Privat Rollspel

Jason släpper ner handen, orolig för Odette.
"De är dags att ni slutar se mig som någon nu kan leka med hur ni vill, Pride, och nästa gång skulle jag föredra ordet brinna, inte förkolna." Jason tittar ner på sina händer. Vad gjorde han egentligen? De enda han vet är att han vart jäkligt förbannad och plötsligt så stod han där, full skimrande, mer livfull än någonsin. Energin bara strömmade in i hans kropp, som om han hade tagit något.
"Odette?" Frågar han oroligt och går försiktigt fram till henne.

Odette ruskar snabbt på huvudet och backar något steg.
"Låt mig bara vara någon sekund tills huvudvärken svalnat." Säger hon när huvudvärken blir värre. Hon försöker irriterat stänga ute själva demonen inom henne, den tenderar att komma fram när hon är försvagad. Men det syns på ögonen att hon inte riktigt är på topp och att man inte borde bråka med henne.

Jason förstår inte. Vad ska han göra? Vad gör han för fel? De är väl inte hans fel att Odette mår dåligt? Var de hans jävla kraftmätning med de jävla demonerna?

"Odette...?" Man hör på den stackars killens röst att han är förfärad. Hon tycker synd om honom.
"Odetta, kan jag göra något?" Stackare. Lianne vänder sig om till demonen som tog henne ut ur slagsmålszonen. Han ser nästan lika svag ut. Hon smyger in i köket, hämtar ett glas vatten och tar med de ut till honom.
"Jag antar att du aldrig sett sådant förut, men dehär kallas kranvatten. Drick." Säger hon och ger det till Envy.

"Heh, jag antar att jag säger tack." Säger Envy sarkastiskt och tar en klunk. Sedan ser han en roande syn.

"Jag kommer tillbaka." Säger Odette och det blir hackigt när hon hostar. Sedan är hon vid fönstret och öppnar det innan hon klättrar ut. Inte alls lika snabbt som hon brukar, men det artar sig. När hon är ute i luften blir det lättare att röra sig och hon skyndar sig därifrån. Hon vet inte riktigt hur hon ska ta det hela.

Jason tittar efter Odette som med hastiga steg försvinner ut genom fönstret för att slippa honom.
Han faller ner på knä och bara sätter sig där. Oförmögen att veta vad han ska göra.

"Vad har hänt? Som fick dem att börja slåss? Lust och.... Odette?" Frågar Lianne förvirrat rakt ut i luften.

"Jag vet inte." Säger Envy och Greed i en mun och flinar mot varandra. Pride rycker på axlarna och Sloth viftar lite med handen som för att instämma. Änglarna skakar också oförstående på huvudet - eller iallafall en.

"Wow, ni är verkligen tröga." Säger Connie avslappnat från sin plats på en av soffans armstöd. Hon säger inget, hon vill inte förråda någon. Även om hon varit död i snart... är det verkligen 9 år sedan nu?

"STORASYSTER! Vad hände?" Wrath börja leta i all röran för att hitta en halvt medvetslös Lust under lite bråte från en vägg. Lust svarar inte utan vinkar bara lite diskret med handen mot Connie och slänger sig sedan i soffan.

Lianne tittar på Jason igen. Som sitter där på golvet.
"Lust är Jasons mor..." Nu fattade hon också. Jäklar vilket läge den stackaren har hamnat i.

"Du, Morris, hon sa ju att hon kommer tillbaka." Säger Connie med huvudet på sned innan hon inser att hon försagt sig och lägger snabbt handen för munnen med smått uppspärrade ögon. Ett namn från barndomen som inte skulle sägas, det kanske inte var försent. "Förlåt, jag menar Jason. Jag har en arbetskamrat som öhh... heter Morris." Förklarar hon snabbt.

(((Nu är han 19, okej?)))
Jason tittar upp när han hör namnet. Morris. Morris användes förr på honom, när han var barn. Men de användes bara av en person, och den personen var död. Han tittar upp på Ängeln och för första gången på henne med nya ögon. Connie. Cornelia. Barndomsvännen som dog i en bilolycka när han var 10. Första tjejen har kysste. Connie.
Skulle han krama henne? De var allt han ville, men han vet inte om han vågar? Skulle de inte vara konstigt?
"Varför Connie, varför sa du inget från början?" Han ville så gärna få känna beröringen av henne. Den där handen som fick honom att stå upp emot Jens, som var en plåga redan då. Som tröstade honom när han grät och som fick honom att skratta? Var de samma hand? Var de samma tjej?

"Jag fick inte." Svarar Connie skamset med ett litet leende. Sedan är hon bredvid honom och kramar om honom. "Det blir bra igen, ska du se." Säger hon precis som hon sa när hon var mindre. "Det blir det ju alltid." Fortsätter hon uppmuntrande.