prs yehet & kkaebsong

Joshua låte blicken vila på den äldres ansikte, granskar hans ansiktsuttryck som ser alldeles förskräckt ut.
"Bara vad?" frågar han, känner den andres synande och den röda färgen som stiger över kinderna. Zihaos fingrar börjar sakta knäppa upp den sönderslitna skjortan och Joshua låter sina läppar möta den andres, på samma sätt som den äldre eleven gjort tidigare under dagen, fjäderlätt.

Lätt generad, även om han inte lät det synas, drog Zihao skjortan försiktigt över Joshuas smala axlar samtidigt som han besvarade den knappt märkbara kyssen.
”Bara att du är perfekt och att skjortan inte är nödvändig”, mumlade han och det hettade genast till i de annars bleka kinderna. ”Jag menar...” Han lirkade armarna nerför sextonåringens armarna att sedan dra av plagget helt och hållet. ”Den skymde sikten”, avslutade han och drog med fingrarna över den andres överkropp, lätt fascinerad.

Rodnaden stiger ännu mer av den andres komplimang, sextonåringen känner sig alldeles blottad när skjortan lämnar hans kropp vilket leder till ännu hettande kinder.
"Helt ärligt.. det gäller dig också," svarar Joshua i tyst stämma och låter sina fingrar finna den äldres skjorta för att knäppa upp knapparna.

”I vanliga fall kanske, men nu har jag ju ett fult bandage som täcker halva bröstkorgen”, påpekade Zihao. Han vek undan med blicken när Joshua började knäppa upp hans egna skjorta, samtidigt som den andres ord gjorde honom alldeles varm inombords. Däremot tyckte han inte direkt att han såg direkt bättre ut med bar överkropp med tanke på stt den knappt syntes för tillfället. Han skämdes över ärret som gömdes bakom det vita materialet, skämdes över hur nött och sträv huden börjat bli. Men trots det, så log han mot sextonåringen - ett genuint leende.

"Kanske..," säger Joshua, låter blicken vila på bandaget innan han stryker sina fingrar över det. Eftersom att eleven märkt den andres obehag med det, stannar han upp med att knäppa upp skjortan, och försiktigt knäpper han tillbaka dem. "Du är helt perfekt du, både med skjorta och utan." Det kan inte vara roligt alls att få ett sånt ärr över kroppen och skämmas över det, sextonåringen ser dock inget fel med det överhuvudtaget. Zihao har varit med om några riktigt hemska saker, det är ett under att sjuttonåringen ens ger honom uppmärksamhet.

Zihao betraktade den yngre eleven under tystnad när han talade, och även när han åter knäppte skjortan.
”Visst, jag skäms över hur jag ser ut”, började han dröjande och knäppte upp knapparna som Joshua precis knäppt. ”Men till och med du måste erkänna att jag ser bättre ut utan skjorta”, fortsatte han med en glimt i ögat och slängde skjortan i en hög på golvet. Han tog sextonåringens händer i sina egna och flätade ihop deras fingrar.
”Om madam Pomfrey kommer ut nu, så kommer hon defintivt att döda oss båda.”

Ett leende sprider sig över sextonåringens läppar, händerna finner sin väg upp mot Zihaos nacke där de försiktigt pillar med lockarna. Stryker tummarna över den starka nacken.
"Du ser sjukt bra i vad som helst," börjar Joshua och låter ögonen försvinna i den andres, kramar om Zihaos händer som nu är ihop flätade med hans egna. "Men, du kanske ser extra bra ut utan skjorta." erkänner han och skrattar tyst åt Zihaos ord. "Då blir det Azkaban för henne."

Sjuttonåringen kände sig minst sagt belåten över Joshuas ord. Och ännu mer tillfredsställd blev han när den andre började hålla på med hans nacke. De flesta andra brukade avsky när man tog dem i nacken. Speciellt Jayden, som brukade sparka och slå när någon kom i kontakt med den delen av hans kropp. Men Zihao tyckte om det, åtminstone när det var Joshua som var där och fingrade.
”Men det gör ju du med”, påpekade han och gled med händerna över den andres smala axlar. ”Däremot måste jag nog säga att båda skulle se bättre ut utan några kläder alls”, fortsatte han, utan att inse hur dumt det hela lät.

Joshua följer den äldres händer över sina axlar, låter sina egna fortsätta med pillandet bakom nacken, då han inte fått någon protest.
"Tack," viskar han och låter sina läppar möta den andres i en liten stund innan han lutar sig bak en aning. Blodet skjuts upp som kanoner av Zihaos ord och kinderna börjar brinna något hysteriskt. "Verkligen?"

Zihao gömde ansiktet i händerna när han insett vad det var han precis sagt. Visserligen var det väl sant, men det betydde inte att det inte var pinsamt.
”Alltså rent tekniskt sett”, började han och fingrade nervöst på sina glödheta kinder. ”Men det betyder inte...” Han tystnade tvärt när dörren in till madam Pomfreys kontor knarrade olycksbådande. Inom loppet av en millisekund samlade han sig själv och började pressa ner Joshua under täcket, aningen för hårt kanske. Men han hade inte direkt någon tid att vara varsam.