Någon som vill rolla Hungerspelen?

Vicinia såg på fatet och kände magen mer eller mindre vända på sig. Själva lukten gjorde henne illamående, och synen sen. Hon tog prövande en jordgubbe och bet i den.
Hon var fortfarande förbannad på honom, men undvek det för tillfället.

Mars var nöjd över att Vicinia inte frågade mer, men han hade gärna lyssnat på henne. De var trots allt på väg hem.
Då maten städades bort steg Mars upp och ursäktade sig kort. Han gick raskt till sitt rum och andades tungt av hat, som om han just sprungt och inte gått. Med ett vrål slog han näven i väggen, om och om igen, tills knogarna blödde.
Med en djup suck satte han sig och blängde på sin spegelbild. Han kunde lika bra gå till sängs, när även Vicinia var sur på honom. Så han tvättade bort sminket som täckt blåmärken och såren, klädde av sig och kröp in under sitt täcke efter att ha släckt lamporna.

Vicinia såg efter Mars men frågade inget. Hon gick in till sitt eget rum. Dock duschade hon av sig först, hon tänkte minnsan visa vad huvudstaden gjort.
Efter duschen föll hon nästintill raklång på sängen. Hon var slut, allt tog på hennes krafter. Och hon orkade inte nu, hon somnade snart i en djup drömmlös sömn.

Mars låg länge vaken och övervägde att gå till Vicinia, be om förlåtelse. Men då skulle hon se allt, allt som vakterna gjort åt honom. Så istället låg han i sängen och somnade först långt in på natten, för att vakna först sent på dagen.

Vicinia vaknade på morgon. Hon drog på sig en enkel kort, svart kjol och ett vitt linne. Sedan satte hon sig i sällskapsrummet och stirrade in i den svarta TV skärmen utan att ens sätta på den. Hon undra när Mars skulle komma, hon ångrade gårdagen. Han kanske hade en anledning till det han gjorde? Även om hon inte gillade det, inte alls.

Mars vaknade till en lätt knackning på dörren. Han skuffade sig upp på armbågarna och kallade personen in. Det var hans stylist, som kommit för att täcka över blåmärken igen.
Medan stylisten jobbade såg Mars tomt på bucklan han slagit i väggen och granskade sina knogar. De var upprivna och smärtade lätt, men det var litet jämfört med de brutna revbenen.
Mars lämnade sitt rum klädd i långärmat och stannade utanför dörren till sällskapsrummet. Vicinia var redan där, och Mars drog djupt efter andan. Han skuffade upp dörren och satte sig bredvid henne.
"Hej."

Hon såg upp på honom och vände sedan bort blicken. Hon kände sig bara så trött på allt. "Hej" säger hon trött och med blicken vänd bort, bort mot fönstret. "Förlåt för det igår, du kanske har en anledning till att inte säga det." säger hon tyst men vänder sedan blicken mot honom. "Men jag gillar fortfarande det inte." säger hon allvarligt, men hon vill inte bråka mer med honom.

Mars nickade. Han ville inte heller bråka. Försiktigt strök han undan en slinga som gett sig av på villovägar med sin skadade hand, men hoppades att hon inte skulle märka det.
Han drog Vicinia in i sin famn och kramade om henne. Tyst grimaserade han på grund av smärtan, men släppte trots det inte taget.
"Jag vet. Men... Det är bäst så, tror jag", mumlade Mars i Vicinias hår och kysste det lätt.

"Tror inte jag." mumlar hon. Men det var skönt att inte bråka, att ha honom hos sig igen. Hon lutade sig lätt mot honom. Det var trots allt inte längesedan hon trodde att hon aldrig mer skulle få se honom.

Mars kunde inte låta bli att le vid hennes svar. Men då hon lutade sig mot honom flämtade han till, för det var det brutna revbenet hon stött sig imot. Han skuffade undan Vicinia och reste sig, men höll ansiktet bortvänt tills han hunnit ordna om sina anletsdrag.
"Vill du ha morgonmål?" Mars klarade sin strupe och försökte låta lätt på tonen, men misslyckades grovt.