The mugglis games nummer jag vet inte vad... [SV]

JIHO!

Tack för att ni skonar min stackars mors hjärta!

Tackar!



Fast...jag har en känsla av att de vore bättre att dö... OLA planerar något elakt!

Klart jag här onda planer bland annat är det säkrast att du ställer upp på intervju, för annars författar jag svaren själv.

De är liksom att välja på att hoppa från ett stup eller köra en kniv igenom halsen..


JAG STÄLLER UPP!

Yey!
Jag skickar över första frågan så snart jag här datorn

Jag var i final!!!
Bajs.

Grattis CG!

Alltså gud vad dum jag är, det absolut värsta sättet jag kan tänka mig att dö på är att brinna upp :@

^ Hah ♥

YEAH! JAG VAR KVAR TILL... Topp 3? Jo, Topp 3!

Vinnarintervju

Celest Gaunt drar ett djupt andetag. Hon sitter bakom en scen i huvudstaden och ska snart intervjuas av Luna.Lovegood som just nu sitter och underhåller publiken medan de väntar på att hon ska komma in.
Det har gått en vecka nu. En vecka sen hon kom ut ur arenan som enda överlevande. Drygt två veckor sen hon kom in dit med 23 andra spelare. 23 spelare som nu är döda. Celest Gaunt drar ännu ett djupt andetag för att hindra sig själv från att drunkna i minnena. På vinnarintervjun måste hon vara glad över att ha vunnit.

Någon drar upp henne ur stolen där hon sitter och säger åt henne att stå stilla. Hon blundar och försöker ta det lugnt medan flera personer rättar till klänningen och frisyren. Hon har på sig en djupblå klänning utan ärm. Den går ungefär ner till knäna på henne, och hon har ett hårband i samma färg knuten i rosett runt det bruna håret som är uppsatt i en hästsvans.
Efter en liten stund blir hon inföst på scenen av någon och hon sätter sig i en soffa. Luna.Lovegood bär fram en krona och placerar på hennes huvud och huvudstadens invånare som kommit för att sitta i publiken jublar. Celest Gaunt blundar igen och försöker ordna upp alla tankar i huvudet. Hon har alltid haft scenskräck och allt verkar röras till i huvudet. Hon vill inte göra bort sig nu. Men nu verkar det som att Luna.Lovegood kommer börja ställa frågor, så hon biter sig hårt i läppen och sträcker på sig för att försöka koncentrera sig.
”Vad fick dig att ens vilja och våga gå med från början? Vad det än heter i plural så har ju du och jag en och annan gås oplockad med varandra.” Celest Gaunt hör att Luna.Lovegood försöker göra det hela roligt, men hon är allvarlig när hon svarar henne.
”Ja...” börjar hon. ”Jag ville gå med för att hämnas min lillasyster. Hon som blev spetsad på arenan av några karriärister!” Hon ångrar genast att hon sagt något om det, för tårarna bränner genast på insidan av ögonlocken. Hon blinkar bort dem och fortsätter skämtsamt för att inte förstöra det som tydligen skulle varit roligt. ”Sedan är det ju det att även om vi har en gås oplockad... Så fick jag ta chansen...”
”Hur känns det att ha vunnit?” frågar Luna.Lovegood. Så klart. Den självklara frågan som inte går att komma undan från.
”Just nu känner jag inget annat än lättnad över att de är över” säger hon först. Det är sant så klart. Det finns inget värre än att vara instängt på den hemska platsen. Eller jo, det finns det, men just nu vill hon inte erkänna det. ”Men självklart är jag glad.” Hon ler mot publiken. Det är ett av hennes första leenden efter tiden på arenan och det känns fel, men hon fortsätter ändå le. Ett fejkat leende, för inte kan man vara riktigt glad nu? Flera av hennes vänner har tvingats offra livet för att hon skulle vinna. Det är något hon aldrig kommer kunna glömma helt.
Luna.Lovegood fortsätter att fråga ut henne. Celest Gaunt gillar det inte. Inte alls. Minnen från arenan tvingas ett efter ett upp till ytan, minnen hon försökt förtränga.
”Vilken händelse tycker du var hemskast eller jobbigast inne på arenan?”
Den jobbigaste händelsen... Det var nog när min bundsförvant gick bort och jag...” Hon sväljer hårt igen. Hon vill inte avsluta meningen, men hon är tvungen. ”...inte kunde göra något åt det.”
Det är först nu hon upptäcker den stora bildskärmen mitt emot henne. Det hon ser ger henne kväljningar och hon blir tvungen att titta bort. Hon ser sig själv inne på arenan på knä bredvid Victoire Weaslys döda kropp i färd med att sticka in näckrosen i hennes hår. Celest Gaunt trycker fingertopparna mot tinningarna och masserar långsamt i små, små cirklar för att inte tappa behärskningen. Hon måste ta det lugnt tills det är över.
”Vilken sponsorgåva inne på arenan tycker du verkar ha varit den bästa?”
Den frågan var hon inte beredd på. Men hon försöker svara ordentligt ändå.
”Åh... det kan jag inte riktigt svara på! Men jag tyckte om mina!” Hon ler osäkert mot publiken. Alla sitter tysta, men några få nickar uppmuntrande mot henne. Det känns bra att de ger henne åtminstone lite respons, men att de samtidigt inte överdriver.
”Om någon annan hade vunnit, vem hade enligt dig varit mest förtjänt av vinsten?”
Åh, ska hon kunna avgöra det? Det är ju att avgöra vem som är värd att leva eller dö. Det kan man inte bestämma. Man kan inte värdera om någon annans liv är värt att leva. Det är sådant Luna.Lovegood och de andra spelledarna och huvudstadsborna roar sig med, inte hennes uppgift. Hon är osäker när hon svarar.
”Ja... Jag tror att jag måste säga... Ja... Kanske hade de varit någon av de andra som var med mig i finalen?”
Ännu en gång tvingas hon titta bort från skärmen. EMELESEL och AlexZz går ännu en gång rakt in i elden framför ögonen på henne. Trots att hon försöker blunda så kan hon inte undgå att se hur AlexZz faller ihop och EMELESEL sjunker ner på knä bredvid henne. De håller varandra hårt i händerna när de slutligen blir helt uppslukade av lågorna. Plötsligt önskar Celest Gaunt nästan att hon var tillbaks där. Att det hade varit hon som fick dö med en vän bredvid sig istället för att bli lämnad ensam kvar. De verkar så trygga med varandra. Nej, tänker hon tyst för sig själv. Så får man inte tänka. Hon måste försöka glömma.
Så snart filmsekvensen är färdig kommer nästa fråga och Celest Gaunt hoppar nästan till när den kommer så plötsligt.
”Har du längtat hem något under spelen?”
Hon funderar en stund på hur hon ska svara. Hem. Ordet skär inombords. Hon har fortfarande inte helt tagit in att hon faktiskt ska hem igen. Hon sväljer hårt igen.
”Självklart! De gjorde jag många gånger... Men de var bara att fortsätta ändå!”
Så är det så klart. Man kan inte sluta kämpa halvvägs igenom spelen. Då är man död innan man hinner blinka. Flera gånger har hon varit på väg att glömma vad som fanns kvar att kämpa för, men hon har fortsatt.
Nu kan det inte vara många frågor kvar. Mycket riktigt känns nästa fråga väldigt avslutande.
”Tänker du dyka upp som spelare igen i mitt nästa mugglisspel?”
Ännu ett spel? Celest Gaunt har inte funderat så mycket på det, men svarar det som känns bäst.
”Ja, är fortfarande inte färdig med att hoppa ut ur mugglisspelen... Men jag kanske skulle kunna ta på mig någon roll som handledare... Annars så!”
Om sanningen ska fram så vet hon inte vad hon vill. Hon vill inte släppa det, hon kan aldrig göra det helt. Spelare kan hon tänka sig att vara, har hon tur så kan hon rädda liv. Handledare vore inte dumt det heller. Hon kan rädda liv på folk i sitt distrikt på det viset, men hon dödar andra. Men hon har inte helt bestämt sig ännu.

