Not what I wanted [PRS]

”Var det bra då?” Undrade Ethan och hällde ner de prydligt upphackade rötterna i kitteln. Hur lyckades han göra allting så pass bra trots att tankarna uppenbarligen var på något helt annat håll? Orättvist, väldigt orättvist.
”Det var för bra”, erkände Zihao och gömde ansiktet i bordet, medan handen lydigt fortsatte guida sleven runt i den stora behållaren. ”Vart är Isaac förresten?” Frågade han sedan, utan att varken lyfta eller vrida på huvudet. Rodnaden strök sig fortfarande över kinderna och de vassa tänderna gnagde i underläppen. Det varit sätt att hantera allting som hänt under nattens gång, även om det inte hjälpte speciellt mycket.
”Isaac? Han kom inte hem förrän imorse. Men han stack typ i samma sekund som han satte foten i sovsalen”, svarade den jämnårige och betraktade den rodnande kamraten. ”Det är fullmåne idag, om jag hade varit du hade jag tagit avstånd från Joshua”, fortsatte han ärligt, vilket fick Zihao att räta upp sig.
”Varför då?” Frågan var blixtsnabb och ögonen uppspärrade på ett lätt galet sätt. Han såg verkligen sinnesrubbad ut. Cirklarna under ögonen var stora och huden gråaktig, medan kinderna liknande två tomater.
”För att du är kåt och går in i någon form av heat varje fullmåne”, konstaterade Ethan och lirkade loss sleven från sjuttonåringen. ”Sist ni spenderade en fullmåne tillsammans var det annorlunda, då hade ni inte gjort det än”, predikade han och satte ett lock på kitteln. Lektionen började lida mot sitt slut och brygden var snart klar.
”Vadå då?” Undrade den andre buttert och sneglade bort mot Umbridge. Usch, hon såg verkligen ut som en padda.
”Du kommer attackera honom..jag känner dig, Zihao. Din självkontroll är sämst.” Tack för den.
”Jaså, ni är redan klara?” Sjöng plötsligt Umbridge, som krupit upp snett bakom dem med det där irriterande blocket i handen.
”Japp, receptet var lätt att följa”, förklarade Ethan genast och slängde en varnande blick mot vännen.
”Mr Huaze, du ser ovanligt blek ut, inte sant?” Hade hon helt ignorerat Ethan? Varför var hon tvungen att börja terrorisera Zihao för?
”Jag är förkyld”, muttrade Zihao och tittade envist bort. Den här lektionen verkade kunna bli hans sista. Suck.

"Båda ni två lämnade mig där! Vad hände med er?' Frågar Aeron frustrerat. Det där alltid lika lyckliga leendet är ersatt med ett brutalt surt ansiktsuttryck när han slänger armarna om sina vänner. Nu känner han betydligt fler än vad de två andra gör, men han gillar att ge dem skuldkänslor. "Hittade ni några mer intressanta än mig?" En lång blick utbytts mellan de två mindre eleverna. Herregud, det är mycket att berätta för den långa brunetten.

"Så jag var den enda som inte låg med någon igår? Och från samma kompisgäng? Det här här ofantligt orättvist." En rolig liten reaktion som kommer från honom. Han har en tendens att överreagerar lite grann, vilket kan bli tröttsamt när det kommer till andra.. Men med Aeron är det praktiskt taget bara mysigt. "Är du och Zihao ett par nu? Är du och Isaac ett par nu? Är det bara jag som är singel?" Frågor, massvis med frågor. Jisses.
"Herregud nej! Klart som fan att vi inte är ett par. Han kommer säkert inte ens ihåg det, han var packad." Du med för den delen, Hayley.

