Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Då han kände hennes armar om sin hals lade han direkt armarna om hennes midja, kramade om henne hårt. Åh, vad han hade saknat henne.
"Jo. Jag skulle ha pratat med dig. Istället var jag bara upptagen med alla röriga känslor, men inget kommer nånsin kunna ändra hur otroligt mycket jag älskar dig. Och jag kan inte stå ut med att du skulle byta institut på grund av mig", nästan viskade han tillbaks, och det hördes tydligt i rösten hur han skämdes. Men han kunde inte tänka sig ett institut utan Aubrey, där ville inte han vara.

Hon stelnade till. Hur visste han att hon funderat på att byta institut? Det hade varit en fånig tanke sedan första början. Hon kunde inte fly från sina problem även om det var lättare så. Det gjorde ont att stanna kvar. Men kanske hon inte var ensam trots allt. Hon hade Philip. Om han fortfarande ville ha henne. Kunde han ens längre se henne i ögonen? Hon hade inte varit sig själv då hon skadat hans pappa, men det förändrade ändå inte det som han hade hänt. Det gjorde inte allting bra igen.
"Förlåt," viskade hon och lutade huvudet bakåt för att se på honom medan tårarna sakta rann längs med hennes kinder. Om hon kunde spola tillbaka i tiden så skulle hon utan att tveka göra det.

Philip mötte hennes blick, den där vackra blicken som han alltid föll totalt för. Utan att först säga nåt lade han handen mot hennes kind, strök försiktigt bort hennes tårar med tummen.
"Jag älskar dig, och det är allt som räknas. Det spelar ingen roll vad som hänt eller vad du gjort, jag älskar dig och kommer alltid göra. Snälla, flytta inte. Jag kan inte leva utan dig", sade han tyst, nu med blicken helt fast i hennes. Han hade varit en enda röra av alla känslor den senaste tiden, men att prata med henne igen och att hon sade förlåt kändes som om det fick allt att falla på plats igen. Och han var helt övertygad om sina känslor nu.

Det faktum att han påstod att det hon gjort inte spelade någon roll var samma sak som om någon stack in handen genom hennes bröstkorg och klämde åt hennes hjärta. Det gjorde ont och inte på ett bra sätt. För det skulle spela roll. Om Liam dog så skulle det för alltid vara på hennes samvete. Det skulle alltid vara på hennes samvete, oavsett om han klarade sig eller inte. Philip borde avsky henne efter vad hon utsatt honom för: han som redan gått igenom mer än vad någon borde utsättas för under sitt liv.

Philip visste att det kanske var dumt att älska henne så villkorslöst, men han kunde inte hjälpa det. Han suckade lite då hon inte svarade, kunde inte riktigt tolka hennes tystnad. Betydde det att hon inte längre älskade honom?
"Älskar du mig fortfarande?", frågade han tyst, undrade om han ville veta eller inte. Men han måste åtminstone få veta.

"Jag har aldrig slutat älska dig," lyckades hon få fram mellan sina snyftningar. Det skulle hon aldrig göra heller. Philip var hennes allt, speciellt nu efter att hon förlorat sina föräldrar. Hon begravde ansiktet mot hans hals, både för att hon inte ville att han skulle se hur hon såg ut men också för att hon ville andas in hans goda doft.

Äntligen kunde han andas ut, på något vis. För det han mest varit orolig för hade varit att hon inte längre älskade honom, medans han fortfarande älskade henne något otroligt. Utan ett ord kramade han om henne, begravde sitt ansikte mot hennes mjuka hår. Han hade saknat henne nåt otroligt, men det var nog först nu när han höll om henne igen som han insåg precis hur mycket.

Efter en stund lutade hon sitt huvud bakåt igen för att se på honom. Vem som helst skulle kunna se på henne hur mycket det som hänt plågade henne. För tänk om Philips pappa skulle dö? Hur skulle han någonsin kunna förlåta henne? Hur skulle han klara av att leva tillsammans med henne? Varje morgon skulle han vakna upp till tanken av att hans flickvän var orsaken till att hans pappa var död, och det skulle vara det sista han tänkte förrän han somnade på kvällen.
"Förlåt."

Philip såg tyst på henne då hon lutade sig bak igen, kände sig mycket lugnare nu än på länge. Kanske för att de till sist fått reda ut lite saker.
"Det är okej", sade han tyst, lade en hand mot hennes kind igen. Han förstod att hon antagligen plågades av det om hans pappa, men för att vara ärlig hade han ganska så snabbt avfärdat det av den enkla anledning att han inte tyckte det var hon som gjort det. Det var demonen.
"Det var inte du, det var demonen. Läkarna sade imorse att det verkar som om han börjat vakna", sade han ärligt, det verkade som om det var påväg att vända. Han hoppades verkligen det.

Aubrey reste sig upp från hans famn och började rastlöst gå fram och tillbaka i rummet. Hon tyckte inte att det var okej, hon begrep sig heller inte på varför Philip avfärdade saken som om ingenting. Hon skulle inte må bättre av att han skrek på henne men det skulle vara vad hon förtjänade. Det kändes som om hon inte förtjänade hans vänlighet och förstående.
"Det var visst jag. Jag var medveten om vad jag gjorde." Hon ställde sig vid fönstret för att titta ut och strök händerna över armarna.