PRS Kkaebsong & JustAFriend

Händerna, som inte alls såg ut som händer längre, försökte desperat att greppa tag om golvet. Men då det inte fanns någonting att gripa tag i, skrapade klorna över stenytan istället. Ryggraden knakade till om och om igen, vred och vände på sig på samma sätt som axlarna. De for fram och tillbaka, gled ur led och sedan in igen. Därefter dröjde det inte längre förrän fingrarna försvann, skorna slets sönder och resten av kläderna likaså. Trots att Zhìyuan egentligen inte borde ha varit i stånd att oroa sig över Max, så gjorde han självfallet det ändå. Det hela var så grovt pinsamt och bara allmänt personligt. Och nu stod den jämnårige med största sannolikhet och bevittnade det utan att ha någonstans att fly. Helvete. Kunde det bli värre? Kläderna föll till golvet med en liten duns, gled av den blanka, kolsvarta pälsen som letat sig fram mitt i allt kaos. Usch, den låg liksom klistrad mot skinnet - någonting som sjuttonåringen inte tålde för fem öre. Klorna skrapade återigen mot golvet när Zhìyuan bestämt ruskade ut den kopiöst stora mängden med tjock, tät päls. Till och med svansen var fin och fluffig, skred mot precis alla regler. Äh, vad spelade det för roll? Det var ingenting som han kunde styra över. I den stunden var det för övrigt faktiskt det sista han oroade sig över. Allt han kunde tänka på var självfallet Max, som såg allt annat än komfortabel ut. F-a-n.

Med uppspärrade ögon iakttog han allt. Hörde. Hur ben knakade. Leder vreds om. Det hela var så absurt och svårt att greppa.
"Andas. Ingen fara, vännen", fortsatte Madam Pomfreys ord klinga. Nej, det var ingen fara. Ville kroppen förstå det? Tveksamt. Han kände hur skolsköterskan bestämt puttade honom i ryggen, ännu längre bort från väggen. Närmare Zhìyuan.
Herregud. Detär samma person som innan. Bara...mer päls. Och lite vassare tänder. Fast det kunde ju inte stoppa honom. Han hade ju sagt att allt skulle gå bra och att han ville vara med. Då fick han väl stå för det med. Skärpning, Max.
"Det är lugnt. Det är bara Zhìyuan", nästan viskade han. Mest för sig själv. "Precis", hördes skolsköterskans uppmuntrande röst bakom honom.
Ytterst långsamt och försiktigt närmade han sig det stora djuret. Osäkert satte han sig ner på golvet, en liten bit ifrån. Fortfarande blek som ett lakan. "Hej", viskade med den osäkra blicken fäst på Zhìyuan.

Hej? Hej? Hade de inte varit i samma rum precis hela tiden? Varför tyckte Max att det var nödvändigt att hälsa på sjuttonåringen? Utan att kunna hundra sig själv, fnös Zhìyuan och blängde tvärt mot den jämnårige. Det var ju allt annat än rätt taktik när det kom till att göra den andre bekväm med situationen..men som sagt, det gick liksom inte att hindra.
”Seså, nu får du se till att bete dig också,” sköt madam Pomfrey in och lät blicken glida mellan de två ungdomarna. ”Hm, det kanske är bäst om jag lämnar er två ifred ett slag?”, fortsatte hon därefter med ett lätt roat leende på läpparna. Jo, hela scenen var nog extremt underlig. Zhìyuan som inte visste hur han skulle bete sig - som inte vågade röra sig ur fläcken då han inte ville skrämma Max. Och så Max, såklart, som inte heller verkade veta hur han skulle hantera det hela. Visste någon det dock? Nja, det var ju faktiskt ganska tveksamt. Den andre hade åtminstone inte sträckt armarna över huvudet och sprungit iväg skrikandes, vilket var ett stort plus. Men det skulle kanske ändra sig om Zhìyuan rörde på sig? Jo, troligen.

Nej. Nej, gå inte ville han skrika. Fast det gjorde han inte och snart var skolsköterskan utom synhåll. Det var inte det att han egentligen trodde att Zhìyuan skulle göra något. Det var dom sagt bara det faktum att Max kropp och hjärna sällan samarbetade i lägen som detta.
"Förlåt", fortsatte han tyst. Det där blängandet var ytterst obehagligt och hjälpte inte paniken på några vägar. Vad hade han gjort för fel? Vad den andre arg för att han var rädd trots att han sagt att det var lugnt? Fast det var ju typ lugnt. Att han satt såpass nära en varg utan att gråta eller hyperventilera räknades absolut som lugnt. Ja, alla de där psykologerna han gått hos de senaste åren hade nog inte trott sina ögon.

Först hej och nu förlåt? Zhìyuan fick plötsligt världens lusta ty brista ut i skratt, även im det inte var möjligt för tillfället. Men Max verkade ju faktisk hyfsat lugn och sansad? Det var i alla fall så sjuttonåringen med de lurviga öronen uppfattade hela situationen. Kanske det inte skulle vara så farligt om han typ röra på sig? Även om det bara var väldigt små, försiktiga rörelser. Nope, han hade faktiskt inga planer på att attackera den andre. Inga sådana planer alls faktiskt. Försiktigt, så försiktig han nu kunde vara med ett bakben som krampade, sträckte han på sig med en stor gäspning och sjönk ihop mot golvet. Att spela undergiven och ynklig var nog det bästa alternativet, nu när Max såg ungefär lika blek ut som lakanen på sängarna omkring dem. Jadå, lägg dig ner och böj på huvudet, duktig Zhìyuan.