Lektionen var äntligen över och trots att Umbridge sett misstänksam ut, lämnade hon de två eleverna ifred. Men de två ungdomarna dröjde sig kvar långt efter att paddan begett sig, tills de var säkra på att de var kvar ensamma med professor Snape.
”Har professorn..” började Zihao för att nästan genast bli avbruten.
”Ja, Me Huaze.” Rösten var kylig och dryg, precis som den alltid verkade vara. Kunde mannen i fråga ens se glad ut? Sjuttonåringen hade gått på skolan i närmare sju år vid det laget och han kunde nästan svära på att han aldrig sett elevhemsföreståndaren le. Kanske någon gång när Potter gjort bort sig riktigt rejält, men inte vid något annat tillfälle. Efter någon minut räckte professorn en rykande bägare mot den gråhåriga eleven. Precis som alltid luktade innehållet äckligt och konsistensen kändes vidrig mot läpparna. Men ändå tryckte han i sig varenda droppe. Han tänkte minsann inte förlora skälvbefattningen och attackera Joshua, så det så.
Bägaren placerades på en av bänkarna och Zihao plockade upp väskan från stolen han ställt den på. Efter en liten nickning mot Snape begav de två eleverna sig iväg mot nästa lektion - örtlära.

Dagen hade gått hyfsat fort för lilla Joshua, trots att tankarna konstant verkade glida tillbaka till vad som hänt under kvällen.. inte undra på att de är utmattade. Men när det väl kom till det som behövde bli gjort, eller den delen av månaden som är den jobbigaste. Sextonåringen var bestämd i att finnas där för Zihao under fullmånen, men när det väl kom till kritan var det väldigt svårt att hitta honom. Prefektern letade överallt i skolan, utanför. Hayley hade svansat efter av irritation när han frågade sjuttonåringens vänner, bara för att slänga iväg osäkra blickar mot Isaac.

Hur som helst hade detta lett till att Joshua gått till DA mötet iallafall, främst för att flickan tvingat med honom därifrån. Han själv skulle ha uppskattat att leta lite till. En oro börjar bubbla upp inom honom. Ethan sa att han hade tagit elixiret.. Men.. vad kan ha hänt? Allt möjligt. Efter sessionen skulle han gå direkt och leta igen, rota i varje liten rå av både spökande stugan och skolan tills han hittar pojkvännen. Däremot stoppas han av en liten knack på den magra axeln.
"Du, Joshua.. kan jag prata lite med dig?"

Egentligen borde Zihao ha vara extra försiktig under nätter som dessa, hålla sig undanskymd från resten av omvärlden. Men nej. Han hade rymt från sovsalen obemärkt och låg nu och väntade utanför den tjocka damens porträtt. Nåväl, han låg i alla fall lite skymd, även om man fortfarande kunde se svansen sticka fram. Ethan var troligen helt utom sig av oro och jo, han skämdes, däremot ville han vara med Joshua - typ ligga ihoprullad intill den andre och gnaga på de där små fingrarna.
Rätt som det var kom en hel drös med gryffindorelever runt hörnet. De strömmade in i porträtthålet, som gled upp och stängdes ganska många gånger på raken. Helt ärligt satt sjuttonåringen och funderade över om han skulle smita med, men bestämde sig för att avstå. Det skulle ändå bara skapa en massa panik.
”Åh, kolla på hunden”, ljöd plötsligt en röst som var lite för nära. Jo, hon talade definitivt om Zihao.
”Hunden?” Nu var det en kille som talade istället. Så de var två? Nej, tre? Åh, han orkade inte hålla koll på allas klapprande hjärtan. Der blev alldeles för jobbigt för hans stackars hjärna.
”Hund? Det där är en varg”, påpekade den tredje rösten. Hermione Granger. Henne kände han igen. Inte för att de någonsin talat med varandra, men alla hade väl hört talas om henne vid det laget? Speciellt efter balen förra året och tävlingen i sjön. Det betydde även att den manliga rösten tillhörde Ron Weasley. Seså, spela med i lögnen. Svansen viftade ändå redan, så det var bara att haka på.
”Merlin, vad söt”, kvittrade den första tjejen och sträckte fram en hand för Zihao att nosa på. ”Vad gör den här? Tror ni den tillhör någon?” Rött hår, bruna ögon. Det där var helt klart det yngsta Weasley syskonet.

