Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip höll inne med en fnysning, granskade henne med samma sårade blick.
"Det vill man alltid, jag vet hur det är. Men du verkade inte alls vilja prata med nån som faktiskt varit med om samma sak utan sprang istället iväg till nån demon", sade han kort.
"Hur mycket av det du sade du kände för mig var egentligen sant om du inte ens kunde prata med mig? Var jag bara ett sätt för dig att få ligga eller vad?", frågade han kort, kanske lite hårdare än vad han tänkt. Men sen var han också väldigt sårad. Han var beredd att offra vad som helst för henne, och så gjorde hon såhär.

Hans ord gjorde väldigt ont. En örfil skulle ha gjort mindre ont. Aubrey bet sig i läppen och ansträngde sig för att hålla tillbaka tårarna som brände bakom ögonlocken. Den sista meningen som lämnade hans läppar fick henne att haja till. Under några ögonblick studerade hon honom med lätt särade läppar, som om hon inte kunde tro sina öron, vilket hon inte kunde heller.
"Du är och var min första, din idiot," andades hon fram. Han var hennes första när det kom till allt. Första kyss, första pojkvän, första ligg. "Om det är någon som bara var ute efter att ligga så är det väl du. Det enda du någonsin gav mig komplimanger om var mitt utseende. Precis som om inget annat någonsin spelade roll för dig. Vilket det kanske inte gjorde eller gör heller." Hon vände sig om och lämnade rummet, ville inte prata mer med honom nu.

Hennes ord sved verkligen. Hon hade betytt så otroligt mycket för honom, mycket mer än vad hon själv verkade vara medveten om. Hon hade varit den som fick honom att väga älska någon igen efter att hans föräldrar gått bort. Den som han älskat så mycket att han haft allt klart för att fria till henne. Och så trodde hon det om honom?
"Det är inte sant, det vet du", sade han beskt. Hon hade varit en av de få han verkligen litat på, åtminstone fram tills nu. Han gick inte efter henne när hon gick ut, utan stannade där han var. Äter gick han tillbaks till gamla mönster där han försökte dölja alla stormande känslor.

Aubrey återvände till sitt rum där hon också kom att spendera största delen av tiden de följande dagarna. Hon åt inte mycket och då hon gjorde det var det något smått inne på sitt rum. Hon tränade tidigt varje morgon i träningssalen och spenderade de följande timmarna inne på sitt rum, ägnade sig åt att måla och läsa.

Philip försökte göra allt som vanligt, men han var inte alls sig själv. I vanliga fall var han en av dem som pratade och lät mest, men numera var han ovanligt tyst. Nästan hela tiden ägnade han åt att träna eller nåt, begravde sig i så mycket jobb som möjligt och var nästan aldrig på sitt rum, det påminde för mycket om Aubrey. Han hade fortfarande kvar förlovningsringen, liggande i en byrålåda tillsammans med ett par foton han hade av Aubrey.

Dagarna gick och Aubrey fick inte många tillfällen att prata med Philip. Hon blev snabbt avvisad också: det var tydligt hur upprörd han var och han ville väl inte riktigt ge henne en chans att förklara sig. Han gav henne inte en chans att be om. Ursäkt för det som hänt hans pappa, han ville inte försöka se något från hennes synvinkel heller. Men han var väl helt enkelt inte redo. En dag hade hon gått in till hans rum i hopp om att hitta honom där. Istället hade hon hittat en ask som innehöll en ring. Det var inte svårt att lägga ihop pusselbitarna och hon hade då sjunkit ihop till en liten boll på golvet, låtit tårarna rinna fritt längs med hennes kinder. Dagarna blev till veckor och Aubrey kände sig allt mer utanför. Det kändes som om hon inte bara förlorat sina föräldrar utan också Philip. En eftermiddag letade hon upp Alec eftersom han var ledaren för institutet i New York, och bad att få byta några ord med varandra. De ställde sig i en korridor där det var tyst och Aubrey förklarade lite om hur hon kände sig, innan hon frågade om det var möjligt för henne att flytta till ett annat institut. Kanske hon behövde börja om någon annanstans.

Philip höll sig rätt så mycket för sig själv, klarade inte av att prata mer med Aubrey än. Han saknade henne, men hans inre var bara som ett enda virrvarr av alla känslor som löpte amok. Han behövde mer lugna sig och bli klar över vad han egentligen kände. Men tiden gjorde inget bättre, utan tvärtom kändes det som om allt bara var påväg att rinna över. En dag gick han i en korridor men stannade till då han hörde Aubrey och Alecs röster, tvingade undan tårarna som kom då han hörde vad de pratade om. Han vände och gick rätt snabbt tillbaks till sitt rum, där han direkt sjönk ihop på golvet och tårarna började rinna ohämmat. Han klarade inte av att hålla allt inom sig längre, virrvarret av känslor kring Aubrey, skuldkänslor för att det var hans fel att hon ville flytta och oron för pappan.

Alec frågade flera gånger om hon var säker på att hon ville byta institut, uppmanade henne att inte fatta förhastade beslut. Han lovade dock att höra sig hör om det här var något hon verkligen ville. Aubrey såg efter Alec då han gick iväg och fortsatte själv vidare mot sitt rum. Hon stannade dock upp utanför dörren till Philips rum. Med en suck lutade hon pannan mot den hårda ytan innan hon knackade på. Därefter öppnade hon dörren och tittade in i rummet, fick till sin förvåning syn på Philip. Det här var första gången han faktiskt var där då hon försökte få tag i honom. Hon kom helt av sig då hon såg honom sitta där på golvet, gick snart fram till honom och satte sig ner på knä bredvid.

Philip hörde inte hennes knackning, utan det var först när hon kom in som han upptäckte henne. Han ville inte att hon skulle se honom såhär, inte så nere och sårbar på nåt vis. Men tanken på att hon skulle flytta på grund av honom, det blev bara för mycket. Han visste att han borde ha pratat med henne, men han hade velat få ordning på känslorna först. Men istället hade han bara förlorat henne mer kändes det som, och han hade en hel del skuldkänslor för det. Visst, han hade blivit sårad av det hon gjort, men man gjorde dåliga val när man sörjde. Och hon hade ju trots allt försökt prata med honom. Just nu ville han bara att allt skulle bli bra mellan dem igen, för han saknade henne så otroligt mycket.
"Förlåt", sade han tyst till slut, såg fortfarande inte på henne utan ner i marken. Han skämdes på nåt vis, skämdes för att han inte pratat med henne och hur han behandlat henne, och att hon såg honom gråta.

Då han tyst bad om ursäkt började hon nästan gråta. Det var så mycket mer än vad han sagt på flera dagar åt henne. Hon hade knappt sett röken av honom så hon antog att han med mening hade undvikt henne. Aubrey la armarna om hans hals och lutade sin kind mot hans axel.
"Du har väl ingenting att be om ursäkt för," viskade hon fram, blinkade med ögonen i ett halvhjärtat försök att hålla tillbaka tårarna som ville tränga sig fram. Om något så var det hon som behövde be om ursäkt. Hon hade ställt till med en ordentlig soppa. Det var hennes fel att helvetets drottning var på lös fot, hennes fel att Philips pappa låg i koma och hennes fel att Philip inte längre ens kunde se på henne. Kanske det var bäst om hon bytte institut trots allt, försöka göra bättre ifrån sig i London.