Spänd, som om han satt på nålar såg Max på när den lurviga filuren där framme sträckte på sig. Försökte att inte lägga någon större vikt vid faktumet att tänderna som blottades vid gäspningen troligtvis hade kunnat bidra till den kortares död på bara några få sekunder. En rysning senare fann han dock sig själv sitta betydligt mer avslappnat. Axlarna sjönk ner en aning. Ingen fara, seså Max.
Försiktigt försiktigt flyttade han sig närmre den andre. Zhìyuan var verkligen vacker. Tja,det var han ju alltid men om fokuset skulle ligga på vargformen. Pälsen såg så oerhört mjuk ut. Och hela han... Vargar var minsann vackra djur. Något skrämmande, vilket förhoppningsvis skulle komma att ändras, men vackra.
Han satte sig ner mittemot den stora vargen. Fortfarande mer eller mindre likblek och med darrande fingrar. Det kändes dock trots det lugnare.
"Förlåt, jag...jag försöker", började han osäkert och sig i läppen.

Åh, Zhìyuan visste verkligen inte vad han skulle ta sig till. Max sa att han försökte, men det såg fortfarande ut som om han skulle svimma av vilken sekund som helst. Och det var inte direkt som om sjuttonåringen kunde säga att allting var lugnt eller att det var okej. Han kunde ju inte ens gå fram till den jämnårige och försäkra honom om någon av dessa saker. Så snart han rörde sig framåt skulle det säkert bara sluta olyckligt. Vilka var alternativen? Antingen ligga kvar och glo mot personen framför eller att helt enkelt resa sig upp och ge honom lite utrymme? Problemet låg i att lilla Zhìyuan inte ville gå och lägga sig i något hörn. Nej, han ville prompt försöka få den andre att förstå att allting verkligen var helt okej - att ingenting skulle hända. Men hur fan gör man det när man inte kan prata? Plus det faktum att Max uppenbarligen såg halvt om halvt livrädd ut. Jösses. I snigelfart kom slytherineleven upp på benen igen, ruskade igenom den tjocka pälsen några gånger för att sedan, bokstavligen, krypa fram mot de där underbara ögonen..så gröna och fina. På riktigt? Tänker du på det nu? Bort med de tankarna..fokusera istället på att ta det lugnt och försiktigt.

När den andre började krypa fram kunde Max inte annat än att le. Ett litet ett, men ändå ett leende. Jösses, så söt. Det gick inte att missa att Zhìyuan verkade försöka sitt yttersta för att Max skulle bli lite mer bekväm. Även om det definitivt var lite läskigt när den jämnårige kom närmre, så var det okej. Ingen panik. Han satt ju inte inträngd någonstans och det kändes inte som att någon attack var på gång. Nu kvarstod i stort sett bara det faktum att djuret(Personen? Varulven?) framför var gigantiskt och hade tänder som...tja, det kunde sluta illa om de användes mot Max.
"Du är ruskigt söt", påpekade han med ett litet leende. Betydligt mer avslappnad än tidigare. Kinderna började åta någon form av normal nyans och ögonen hade gått från uppspärrade till det vanliga. "Får, öh...får jag klappa?", frågade han försiktigt när den andre kommit nära. Herregud. Klappa? Zhìyuan var väl ingen hund heller. Han var ju en varulv. En väldigt varglik varulv, men hur som helst ingen hund. Han ville säkerligen inte bli behandlad som en heller. Men pälsen såg så otroligt mjuk och len ut...

Där kom det ja. Tro det eller ej, men Max var inte den första som kallat Zhìyuan för söt eller frågat om det var okej att klappa. Jösses, varför var han tvungen att se så nedrans klappvänlig ut? Sjuttonåringen himlade med ögonen innan han långsamt, återigen - snigelfart, slöt den lilla distansen mellan dem. Och vad var det första han fick för sig att göra? Vara normal och typ sätta sig ner? Nejdå. Zhìyuan skulle absolut ner med nosen i den jämnåriges hår då det på något mirakulöst sätt doftade ännu bättre än innan, och framförallt betydligt starkare. Inte den bästa taktiken kanske, men det var lite som det var. Om Max fick klappa på honom så fick han nosa. Mental deal? Jajamensan. Nu när alla sinnen vad på spänn var det lika bra att göra en ordentlig inspektion. Först håret, sedan var sjuttonåringen tvungen att gå ett varv runt den andre, och sist fastnade han bokstavligen med de svarta ögonen spända i de där gröna. Snart skulle väl Zhìyuan börja dregla eller något annat opassande. Fy på dig, nu var det vara nog. Lägg dig ner och var söt, låt Max..ehm..klappa dig. En liten gäspning trängde sig återigen fram och slytherineleven sjönk ner mot golvet med ett litet ynkligt pipande. Spela undergiven, spela undergiven.

Att ha en varg rotandes i håret var definitivt...eh, ovant. Det behövde dock nödvändigtvis inte vara något negativt. Nej, in fact var det faktiskt ganska mysigt. Ett litet fnitter undslapp honom. Livet som kittlig, jösses.
Ögonkontakten var till en början skrämmande. Det var troligtvis inte bara Max som hade känt så om en stor varg spände ögonen i en. Speciellt inte om en råkar vara rädd för, tja, vargar. Nu var det ju inte riktigt så med Max. Men nästan. Hur som helst glömde han snart bort att vara rädd. De svarta ögonen var minst sagt vackra och även om de obviously inte såg ut som Zhìyuans vanliga så var de definitivt Zhìyuans. Det kändes så tydligt. Och Max blev med ens lugnare.
Osäkert sträckte han fram handen och började klia den jämnårige bakom öronen. Var det bara hundar som tyckte om det. Inte varulvar och vargar? Jösses, det var ju fortfarande samma person. Hela situationen var ju egentligen hiskeligt absurd. Nåväl, ingen mening att lägga fokus vid det.