropp gjorde lite som den ville. Uppenbarligen inte alls på samma sätt, men ändå.
Madam Pomfrey som noterat sjuttonåringens plötsliga avsaknad av hudfärg placerade försiktigt en hand på Max axel.
"Andas vännen, ingen fara. Och stå inte tryckt mot väggen sådär, du vet hur hjärnan spökar då", sa hon och puttade fram den lilla eleven en aning.