Luna.Lovegood ställer inga fler frågor, vilket Celest Gaunt tycker är väldigt skönt. Hon lutar sig bakåt i soffan och blundar några sekunder igen. Det är skönt att få fly från verkligheten, men snart tittar hon upp igen. Scener från arenan visas på bildskärmen. Sju ord lyser högst upp framför bilden.
Hon sitter tyst och tittar. Hon ser sin systers död, snabbt följd av ögonblicket när hennes eget namn ropas upp hemma i femman på slåtterdagen. Hon ser Victoire Weaslys död och den döda kroppen. Hon ser sig själv sitta gråtandes inne på arenan.
Sju nya ord dyker långsamt upp längst ner på skärmen medan fler scener visas. Nu är scenerna annorlunda. Hon ser sig själv döda LunaLovegood1. Hon smyger sig på Corriiz bakifrån med kniven. Hon slår sig ihop med EMELESEL och AlexZz, hon stjäl rep och knivar från Lucy och Rose till fällan. Slutligen ser hon sig själv vända sig om bland lågorna och upptäcka att hon är ensam. Ensam överlevande. Tårar bränner bakom ögonlocken igen och den här gången bryr hon sig inte. Hon låter dem rinna ned för kinderna och blöta ner klänningen. Nu kan man se de fjorton orden på skärmen i sin helhet. Sju i överkanten och sju i nederkanten.

”THE ODDS IS NOT IN MY FAVOR, BUT I KNOW HOW TO CHANGE THEM”

Bra gjort Celest Gaunt!
Förlåt Nelly1513! Jag vann inte... ♥

Förresten, det jag sa om ett nästa mugglisspel, tycker ni jag ska skapa ett till? Är det för uttjatat nu, eller tror ni jag får ihop folk till ännu ett?