Någon som vill rolla Hungerspelen?

Vicinias ögon smalnade då han knuffade iväg henne. "Du är skadad eller hur?." säger hon med skärpa och ställer sig upp och ignorerar hans fråga om frukost. "Mars, jag vet att du ljuger sluta med det. Jag mår inte bättre av att du beter dig såhär." säger hon allvarligt.

Mars suckade djupt och vände sig mot Vicinia, lika allvarlig som hon.
"Men jag vill inte att du ska göra något dumt, eller känna dig skyldig eller något", sade han strängt och började kavla upp ena ärmen för att visa blåmärkena som täckte den armen. "Det var bara min egen dumhet, men presidenten tyckte inte om att jag hämtade bort dig."

Vicinia såg på hans blåmärken och nickade och försökte hålla anletsdragen inom kontroll. Nog för att hon var chockad, men det var det hon misstänkt och presidenten....ja han var ju just presidenten. Och visst kände hon sig skylldig, hade hon inte vart där så skulle han inte vara skadad nu. Hade han bara låtit henne vara....Men hon insåg själv att tanken var befängd, hade hon hittat honom i liknande situation hon hade befunnit sig i så hade hon gjort likadant.
"Men tack för att du hämtade mig, trots det där." sa hon sedan lågt och gjorde ingen ansatts att gå nära honom ty hon visste inte om han var mer skadad och hon visste med erfarenhet att bara blåmärkerna kunde göra ont.

Mars log ömt och gick närmare henne för att kunna plantera on kärleksfull kyss på hennes läppar.
"Du skulle ha gjort samma sak", mumlade han till svar och sträckte på sig. "Nu, morgonmål?" Föreslog han med tindrande ögon. Det kändes bra att inte längre bråka, och de var trots allt på tåget hem, på bäg bort från presidenten. Vicinia skulle inte ha någon chans att ställa till med problem åt sig själv.

"Klart jag hade." svarar hon och besvarar kyssen och nickar sedan. "Låter bra." hon var faktiskt hungrig, vilket hon inte hade vart på gud vet när. Så hon tog Mars hand i sin och de gick till matsalen där de satte sig för att vänta på personalen.
Innan hon han reagera kom hennes stylist in. "Du ska sminkas och ha på dig andra kläder." säger han med ett ursäktande tonfall, för han lika lite som hon gillar det hela. "Jaha" suckar ho och följer med honom in i ett rum. Där hon får på sig ett par svarta byxor och en vit långarmad tröja i nån pösig modell som fick henne att se tjockare ut. Sedan sminkade de bort alla synliga blåmärken och hon fick åter gå och sätta sig vid Mars.

Mars såg efter Vicinia då hon fördes bort för att gömma bort alla blåmärken och det faktum att hon var nästintill utsvulten. Dystert började Mars äta och såg tankfullt ut ur fönstret.
Först då Vicinia kom tillbaka såg han upp. Hon såg otvivelaktigt bättre ut nu, men Mars önskade att det inte var på grund av sminket och pösiga kläder; att hon påriktigt skulle må så bra som hon verkade.
"Du borde äta mer", sade han tonlöst och började plocka mat på hennes tallrik, tills han placerade en jättelik portion framför henne. Tänk om hon blev gravid, barnet skulle aldrig klara sig. Eller sjuk, allvarligt sjuk. Hon skulle aldrig orka kämpa sig frisk.

Vicinia ser på när han lastar upp en enorm portion på hennes talrik och sätter sig ner. "Hur hade du tänkt att jag ens ska orka hälften av det där?" säger hon smått roat, men hon gillar tanken bakom det. "Ja, jag ska äta mer." ler hon mjukt och för en tugga in i munnen men känner hur illamåendet hotar med att komma upp. Hon döljer det och tar en tugga av en melonbit, det gick bättre och ho hade snart tuggat i sig den. Hon ser på resten av maten och suckar, skulle hon aldrig bli som förr igen?

Mars log roat och tog för sig en mängd som enkelt tävlade med Vicinias, trots att han redan ätit. Om man inte åt hade kroppen inte energi att bygga muskler.
De anlände sent på eftermiddagen till elvan, och till skillnad från förra gången, var Mars leende nu äkta. Det kändes bra att vara tillbaka.

När de kom till 11an kom folk och mötte dem. De var orolig för de såg när Vicinia hade blivit bortförd. Men hon avfärdade allt med leenden och sa att allt var bra. Kamererna följde dem ännu och hon fick gott spela med.
De återvände till huset och med en lättnadens suck slog sig Vicinia ner i en av deras soffor. "Skönt att vara hemma ler hon." fast när de väl är hemma får det henne att tänka på spelen, en olustig känsla av att hon inte hade sett den sista av dem infann sig.
Det var bäst att hon började äta och återfå sina krafter och sina styrkor. Skulle hon vara med måste hon va i toppform. Men hon sa inget åt Mars, hon ville inte att han skulle oroa sig om just det, inte just nu.

Mars sade inte mycket då de gick till deras hus, och var glad att stänga dörren och stänga utanför kamerorna. Vicinia satte sig på en av sofforna, och Mars saknade whiskeyn han fått mycket av under sin resa. Han bestämde sig för att försöka köpa av det följande vecka.
"Sant. Skönt att du är i säkerhet", svarade han och såg ut ur fönstret med rynkad panna. Vicinias handledare brukade ofta sitta ute i sin trädgård, men hennes hus var nu alldeles öde. Mars kom på att han inte sett henne någonstans sedan de återvände.