En mugglare i Slytherin

Superbra! HÄDELSELÖST- vad snackar du om??? Det var ju Superbra och HÄNDELSERIKT!!!!!


Aja, det var verkligen jättebra men jag funderar fortfarande på vem hon ska välja... Men vem vet- hon kanske lämnar både Draco och Theo och gifter sig med Dean sen- eller ja, kanske inte så troligt, men vem vet.....

Åh, underbara ff!! ♥
Jag vet inte ens vad jag ska säga - hur jag ska uttrycka mig. Jag bara känner mig igenom hela kapitlet. Små nyanser av stora känslor och du sätter ord på dem alla. Jag vet inte hur du lyckas, men det är fantastiskt att läsa.

I'm with this ff untill the end! ♥

Jag kan knappt andas, du får skriva ett nytt kapitel snart innan jag kvävs!
Hur ska det gå?
Vem väljer hon?
Varför tror du att du skriver händelselös kapitel?
Suuuper!

Hur kan det kallas händelselöst?!

Absolut INTE händelselöst!

Tacktacktacktacktacktacktacktack för era snälla kommentarer! Och jag tar väl tillbaka det där om att det var händelselöst, haha

Här kommer nästa kapitel bara för er skull! Och extra långt är det också, fick ett ryck och skrev allt ikväll, hoppas ni tycker om det!

---

Kapitel 44: En Draco, en Pansy och ett stort problem

Efter en mycket förvirrad dag så satt vi nu i soffgruppen framför brasan i uppehållsrummet. Jag satt som vanligt bredvid Theodore och han höll mig i handen, även om det verkade som hans tankar var någon annanstans. Jag strök hans hand frånvarande med min tumme.

På min andra sida satt Draco. Även hans tankar verkade vara någon annanstans. Han satt med armarna i kors och eftersom soffan inte var så bred så satt vi axel mot axel. Theodore hade gett honom en inte så vänlig blick när han valde att slå sig ner bredvid mig.

Jag såg mig omkring på mina vänner. I soffan mittemot satt Goyle och Millicent. I fåtöljen som stod närmast Goyle satt Crabbe. Det var ganska ovanligt att Crabbe och Goyle inte satt bredvid varandra, men när Millicent slog sig ner i soffan hade Goyle skyndat sig att sätta sig bredvid henne.

Draco hade då gett mig en menande blick och flinat. Det var så uppenbart att Goyle gillade Millicent. Men Crabbe såg inte allt för glad ut. Jag undrade vad det kunde bero på?

I den andra fåtöljen, den närmast Draco, satt Blaise och Daphne nertryckta. De två hade gått sist och därför var det bara den enda fåtöljen som var ledig. Men istället för att släpa dit en till så hade de tävlat fram till fåtöljen och bokstavligt talat satt sig på varandra. Och nu någon timme senare hade de fortfarande inte flyttat på sig. De verkade trivas ganska bra med varandra. Speciellt Blaise fullkomligt strålade, men även Daphne verkade ha svårt att dölja att hon faktiskt var ganska nöjd.

Samtalet hade växlat lite fram och tillbaka kring olika lektioner, lärare och andra elever. Theodore höll sig utanför det, helt inne i sina egna tankar. Men han ju aldrig direkt umgåtts särskilt mycket med de andra tidigare heller hade jag förstått.

Just som vi höll på att jämföra vilka som hade den värsta läxan mellan vi som valt runskrift och de som valt spådomskonst, så öppnades portalen till uppehållsrummet och en välbekant figur kom in. Pansy.

Jag blängde på henne när hon stannade upp och såg på oss. Hon gav mig en blick så fylld med hat att jag nästan ryggade undan. Jag kände hur Draco reste sig upp ur soffan bredvid mig och jag gav honom en förvånad blick.

”Pansy?” sade Draco försiktigt och tog ett steg mot henne. Nu var det inte längre bara jag som såg från Draco till Pansy, även de andra följde intresserat händelseutvecklingen. Till och med Theodore hade vaknat upp från sina tankar. Han gav mig en frågande blick, men jag bara ryckte på axlarna. Jag hade inte heller någon aning om vad som hände.

