prs yehet & kkaebsong

Joshua låter blicken vila på den äldre, lyssnar på de tysta orden och ler smått åt honom. Handen glider upp mot Zihaos kind.
"Jo, det gör du," svarar han med tyst röst. "Det jag gör kanske inte är okej eller lugnt, men jag är okej." Det finns ett antal sätt att se på det, sextonåringen vill mer än gärna fortsätta med sitt, utan att någon lägger sig i eller oroar sig. Men i slutändan är han trots allt sjuk, ett faktum som han inte fått in i skallen än. I femte årskursen låg han sjukskriven ett bra tag, vilket fick honom att missa flera lektioner. Humör svängningar, konstant trött, och så pass hungrig att han inte kan äta något utan att må illa. Så pass hungrig att han inte är hungrig längre. Men han har kontroll.

Orden lät genuina, men det hindrade inte Zihao från att känna sig olustig. Visst, just nu var Joshua åtminstone någotsånär okej, men det kunde ju ändra sig när som helst. Helt plötsligt kunde kontrollbehovet gå över styr och lämna sextonåringen på dödsbädden. Åtminstone nu när han hade den inställningen han hade.
”Jo, jag antar det”, mumlade han och flyttade sig närmare den andre. ”Men jag har ändå svårt stt acceptera det”, erkände han sedan och blinkade bort tårarna som hotade att bildas. ”Det är bara det att...att det skrämmer mig. Mer än du någonsin kan föreställa dig.”

Det tar en stund för sextonåringen att få in den andres ord, lutar sin panna mot Zihaos.
"Vad är det som skrämmer dig?" frågar Joshua, granskar de vattniga ögonen framför sig. Det känns hemskt, att prata om det då han endast vill ha det för sig själv, slippa bekymra folk. Samtidigt finns viljan att vara ärlig mot den äldre för att få saker och ting att fungera.

”För att jag är rädd”, viskade Zihao och slöt ögonen. Händerna placerade sig varsamt runt Joshuas kinder och han strök försiktigt med tummarna utmed den mjuka, bleka huden. ”Rädd att du ska försvinna.”
Visst, det var kanske fånigt, men det var åtminstone sanningen. Han var otroligt rädd för att förlora sextonåringen, som han redan fäst sig något enormt vid. Egentligen var det väl ganska underligt, hur snabbt han blivit så beroende av den andre. Men det var så det var och det gick helt enkelt inte att ändra på.

"Det behöver du inte oroa dig över.." svarar Joshua i en viskning, han anser själv att han har kontroll över det han gör, att han aldrig skulle låta det gå så långt. I o för sig tror han inte att han är sjuk heller. "Jag är långt ifrån där," han tyckte inte ens att han förlorat vikt när det var som värst, men det visande sig att han var hemskt underviktig vid den tiden. Han är bättre nu, men känner sig precis som förut, oduglig och ful. "Och om du någonsin tror att jag är på väg dit, kanske du får rätten att trycka ner en macka eller två i mig." ett leende sprids över Joshuas läppar.

Ett ynkligt skratt rymde Zihao och han skakade på huvudet.
”Ibland är du bra dum, vet du det?” Undrade han. Läpparna sprack upp i ett leende och de långa fingrarna letade sig försiktigt ner mot Joshuas hals där de slutligen stannade. Han drog försiktigt över halspulsådern och och studerade sextonåringen samtidigt som han gnagde sig i läppen. Snart skulle väl madam Ponfrey komma och säga godnatt och därmed låsa in dem i salen, alldeles ensamma i mörkret. Frågan var bara om hon verkligen skulle låta den andra stanna där under natten eller om han skulle bli tvungen att gömma sig tills hon gått. Det andra alternativet lät betydligt mer sannolikt än det första.

Huvudet faller på sniskan när Joshua blinkar dumt mot den äldre.
"Säger du det?" han följer känslan av Zihaos fingrar mot sin hud, stannar vid halsen. Blicken glider över den äldres ansikte och som reflex gnager han sig själv i läppen, speglar den andre. Huden ryser av den försiktiga beröringen. Joshua lutar sig framåt, låter sina fingrar finna den andres lockar och deras läppar mötas.

När Joshua lutade sig närmare och närmre, tills dess att deras läppar möttes, kunde Zihao inte låta bli att känna sig lite bättre till mods. Även om faktumet angående sextonåringens förvrängda självsyn kvarstod, kändes det åtminstone som att de kunde släppa deras respektive problem under några få sekunder. De svala händerna fann sig snart nere vid Joshuas midja och den förut kalla känslan han haft inom sig blev genast utbytt mot en betydligt varmare temperatur. Den spred sig genom kroppen som en löpeld och innan han hann hindra sig själv drog de vassa naglarna över den andres skjorta, så pass hårt att tyget brast.

Tankarna som vanligen virvlar som orkaner i huvudet på sextonåringen står stilla, fokuserar endast på eleven framför sig. Värmen stiger för varje sekund, och faktumet att madam Pomfrey kan stiga in och ertappa dem i vilken sekund som helst ignorerar han. Vilket Joshua inte trott han kan. Zihaos hand vid midjan får på nytt att rysa till, och när den äldres naglar sedan borrar ner sig i skjortan, såpass hårt att skjortans tyg brister. Sextonåringen ner ner på den äldres hand och sin sönderslitna skjorta innan han ler lätt. "Du är väldigt stark du."

Zihao frös till, med naglarna halvt om halvt nergrävda i sextonåringens skinn.
”Förlåt”, stammade han med ögon stora som tefat och lossade på sitt grepp. ”Det är bara...” Han synade Joshua uppifrån och ner innan han långsamt började knäppa upp den andres skjorta, utan att ha bett om någon direkt tillåtelse. Nu hade han väl helt och hållet tappat kontrollen - och på köpet blivit våghalsig. Madam Pomfrey kunde ju trots allt öppna dörren och komma ut från sitt kontor vilken sekund som helst.