Eragon [Privat rollspel]

Snart lyder även Murtagh.
"Ingen följer efter oss" säger kvinnan och börjar gå. Ena mannen binder Murtagh.

Jag vill storma efter de, men Angela och Ór håller i mig.
"Aily, glöm inte att du lovade mig att slåss med svärd när ditt ben har läkt"; ropar jag efter henne bara för att hon inte ska glömma vem hon är, och framförallt så att jag kan tro på att hon kommer tillbaka.

Aily förstår inte vad dvärgen menar.
"Aily?" säger Murtagh.

Jag är tacksam att Angela och den konstiga katten stannar hos Ór och mig. Vi kan klara oss själva, men vi kan inte befria våra vänner utan hjälp. Angela går fram till mig och ger mig något att dricka. Det smakar gott och värmer.
Jag är trött. Armar och ben blir tyngre och ögonlocken faller ner. Jag ska bara vila lite. Vila Bara lite...

Aily vänder skrämt bort blicken.

Jag öppnar ögonen och blir bländad av solen. Jag har ingen aning om hur länge jag har sovit eller ens varför, men min första tanke är att allt kanske bara var en dröm.
"Hoppsan, du sov visst längre än jag hade planerat", log Angela.
"Varför sov jag"
"Du behövde det. Du ser riktigt sjuk ut bara för att du har sovit för lite under några veckor, så jag gav dig en sömndryck, och du verkar vara piggare nu"
Jag blir arg och reser mig snabbt upp för att gå och hjälpa människorna och deras drakar.

Då slår plötsligt ena mannen till Aily så att hon faller till marken.

"Tänker du bara stövla iväg och bli dödad eller har du en plan för att bli det?", frågar Angela.
Jag tvärstannar och inser att jag inte har en chans att hjälpa någon över huvudtaget om jag inte gör upp en plan.
"Medans du låg och sov funderade jag på hur vi kan hjälpa resten", berättar Angela.

Aily blinkar förvånat till...Och minns.

"Och hur gör vi"?
"Lugna ner dig."