Benjamin. En väldigt älskad elev i årskursen över honom som för övrigt tillhör Ravenclaw. Det var honom som Hayley kvittrat om när de trott att Zihao gått vidare. Trott att Joshua skulle behöva göra det också, lyckligtvis inte. Med ett vänligt, glatt litet leende vänder han sig om mot den äldre när de gått åt sidan en aning. DA mötet var över och korridoren strömmades av elever. Hayley och Aeron som lagt märke till det bekanta ansiktet och försvunnit på direkten. Inte utan att skicka några nyfikna blickar mot dem.
”Du var riktigt duktig idag,” en komplimang kan väl ändå inte skada? Plus var det väldigt sant. Benjamin är väldigt duktig på varje ämne, och försvar mot svartkonster är inte direkt något undantag.
”Tack, du också.. men det jag tänkte prata med dig om var, jag vet inte.. lite generande,” sjuttonåringen kliar sig frenetiskt bakom nacken och flackar med ögonen. Den där rodnaden som stryker sig över kinderna är svag, men fortfarande uppenbar för rådjursögonen att fånga upp. ”Jag tänkte fråga om du vill gå på en dejt med mig? Kanske Hogsmeade i helgen? Skulle verkligen älska att lära känna dig bättre.” Bom. En sak som både Aeron och Hayley försökt att få in i hans lilla skalle är att han alltid kan vara lite väl, ja.. missledande. Inte flirtig direkt, han skulle aldrig göra det medvetet, men det är väl bara något som naiviteten skickar ifrån sig.
”Åh, Benjamin. Förlåt men jag är verkligen inte ute efter ett förhållande just nu,” svarar prefekten illa kvickt och gnager sig i underläppen. Det var en lögn, men om orden kom ut att han och ZIhao är tillsammans, ja då skulle det inte ta lång tid innan Samuel eller Weimin får reda på det. Som sagt, rykten går snabbt framåt i skolan. Någonting som Joshua blivit allt mer van vid. Det verkar som att Ben tar det rätt positivt ändå, bortsett från den snopna blicken som dragit sig över det solbrända ansiktet.
”Jaså?” Påbörjar han med hes, rispig och en väldigt mycket mörkare röst än innan. Oj? Den där glada, nyfikna rösten kan ändras lika snabbt som Zihaos ansiktsuttryck. Den längre tar några steg framåt, tvingar sextonåringen in i väggen. En hand kommer upp mot den magra, svaga axeln och trycker dit honom ännu mer. ”Är du seriös nu?” Ett bittert litet skratt kommer ut ur de där vanligtvis snälla läpparna. Han pressar ännu mer, får hela nyckelbenet att värka.
”Du.. du gör mig illa,” ögonbrynen rynkar ihop sig medan ett rysande stryker sig över ben, armar och nacke. Aj, aj, aj.
”Gör jag dig illa?” Rösten höjs, sval och påträngande. Det ger den lilla pojken kalla kårar. Han borde inte ha gått till DA mötet. Han borde ha letat efter Zihao, så att han kunnat ligga tätt intill den äldre med en kopp te vid det här laget. ”Vad har du då gjort mot mig? Låtit mig tro att du faktiskt vill ha mig, misslett mig. Och folk säger att du är en av de snällaste personerna de stött på?” Hårdare, hårdare. Joshua kan känna hur hela nyckelbenet värker, krossas mer för varje sekund som går. Sedan, ett obehagligt knak. Högt, hemskt högt. Smärtan sträcker sig över hela axeln, bröstkorgen. Benjamin verkar själv förvånad över ljudet som åstadkommits, men när den lilla kroppen långsamt faller ner mot golvet rör han inte en fena. ”Inte undra på att folk säger att du är en sådan slampa.” Och med de orden försvinner han därifrån. Jaha.

