PRS Kkaebsong & JustAFriend

Okej, att Max vågade röra vid sjuttonåringen var defintivt ett steg i rätt riktning. Och helt ärligt så blev Zhìyuan patetiskt glad över det faktumet, trots att det samtidigt var jävligt underligt. Svansen drog frånvarande över golvet, vispade upp ett litet moln av damm och smuts. Äsch, det är okej. Du kan ju uppenbarligen inte styra över det så.
”Jaså, jag ser att ni har gjort ganska stora framsteg”, konstaterade madam Pomfrey och ägnade de två eleverna varsitt varmt leende. ”Tyvärr måste jag komma och störa..” fortsatte hon och satte sig på huk bredvid Max, så att hon kunde ta tag i slytherinelevens nos. Trots att Zhìyuan visste att hon bara skulle mäta tänderna och bla bla bla, blev han genast defensiv. Man kan inte styra över sina instinkter, okej? Att någon kommer och greppar tag om nosen på en och tvingar fram en rad med vassa, blottade tänder är allt annat än roligt. Med ett dovt morrande, backade därför sjuttonåringen flera steg. Öronen var bakstrukna och de där vassa tänderna..tja, de var blottade. Han menade ingenting illa, verkligen inte. Skyll på instinkterna.
”Nej, vet du vad?” Utbrast skolsystern uppgivet och skakade på huvudet. ”Ska jag behöva jaga dig runt hela salen igen? För det vill jag verkligen inte”, sade hon och följde bestämt efter varulven. ”Seså, du vet mycket väl att det inte gör ont och att det går snabbt..” Suck. Nu hade hon förstört precis allt. Typiskt som fan.

Den viftande svansen väckte återigen ett litet leende till liv hos Max. Det vat säkert superfånigt, något som alla tyckte och bla bla bla, men den andre var minst sagt söt. Verkligen.
När skolsköterskan kom ut och de där ruskigt långa vassa tänderna blottades, suddades dock leendet ut inom loppet av någon sekund. Halvt panikartat backade han undan, bort mot väggen. Hjärtat började rusa. Det är bara Zhìyuan. Bara Zhìyuan. Ingen fara. Han kommer inte göra något. Seså. Men om den jämnårige nu inte tänkt göra något, varför betedde han sig så då?
Tänderna grävde lätt ner sig i läppen och frustrerat torkade han bort några tårar som letat sig nerför, de återigen bleka kinderna. Känslig? Nejdå.

”Åh, din stora jättebebis”, muttrade madam Pomfrey, som slutligen lyckats få tag i sjuttonåringen. Varsamt tvingade hon återigen fram de vassa tänderna och höll upp en måttband mot dem. Väldigt, väldigt skumt. Sedan fortsatte hon med att mäta nosen och resten av kroppen. Merlin, Zhìyuan hade verkligen överreagerat, minst sagt. Öronen gled med ens upp på huvudet igen och han gjorde någonting som skulle kunnat uppfattas som en grimas. Underbart, nu hade han skrämt livet ur Max också. Fan, fan, fan.
”Det är verkligen ingen fara Max”, kuttrade skolsystern när hon passerade den andre eleven. ”Jag har känt honom i sex år och han har aldrig gjort mig illa”, fortsatte hon med ett blekt leende och klappade honom tafatt på axeln. ”Vi får inte glömma bort att vi ska väga dig också! Måste bara föra in de här anteckningarna jättebebisens journal.” Och med de orden försvann hon tillbaka in på sitt kontor, vilket lämnade Zhìyuan ensam med Max. Vad skulle han ta sig till nu då? Ge den andre lite utrymme kanske? Jo, det var nog bäst så.

Så det var en liten mätning som fått den andre att bete sig sådär? Herrejösses. Fast det kanske var en massa instinkter och sånt som Max inte förstod sig på? Jo, så kunde det nog mycket väl vara när han tänkte efter.
Efter den lilla klappen på axeln lämnades de två sjuttonåringarna ensamma med varandra. Lugn lugn lugn lugn. Efter några djupa andetag med axlarna uppe vid öronen och händerna krampaktigt pressade mot väggen, kunde han slutligen sitta lite mer som vanligt. Dock mer eller mindre ihopkurad i en liten boll. Varulven verkade inte ha några planer på att komma närmre eller attackera så efter en liten stunds osäkert blickande vågade han räta lite på ryggen. Det är fortfarande samma person. Jösses Max. Den där hjärnan var minst sagt långsam med att förstå saker ibland.
Och så väntade en vägning. Och därefter troligtvis insmorning av såren. Åh, what a lovely day.

Då återstod bara frågan om Zhìyuan skulle gå fram till Max igen eller om han skulle gå och lägga sig ner borta i något hörn. Osäkert fäste han blicken på den jämnårige, som verkade ha lugnat ner sig en aning åtmsintone. Kanske? Kanske det var okej att gå fram igen och försäkra honom om att allting var i sin ordning? Med försiktiga steg tassade sjuttonåringen fram mot den andre och gled under tystnad ner bredvid honom. Han rullade ihop sig, till en liten - stor - boll och vände därefter de svarta ögonen upp mot Max.
Jag hoppas verkligen att du förstår att jag inte kommer att göra illa dig eller så. Det kan jag faktiskt lova. Zhìyuan puttade löst på en av de smala armarna och lutade sig därefter mot den. Förhoppningsvis skulle den jämnårige inte få en hjärtinfarkt eller liknande. Han var ju däremot väldigt blek och såg fortfarande halvt om halvt förskräckt ut. Men, till slytherinelevens stora försvar, kunde han inte hjälpa att tänderna var långa och sylvassa, att han fortfarande var stor som ett litet berg och urk. Nej, han kunde inte direkt styra över allt sådant. Att han ens skrämt Max överhuvudtaget fick honom på riktigt att vilja brista ut i gråt.

