Not what I wanted [PRS]

Det var ganska livat inne i gryffindors sällskapsrum. Alla soffor och fåtöljer var upptagna och ljudnivån var snäppet för högt för att Zihao skulle vara komfortabel med det hela. Minuterna tickade långsamt förbi. Hermione och Ginny hade till en början försökt gömma honom bakom en gardin, men snart hade i princip alla elever i salen fått syn på honom. En del av dem brydde sig inte, utan himlade mest med ögonen och fortsatte med det de nyss hållit på med. Andra skuttade glatt fram för att hälsa. Lyckligtvis höll den äldre av de två flickorna truten om att det minsann inte var någon hund de kliade bakom öronen. Hon förstod väl att det bara skulle leda till panik, plus att ingen annan verkade klok nog att notera örhängena. Ibland kunde det verkligen vara bra att vara söt.
Sjuttonåringen hade så småningom lagt sig ner, med svansen viftandes bakom sig. Det var ganska mysigt att ligga där och bli ompysslad, däremot började han oroa sig över Joshua. Vart häll sextonåringen hus? Hade han gjort sig illa? Varför hade han inte kommit tillbaka ännu? Men just som dessa tankar flög genom skallen på honom, spred sig den där ljuvliga doften genom rummet. Inte långt därefter hade han fått ögonen på honom. Tjoff. Med ett ryck for han upp på alla fyra och utstötte flera gälla skall. Dumma Joshua, varför hade det tagit en sådan tid för?

Herrejösses, de där höga skallen får lilla Joshua att hoppa till något förträffligt. Som ett skutt, ett långt skutt. Aj, aj, aj. Fy vilken smärta som spred sig över hela över kroppen. Ögonen glider till Zihao som nu fått alla ögon på sig. Diskret, jösses vad diskret. Hade han letat vid gryffindorssällskapsrum? Nej, sextonåringen hade trott att den äldre var lite mer noggrann med att hålla sig undangömd än så. Jaja, nu är det försent. Lyckligtvis för honom, som hatar att ha ögon på sig, återgår alla till sina respektive sysslor och prefekten tillåter sig själv att försöka putta den äldre mot trapporna. Vilket är svårt när man är halvt handikappad i överkroppen.
"En sak du bör tänka på.. alla tavlor i slottet som kan ha sett dig är inte de mest godhjärtade. Många av dem kan mycket väl ha skyndar sig för att berätta till Umbridge." Påpekar han, rösten svag så att ingen elev ska höra det. Lyckligtvis verkar i princip alla dumma nog att förbi se faktumet att det är en varulv i elevhemsrummet. Det var ju skönt det. "Desto mindre folk som vet Zihao desto bättre.. åtminstone tills Umbridge är borta."

Joshuas ord fick Zihao att ofrivilligt knorra till och svansen gled genast in mellan benen samtidigt som öronen strök sig över huvudet på honom. Det var inte direkt så han hade tänk när han skuttat iväg mot gryffindors elevhem, verkligen inte. Allt han ville var ju att spendera tid med den yngre, men vad fick han? En stor, fet utskällning. Visst, han kanske förtjänade den och så, fast det stack ändå till i hjärtat. Trots att han hällde i sig det där elixiret utan några som helst klagomål, blev verkligheten alltid lite skev när formen ändrades. När man praktiskt taget ser ut som en varg blir det liksom lite svårt att inte vara en varg. Det där var svårt att sätta fingret på, och troligen hade det att göra med hans lite extraordinära situation, men men.
De rörde sig upp för trapporna mot Joshuas sovsal, sakta och försiktigt. Zihao såg fortfarande extremt butter ut och svansen var tryckt mellan benen precis som innan. Huvudet riktigt hängde på honom. Merlin, snacka om att bete sig som en drama queen. Då och då slängde han små skygga blickar mot den yngre, noterade hur någonting inte riktigt verkade stå rätt till. Armen, set var något fel på den. Hur hade han lyckats missa det?
I samma sekund som de nådde trappavsatsen smet sjuttonåringen in framför gryffindoreleven och stirrade blankt på honom. Han nickade mot armen ett flertal gånger innan han därefter började gnälla högljutt. Sanningen skulle fram. Punkt slut.