”Ginny”, började Hermione nervöst och betraktade Zihao från samma avstånd som innan. Kugghjulen inne i huvudet på henne verkade vrida och vända på sig i en väldans hastighet. Hon var honom helt klart på spåren, det kände han på sig.
”Har mamma inte lärt dig bättre än att gå fram till främlingar?” Frågade Ron och trampade otåligt på stället. ”Kom nu, annars kommer alla fåtöljer vara upptagna”, fortsatte han klagande och vände sig för att passera genom porträttet.
”Men tänk om han är ensam och rädd?” Kontrade Ginny buttert och strök försiktigt över den svarta pälsen. Svansen viftade fortfarande och ögonen var snälla, stora och fina. Det var inte konstigt att hon vågade gå fram bara sådär.
”Åh, dumma flicka”, utbrast slutligen den äldre av de två flickorna och fattade tag om handleden på sin yngre kamrat. ”Det där är ingen hund och inte någon varg heller”, grälade hon och slängde återigen en massa nervösa blickar mot slytherinaren. ”Varulv, det där är en varulv..” Den där nedrans bokmalen. Hur hade hon listat ut det? Nosen var inte kortare än på en vanlig vargs, pälsen tät och fin och ögonen tydligt bärnstensfärgade. Så hur i helskotta hade hon kommit till den slutsatsen?
Hursomhelst drog den rödhåriga flickan sig i alla fall hastigt tillbaka, med de bruna ögonen uppspärrade. Ron verkade ha fått nog av hela situationen. Varulvar var tydligen inte någonting han uppskattade. Hjärtat hade börjat rusa iväg och ansiktet var alldeles blekt. Det dröjde inte många sekunder innan han försvunnit in bakom den tjocka damen, med dörren smällandes efter sig. De andra två, de verkade inte riktigt lika uppskrämda.
”Hur kan du se det?” Viskade Ginny och betraktade stillsamt den stora figuren framför dem.
”Öronen, det sitter några örhängen i dem”, svarade Hermione och nickade mot Zihao. ”Borde du inte hålla dig undanskymd? Tänk om Umbridge får syn på dig”, fortsatte hon, den här gången direkt riktad mot sjuttonåringen, lätt grälandes. Han mötte hennes bruna blick och knorrade till. Som om han kunde svara på den frågan. Ha! Han visste för fan knappt själv hur han vågat sig ut i korridorerna, än mindre smyga genom halva slottet för att vänta på Joshua. Just ja! De visste nog vem Joshua var.
”Jag tror att jag vet vem det är”, insköt Ginny plötsligt och tog några steg framåt, bara för att peka på ärret som löpte över ett av ögonen. ”Om jag inte minns helt fel har den där Zihao ett likadant ärr. Och han har örhängen! Han spelade igår, kommer du ihåg? Den där som slog av Fred från kvasten.” Hade hon verkligen varit tvungen att ta upp det?

Joshua blir fast där på golvet ett bra tag, av många olika anledningar. Armbandsuret tickar för fullt, alldeles för många sekunder passerar. Först och främst har han en hel del fysiska bekymmer. Under kvällens gång hade de två turturduvorna varit fruktansvärt aktiva, sträckt på kropparna och blivit alldeles utmattade. På detta är sextonåringen helt inkapabel till att röra på sig utan att få en förskräcklig mängd smärta över hela överkroppen. Sen är det den psykiska, mentala smärtan av det hela. Orden som blivit slängda i hans ansikte gör nästan mer ont än nyckelbenet som inte verkar sluta dunka någon tid snart. Visserligen är han sårad för att ha blivit kallad något liknande. Slampa är ett ord som folk inte haft något bekymmer att kalla honom innan, men det var annorlunda nu. Benjamin brukar vara trevlig, omtänksam. Det som gör minst ont är dock inte hans egna lilla smärta. Att han sårat någon gör ont. Sextonåringen är väldigt angelägen med att inte såra någon, han vill verkligen inte vara en anledning till folks tårar eller ilska. Inte ens om de personerna är anledningen till tårarna som trycker i Joshuas egna ögon. Nej, nu får han då inte bli ledsen. Gå och leta efter Zihao, så dåligt kan det väl inte vara.. Med den inställningen försöker han ställa sig upp, men den vridande, brännande smärtan är för mycket och han faller tillbaka mot golvet.
”Men herregud pojk, vad gör du vandrandes ute i korridorerna vid den här tiden?” Än en familjär röst. Madam Pomfrey har han stött på en hel del gånger, iblanda svimmande, ibland slag eller sparkar som lett till lite svårare olyckor. Den här är dock lite mer annorlunda, med tanke på hur mycket klockan är och att han befinner sig i en ödelagd korridor.
”Jag ramlade bara,” ursäkt, en riktigt bra ursäkt. Särskilt till en kvinna som är en mästare på att läsa av lögner. Däremot tänker hon inte tvinga ur honom något mer och hjälper den stackars pojken upp.
”Det är sent, vi sätter in det i ett bandage till morgon dagen och så lagar vi benet då. Du får ta ledigt från lektionerna.” Jo, det är det största dilemmat av alla. Missa lektioner. Usch.