Två mer eller mindre ihoprullade bollar. Fantastiskt.
Hjärtat hade lugnat ner sig och Zhìyuans närmande hade inte gjort någon större skillnad. Det var lugnt igen. Hyfsat lugnt. Det mesta gick som i attacker. Panik. Lugn. Panik. Lugn. Tårar tårar tårar. Nu var det dock absolut lugnt. En liten *host* överreaktion bara.
Det där löjligt söta ansiktet var definitivt till den jämnåriges fördel. Ganska fascinerande hur det ena sekunden kunde skrämma livet ur honom, för att nästa få honom ännu mer förtjust i den jämnåriga. Jösses, du kan inte bli kär i en varg Max. Det är bara skumt. Fast han tyckte ju om Zhìyuan och med tanke på att han var en varulv så ingick väl det liksom i paketet, eller? Äsch, han tyckte om den andre oavsett form.
Även om Max, uppenbarligen inte kunde läsa tankar så var den där blicken tydlig. Nej, Max trodde inte att den jämnåriga skulle skada honom. Det hade liksom bara blivit så. På samma sätt som Zhìyuan inte kunde styra över sina instinkter, kunde inte Max styra över sina rädslor.
Återigen osäkert, plockade han upp en av de stora tassarna i knät och började pilla med den. Han lät det fluffiga huvudet med de bedårande öronen luta sig mot armen. Det var okej.
"Det var inte meningen att bli rädd, jag kan inte riktigt styra det", sa han tyst och blickade ner på bollen med fluff, där intill.

Hjärtat hoppade över några slag här och där, när Max plockade upp en av de halvt om halvt massiva tassarna. Det måste väl att betytt att allting var okej, att den jämnårige inte längre kände sig inträngd och skrämd. Zhìyuan kände sig i alla fall väldigt bekväm i den andres sällskap, och flyttade sig därför närmare och närmare hufflepuffeleven. Tillslut hade han klättrat upp i knät på honom, trots att han var alldeles för stor och klumpig för att få plats. Nåväl, framtassarna och huvudet fick åtmsintone plats, så det så. Ännu en gång blickade sjuttonåringen upp mot Max, innan han återigen lade sig tillrätta. Självfallet kunde man inte styra över sina rädslor, och för att vara helt ärlig, hade Zhìyuan troligen också blivit skräckslagen om en halvt om halvt gigantisk varg stod och blottade tänderna. För att inte tala om morrandet. Det hade verkligen inte gjort situationen något bättre. Inte alls. Men det var någonting som låg bakom dem, eller hur? Ingen idé att älta det hela, för det skulle ingen av dem må bra av. Slytherineleven skulle bara känna sig rutten medan den andre troligen skulle få en och en annan mardröm. Därför var det ingen idé stt överanalysera det hela. Alla gör misstag, även om vissa är värre än andra. Dock hade ju Zhìyuan inte menat någonting illa, vilket Max visste. De svarta ögonen fäste sig ännu en gång i de respektive gröna, frågande och sorgsna på samma gång. Är jag förlåten eller? Gnäll, gnäll och så lite pipande. Underbart gulligt.

Max var verkligen inte en stor person. Nej, knappt i närheten faktiskt. Smal, mellanlång och bara liten i kroppsbyggnad. Vargen som plötsligt tog upp hela famnen var ungefär raka motsatsen. Kiwi var fluffig, men det här... Minst sagt ett berg att fluff. Men han klagade inte. Nej, det var tvärtom både mysig och lugnande.
Hjärtat smälte när de svarta ögonen blickade upp mot Max gröna. Och så gnällandet på det...
"Det är okej", svarade han pipandet, med en litet leende innan han lämnade en liten puss på den fluffiga hjässan. Vilket ju bara var dumt och skumt. Men även denna gång så bara blev det så. Impulskontrollen brukade inte vara några problem men...äsch, förhoppningsvis skulle det inte få den andre att förskräckt rusa iväg.

Oj, oj, oj. Vad höll Max på med egentligen? Den där lilla pussen hade troligen varit extremt oskyldig i den andres ögon, men i Zhiyuans egna var den allt annat än oskyldig. Den jämnårige visste mer än väl att sjuttonåringen hade växande känslor för honom, men trots det höll han ändå på..hur skulle slytherineleven ens svara på det? Skulle han bli arg och tvär? Nej, det var absolut ingen bra idé. Egentligen ville han ha en förklaring, men det kunde han ju inte precis be om. Suck, vad jobbigt allting skulle vara hela tiden. Istället satte han sig upp, fortfarande med tassarna placerade i Max knä, och studerade honom med en frågande blick.
Nu håller du på igen..vad menar du med det där? Att du gillar mig? Att du typ känner likadant som jag gör? Eller var det helt enkelt bara oemotståndligt att låta bli? Tankarna var överflödiga och susade omkring inne i huvudet på sjuttonåringen. Snart skulle han väl storkna.

Okej, så det skulle inte gå obemärkt förbi. Suck. Det var lite oklart vad Max egentligen väntat sig med tanke på den andres känslor och allt sånt men äsch. Han hade ju alltid kunnat hoppats.
Osäkert bet han sig ytterligare en gång i läppen. Det var egentligen typ ett mirakel att den inte var sönderbiten vid det här laget. Han blickade in i ögonen framför och tog tag om tassarna i knät. Skulle han säga något? Det var ju inte direkt som att han kunde ignorera känslorna i all framtid. Men det kanske var taskigt att säga något när den andre inte kunde svara. Han lutade pannan mot den andres. Slöt långsamt ögonlocken.
"Jag tror jag har gått och blivit kär", viskade han.