”Pansy, kan vi prata?” frågade Draco och höll upp händerna framför sig. Pansy bara stirrade på honom, och ifall jag inte hade vetat bättre skulle jag trott att det såg ut som om hon kämpade med att inte börja gråta.

”Nej”, sade hon tillslut. ”Jag vill inte prata med dig”. Hon darrade till på rösten.

”Kom igen, Pansy”, bad Draco och tog ett steg mot henne.

”Är du döv, Malfoy, jag vill inte prata med dig”, skrek Pansy och stormade iväg till vår sovsal.

Draco vände sig långsamt mot oss igen. Han sänkte händerna. ”Hon kallade mig Malfoy”

”Jag borde nog prata med henne”, suckade Daphne och ställde sig upp. Blaise såg besviken ut när hon reste sig från hans knä. Hon vände sig mot Draco. ”Vad har hänt mellan er?”

”Jag kan ha sagt något som kom ut fel, och nu låter hon mig inte förklara”, suckade Draco och gned sig i nacken.

Daphne gav honom en blick som tydligt sa att hon tyckte han var en idiot.

”Jaha, och nu är det väl upp till mig att fixa det”, sade hon dramatiskt och skred därifrån med långa steg.

När Daphne försvunnit ställde jag mig upp. Jag kände hur Theodore såg på mig, men jag vände mig mot Draco.

”Vi behöver prata”, sade jag till honom. Han mötte min blick, frågade om det var en bra idé. Jag gav honom en nästan omärklig nick.

”Om du säger det så”, sade han och försökte låta nonchalant. I mina öron misslyckades han helt, och även Theodore och Blaise – till min förvåning – såg inte helt övertygade ut.

När jag var på väg att gå därifrån tog kände jag hur Theodore tog tag i min hand och höll mig tillbaka.

”Vi ska bara prata”, sade jag och gav honom en kyss. Han tog mina kinder mellan sina händer och drog mig närmare.

”Kom tillbaka till mig sen”, sade han kryptiskt. Jag lyckades bara nicka. Jag slet mig ifrån hans blick och vände mig om.

Bakom oss verkade Draco och Blaise ha ett ljudlöst samtal på gång. De utbytte blickar och Blaise verkade väldigt skeptisk.

”Kommer du, Draco?” frågade jag och gick förbi honom.

”Kommer”. Jag hörde hur han följde efter mig. Jag motstod impulsen att se mig om trots att jag kände Theodores blick i nacken.

Så fort jag och Draco lämna uppehållsrummet tog han tag i min hand. Jag borde han dragit mig undan, men kunde inte förmå mig att göra det när hela mitt inre darrade av hans beröring. Istället trycke jag hans hand hårt.

Utan att säga något till varandra gick vi bort från uppehållsrummet längre in bland fängelsehålorna, dit inte många elever förirrade sig.

När vi var säkra på att vi var utom synhåll, drog Draco in mig i en varm omfamning. Jag böjde upp huvudet och kysste honom. Jag kände hur han log mot mina läppar och drog mig närmare.

Tillslut var jag ändå tvungen att dra mig undan. Vi kunde inte stå här hur länge som helst.

Jag lutade huvudet mot hans bröstkorg och lyssnade på hans hjärta och han strök mig över huvudet.

”Så, berätta, vad hände mellan dig och Pansy när du var och hälsade på henne i sjukhusflygeln?” frågade jag och strök honom över ryggen. ”Jag gissar på att det inte gick så bra”

Han skrattade till. ”Det är en underdrift”. Sedan suckade han.

”Berätta för mig”

Han kysste mig på huvudet och återgav sedan allt som hänt. Medan han pratade pillade han med mitt hår.

När han var klar drog jag mig undan från honom så jag kunde se upp på honom. Jag gav honom en skeptisk blick.

”Det där var verkligen inte särskilt smart sagt”, sade jag.

”Jag vet. Men jag blev bara så irriterad på henne”, suckade han. Jag suckade också. Det här gjorde inte direkt saken lättare.

”Men jag är glad att du försvarade mig”, sade jag sedan och kramade om honom igen.

”Alltid”, mumlade han mot mitt hår. Vi stod så en stund.