De två tjejerna stod där och studerade Zihao ganska länge innan Hermione slutligen konstaterade något sjuttonåringen uppskattade.
”Brukar inte han och Joshua sitta och studera ihop? Om jag inte minns för har de spenderat ganska mycket tid de senaste veckorna”, sade hon trevande och följde efter Ginny. Snart hade han båda flickornas händer nergrävda i pälsen, vilket han inte kunde klaga över. Slytherinaren var nog ändå lite av en knähund trots allt, speciellt då han inte hade någonting emot att bli klappad. I alla fall inte såhär pass lång tid efter att själva förvandlingen skett. Svansen slog hårt i golvet och ögonen var glansiga, väldigt bedjande.
”Är det därför du är här? För att du vill hitta Joshua?” Frågade den yngre av de två och plockade bort lite smuts som fastnat i den fluffiga svansen. Korrekt, väldigt korrekt gissat. Zihao nickade intensivt och stötte ut ett skall, som om han faktiskt försökte säga ja.
”Han borde komma ganska snart..tror inte att han var jättelångt bakom oss”, mumlade Hermione och såg sig över axeln. Jösses vad nervös hon verkade vara, trots att det var helt tomt bland alla trappor som sträckte sig hör och var. Det var väl förmodligen Umbridge hon var orolig över. Den haggan kunde ju bokstavligen dyka upp från tomma intet. ”Vill du följa med in? Det är bättre om du väntar där ingen kan se dig”, fortsatte hon och började skjuta slytherinaren framför sig. Var de tre gryffindoreleverna vänner med Joshua? Annars hade de väl inte reagerat som de gjort, eller hur? Zihao hade åtminstone skaffat sig en ny uppfattning om de två flickorna som för tillfället slet och drog i honom. De hade till och med listat ut hans identitet och ändå hjälpte de honom? Kanske var det lite dumdristigt, men sjuttonåringen uppskattade det verkligen och lovade sig själv att tacka dem någon annan dag. Typ en dag när nosen var borta och käftarna gått tillbaka till normala käkar? Utmärkt plan.

Madam Pomfrey hade lindat in både nyckelbenet, som för övrigt svullnat upp riktigt rejält, och armen med ett förband. Eftersom att Joshua varit tvungen att ta av sig tröjan för en närmare titt, så blev damen lite förskräckt över den tunna kroppen. Hon sa det inte direkt högt, men ögonen noterade detta samtidigt som hon skrev upp något i sitt lilla block. Sedan fick sextonåringen reda på att hon ville väga honom dagen därpå. Han borde ha sprungit därifrån så fort han bara kunnit. Nej, nej, nej. Kan han försvinna snabbt på några timmar? Går det några tåg tillbaka till London? Förmodligen, men han kanske behöver Dumbledores godkännande.

Hur som helst fick Joshua gå ifrån sjukhusflygen efter detta. Hela överkroppen värker fortfarande, men han vill bara hämta sig en jacka innan han rör sig mot den sökande stugan. Efter att ha rört sig upp över en drös med trappor, med en kropp som vid det här laget gör brutalt ont, så kommer han fram till den bekanta tavlan. Hon sover, och egentligen vill han verkligen inte väcka henne. Det kan inte vara så lätt att få sin sömn när en massa elever rör sig in och ut från hennes ramar. Prefektern gnager sig i underläppen, påminner sig själv om att Zihao väntar. Att han antagligen är ensam, och att det är helt okej att väcka den snälla damen så här dags. Så det gör han, stiger in i elevhemssalen för att skynda sig mot trapporna. Han vill ju inte bli påkommen med en sådan arm.