prs yehet & kkaebsong

Än en gång spricker läpparna upp i ett litet leende, visserligen är Joshua själv minst sagt generad, men han känner sig inte lika ensam om det när den äldre börjar rodna.
"Betyder inte vad?" innan sextonåringen kan få ett svar känner han hur Zihao pressar ner honom under täcket. Han kvider till, innan han inser varför sjuttonåringen agerat på det sättet, och tystnar när han märker madam Pomfrey. Joshua sluter ögonen och kramar om sina bara axlar, gömmer de inristade orden för sig själv.

Med ett påklistrat leende på läpparna följde Zihao skolsköterskan med blicken. Först stod hon vänd mot dörren och grejade med låset som slutligen klickade. Sedan vände hon blicken mot sjuttonåringen. Hon rynkade på ögonbrynen vid åsynen av väskan och katten som inte varit där innan, men bestämde sig tydligen för att hon inte pekade med något tjafs.
”Jaha, godnatt då”, sade hon och gick bort mot dörren längst bort i salen. ”Jag finns strax intill, om du behöver någonting.” Och så försvann hon ut genom dörren som gled igen.

Joshua hör hur dörren stängs igen, hur klackarna rör sig bort till rummet intill. Försiktigt kikar sextonåringen upp under täcket, låter endast ögonen synas när han ser mot den stängda dörren, och sedan tillbaka mot den äldre eleven.
"Det där gick fint," viskar han tyst och masserar sitt stackars huvud.

Zihao suckade lättat och föll tillbaka mot sänggaveln. De mörka ögonen rörde sig från den stängda dörren mot Joshua, som masserade sitt huvud.
”Förlåt”, mumlade han skamset och bet sig löst i läppen. ”Jag blev stressad”, förklarade han och började pilla bort smuts under naglarna. ”Som tur var tror jag inte direkt att hon orkade bry sig.” Han drog fingrarna genom håret, som trasslat ihop sig. Trots att det var nästintill nytvättat hade det redan börjat blivit smutsigt igen.

"Ingenting att be om ursäkt över," påpekar Joshua och sätter sig lite mer upp i sängen. Det var trots allt en bra anledning till Zihaos agerande, även om han fick lite ont på köpet. "Verkade inte som det nej," sextonåringen låter blicken vila på den äldre innan han vänder blicken mot fönstret, där regnet verkar ha upphört.

”Har du tänkt på hur tyst det är”, frågade Zihao oxh följde Joshuas blick mot fönstret. ”Jag hade aldrig kunnat sova härinne själv”, fortsatte han och rös till. Det hade ju troligen inte gått även om det fortfarande regnat utomhus, men nu när det helt plötsligt blivit så tyst började han undra om han ens skulle kunna sova trots att han nu hade sällskap. Tystnaden hade alltid varit något som gjorde honom lätt nervig. Och så skulle det väl troligen alltid vara.

Joshua lutar sitt huvudet mot sänggaveln, nickar lätt mot den äldre medan han följer Mimmi med blicken.
"Det är väldigt tyst," viskar han och ser ner på sina händer med ett lätt litet leende. "Att sova själv på en sån stor yta kan vara rätt läskigt."

Zihao stirrade ut på månen som uppenbarat sig på himlen. Den spred ett klart sken ner över skolområdet, fick den våta marken att skimra.
”Vad bra att jag inte är ensam då”, mumlade han och blinkade till några gånger för att återfå fokus. Han slängde armarna omkring Joshua och gömde ansiktet i hans axel, med en lätt suck. Månen var inte långt ifrån full nu, vilket fick honom att känna sig mer än olustig.

Sextonåringen följer den äldres blick, upp mot månen som skimrar i mörkret i tystnad. Tanken att månen snart kan synas fullt skrämmer Joshua, mest för Zihaos välmående. Aldrig har han fått lära sig hur någon ska kontrollera det, det går inte. Försiktigt kramar han om den äldre eleven, känner hur huden börjar bli knottrig av tanken.

Ibland önskade Zihao att han kunde försvinna från jordensyta. Livet hade gått från att vara komplicerat till att vara ännu mer svårt att hantera.
”Jag hatar det”, viskade han. ”Alltihop, jag hatar det.” Han lyfte lite på huvudet och lät ögonen fästa sig på Joshua. Långsamt lutade han sig närmare sextonåringens ansikte och lutade pannan mot den andres.