”Vi kanske borde gå tillbaka”, mumlade jag tillslut och drog mig ytterst motvilligt bort från honom. ”De andra väntar på oss”

”Du menar Theodore”, sade Draco något bittert.

”Ja”, sade jag och såg bort.

”Är det inte dags att… du vet”, sade Draco långsamt. Jag vände mig helt bort och gick fram till väggen på andra sidan korridoren. Jag strök med handen över den skrovliga stenen. Jo, det var egentligen dags att jag bestämde mig. Men problemet var att jag fortfarande inte visste vad jag ville. Draco eller Theodore?

Jag skakade på huvudet och såg på honom med en plågsam blick. ”Inte än”, viskade jag. Jag kände hur skuldkänslorna välde upp inom mig igen.

Med två snabba steg var Draco framme hos mig och höll om mig. ”Okej, inte än”, sade han och strök mig över håret.

”Vi borde gå tillbaka”, sade jag igen och drog mig undan.

Draco nickade och tog min hand igen. Vi började långsamt gå tillbaka till uppehållsrummet.

”Förresten”, sade jag, ”Har du berättat för Blaise om oss?”

”Nej, vadå då?” undrar Draco och ser förvånat på mig.

”Jag fick bara en känsla av att han visste”, sade jag.

”Han vet inte om det här, men han vet vad jag känner för dig”, sade han och tryckte min hand.

”Ah, förstår”, sade jag, men mer hann jag inte säga för vi var framme vid uppehållsrummet igen.

Draco gav mig en lätt kyss innan vi gick in.

Det första som jag såg när vi kom in i uppehållsrummet var Theodore som gick fram och tillbaka framför brasan. Crabbe och Goyle såg nästan hypnotiserat på honom och även Blaise följde hans gång med en något orolig blick.

Han var även den första som fick syn på oss. Han harklade sig högt och Theodore svängde runt som på en given signal. Men några långa steg var han framme hos oss och kramade om mig.

”Hej”, mumlade jag mot hans axel.

”Hej”, mumlade han tillbaka.

”Du är verkligen en idiot, Draco”, hörde plötsligt en röst. Theodore släppte mig och jag såg hur Daphne kom mot oss. Blaise ställde sig upp och slöt upp bredvid henne.

”Hur kunde du säga något sådant till henne?!” utbrast hon och slog ut med armarna.

”Daphne, låt mig förklara”, sade Draco och höll upp händerna.

”Jag har hört tillräckligt av Pansy”, fräste Daphne. ”Jag vill bara att du ska veta att jag är väldigt besviken på dig”. Hon gav även mig en något ilsken blick. Theodore höjde förvånat på ögonbrynen.

”Jag hoppas du är stolt över dig själv!” sade Daphne arg och vände sedan på klacken och stormade därifrån.

”Daphne, vänta!” ropade Draco efter henne. Men hon lyssnade inte och hade snart försvunnit upp till sovsalen igen.

”Jaha, det där gick ju bra”, sade Blaise och synade sina naglar. ”Någon som har lust att förklara för mig vad som händer?”

Kvar i soffan satt Millicen, Goyle och Crabbe och såg ut som de storvuxna frågetecknen.

Draco suckade och gick bort och sjönk ner i fåtöljen som Blaise och Daphne suttit i tidigare. Vi andra slog oss ner i den tomma soffan. Millicent gav mig en förvirrad blick, men jag bara ryckte på axlarna.

”Kan du berätta nu?” frågade Blaise enträget.

”Jaja, jag ska”, suckade Draco.

Plötsligt blev jag jättetrött. Jag kurade ihop mig mot Theodore och slöt ögonen. De andras samtal var inte mer än ett avlägset brus i mina ögon, men det var konstigt lugnande. Theodore strök mig över ryggen och snart kände jag hur jag dåsade bort.

---

Lämna gärna en kommentar om vad ni tyckte! Kram på er finisar ♥

det var superbra.

Kändes inte så långt....

Jättebra!!♥♥ Skulle vilja skriva en jättelång kommentar men jag är för trött

Längtar till nästa iaf!! Du skriver underbart!! SNÄLLA låt henne inte dumpa Theo!! Det skulle vara så taskigt!!

AWSOME gånger miljoner! Theo, försvinn. Du förstör för Artemis.