Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip hade först varit osäker på ifall han skulle vara med eller inte, men till sist hade han bestämt sig för att delta. Han kunde inte svika henne. Hon kanske hade svikit honom, men han älskade henne för mycket för att göra detsamma. Isabelle hade frågat honom ifall han ville göra det, men där hade han utan minsta tvekan sagt nej. Han visste att han aldrig skulle klara att sticka ett svärd i henne. Han fick anstränga sig för att inte slå undan blicken när hon såg sådär vädjande på honom, hade på ett vis dåligt samvete då dem förvarnat honom om att hon skulle ha ont av det, även om det inte dödade henne. Han trodde att han var stålsatt för det, men när hon skrek sådär fick Jace - som stått bredvid honom - hålla tillbaks honom för att han inte skulle rusa fram dit.

Isabelle drog åt sig svärdet efter en stund och då lugnade smärtan ner sig. Runan var dock inte borta vilket fick de andra skuggjägarna att rynka på pannan.
"Michael förvarnade att det här kunde hända, för svärdet har inte samma kraft som den gången han använde det," mumlade Isabelle för sig själv och stack in svärdet i Aubrey igen. Den här gången var det, om så ens möjligt, ännu mer outhärdlig. Hon gav ifrån sig ett blodisande skrik då elden härjade inombords. Hon kunde inte röra på sig heller, hon kunde inte göra något för att undkomma smärtan då hon var fastkedjad i stolen. Efter vad som kändes som en mindre evighet drog Isabelle åt sig svärdet igen. Den här gången var runan borta. Hon andades lättat ut och vände sig med ett litet leende mot de andra.
"Vi lyckades!"

Philip hade precis slappnat av lite då Isabelle drog ut svärdet igen, stelnade dock genast till igen och fick verkligen anstränga sig för att inte rusa fram av Aubreys skrik. Det var många gånger jobbigare än vad han hade trott det skulle vara, men slappnade av då det verkade ha lyckats till sist. Äntligen. Det betydde att Aubrey var tillbaks igen. Det var en otrolig lättnad -han kunde till sist slappna av lite, tillät sig först nu att faktiskt känna alla de känslorna som rusat runt i kroppen.

Vakterna lossade kedjorna men Aubrey rörde sig inte. Hela hennes kropp darrade fortfarande av smärtan som elden orsakat. Men smärtan var inte bara fysisk utan även psykisk. Hennes känslor var ett enda virrvarr. Hon visste inte vad hon skulle tänka. Då hon kände Isabelles arm om sig stelnade hon till och skakade snabbt av sig den, ville inte att någon skulle röra vid henne. Hon var inte värd sådan omtanke. Aubrey satt kvar i stolen en stund innan hon reste sig upp och la armarna om sig själv, sneglade på alla i rummet innan hon gick ut därifrån och mot hissen.

Philip fick lite konstiga blickar då han nu knappt ens såg på Aubrey, utan gick rätt till sitt rum istället. Men han orkade inte prata med henne nu. Det var för många känslor som löpte amok inom honom, men främst kände han sig bara otroligt sviken av henne och arg.

Senare på kvällen, då hon duschat och fått på sig rena kläder, gick hon med små steg över till Philips rum. Hon knackade försiktigt på dörren innan hon kikade in i rummet, stängde efter sig och la armarna om sig igen.
"Hej," hälsade hon försiktigt och bet sig i läppen.

Philip såg upp då det knackade, hajade till då han inte väntat sig att hon skulle dyka upp. Blicken var vaksam - ännu ett tecken på hur sårad han var.
"Vad är det?", frågade han kort, olikt honom att vara så kort. Men han var lite sån, var han sårad så isolerade han sig lite. Och han kände sig fortfarande så sviken av vad hon gjort, samtidigt som pappans framtid fortfarande var oviss.

Aubrey hade förväntat sig att han skulle vara upprörd men det här var värre än hon kunnat tro. Hans korta ton och kroppsspråk avslöjade hur sårad han var. Till på köpet var han förmodligen arg också. Det här var med andra ord kanske inte rätt läge för en konversation. Hon sa ingenting utan såg bara på honom, visste inte vad hon skulle säga.

Philip visste inte riktigt vad han skulle säga, han hade inte haft en tanke på hur det skulle bli med dem två efter allting. Han hade bara varit fokuserad på att få bort demonen från henne, allt annat fick bli ett senare problem. Och nu... Han visste själv inte riktigt hur han skulle reagera eller säga. Men med alla stormande känslor kunde han inte hålla tyst särskilt länge.
"Eller är du bara här för att spatsera mer med hur du litar mer på och hellre pratar med demoner än din parabatai och pojkvän?", sade han kort, med samma tonfall som innan där det verkligen lös igenom hur sårad han var.

Hon kvävde en djup suck och drog handen över ansiktet. Hon kunde medge att hon inte tänkt klart, men vem i hennes skor hade gjort det?
"Jag ville bara ha dem tillbaka i mitt liv," mumlade hon tyst och fingrade på tröjkanten. Det kanske lät löjligt i hans öron men så var det. Hon hade varit beredd att gå hur långt som helst. Det hade hon gjort men ändå fått bli besviken tack vare Lilith.