Skuldkänslor? Dem har Joshua gått om. Alldeles för mycket av faktiskt. Han borde inte ha skällt på Zihao sådär, även om det varit av oro. Han har inte någon ursäkt till den där fräsiga rösten och de rak på sak orden.. förutom att han är nedstämd, på fel humör och inte vill att den äldre ska fara illa till precis som han gjort. Men än en gång, det är inte direkt en okej ursäkt. Med en lätt liten suck stryker han fingrarna över de puffiga, sättet till rödsprängda ögonen när de kommer in i sovrummet. Det är mycket lätt att se vilken bädd som är prefektens. Fint bäddad, inte ett endaste dammkorn. Dock verkar det inte som att Joshua ska få sin skönhetssömn inom någon snar framtid.. nej, med tanke på Zihaos höga gnällande och nickande mot armen verkar det högst osannolikt.
"Det är verkligen ingenting jag vill prata om Zihao.." mumlar den mindre och slår sig ner på sängkanten. Varje rörelse gör ont, trots de smärtstillande tabletterna som Madam Pomfrey räckt honom. Kanske de kommer kicka in snart.

Ingenting han ville prata om? Zihao fortsatte med det där blanka stirrandet, halvt om halvt åt den yngre med blicken. Han ville ju veta, ville förstå så att han i alla fall kunde försöka göra saken bättre. Men Joshua verkade verkligen inte vilja prata om det och då var det inte mycket att göra åt saken. Förvisso kunde han försöka sig på att hota svaret ur den yngre, däremot skulle väl det knappast göra någonting bättre. Istället tog sjuttonåringen ett halvt klumpigt skutt upp bredvid gryffindoraren. Försiktigt tog han sig en närmare titt på armen, för att därefter söka efter källan. För let’s face it, det var troligen inte själva armen det var fel på. Eller fel på, snarare skadad.
Slytherinaren satt där en stund och studerade området kring halsen och armen. Tillslut lyckades han till och med lista ut varför bandaget ens fanns där. Nyckelbenet. Bra jobbat. Ett litet, ynkligt gnällande rymde honom och han gömde nosen tätt intill Joshua. Egentligen ville han väldigt gärna ta reda på vad, eller vem, det varit som åstadkommit skadan, men det kunde han ta reda på senare. För tillfället var det viktigare att hålla sig nära och vara någon form av mentalt stöd.
Okej, okej, du måste inte berätta om du inte vill..bara stöt inte bort mig, okej?

Kanske det skulle vara bra att berätta lite för Zihao? På så sätt skulle han ha någon att diskutera det hela med, få ut det och slippa bära med allt till graven. Nu kanske sjuttonåringen inte är det allra bästa alternativet. Han skulle antagligen bli allt för upprörd, och onödvändigt överbeskyddande. Det är väl något som han och Samuel har gemensamt. Hayley eller Aeron skulle nog vara det bättre alternativet, de skulle förstå. De är inte nya till det här med mobbning och sådant. Troligen är slytherineleven inte lika van vid det hela. Den där nosen som kommer tätt intill honom får nästan tårarna att tryckas ut på nytt, och den lilla prefekten att komma bort från alla tankar. De smärtstillande tabletterna börjar åtminstone värka, och utan att riktigt tänka något extra på borrar han ner ansiktet i den äldres päls. Jodå, tårarna börjar slingra sig över kinderna igen,
”Förlåt att jag skällde på dig förut, vill bara inte att Umbridge ska få tag på dig.” Viskandes börjar Joshua att pilla med den tjocka pälsen, göra mönster och fläta de små hårstråna. ”Jag ska inte stöta bort dig.” Nej, det skulle bara förstöra ännu mer för dem bägge två. Där och då behöver verkligen Joshua den andres sällskap, de behöver varandra. Så nej, han tänker inte stöta bort honom, aldrig i livet.
”Det är en kille som jag antar att jag gjorde arg.. Benjamin, han går i din årskurs.” Ah, att försöka hålla Zihao ute från det hela gick åt helskotta, herregud.

Även om Joshua mycket riktigt hade skällt på Zihao innan, så hade det ju faktiskt varit rättfärdigat. Han hade varit orolig och det var helt förståeligt. Umbridge hade i princip ögon överallt och det var inte helt omöjligt att hon fått nys om varulven i slottet. Däremot kunde hon väl inte bevisa att det var just sjuttonåringen, i alla fall inte så länge hon inte började rota i ministeriets filer eller såg honom förvandlas. Det sistnämnda var förstås mindre troligt än det första alternativet, men förhoppningsvis började hon inte gräva djupare. Hade hon ingenting bättre för sig liksom? Typ som att jaga efter Weasley tvillingarna eller komma på en massa dumma regler? De kunde helt klart hålla tummarna.
Öronen vinklades en gnutta när Joshua kände Benjamin. Jodå, de gick mycket riktigt i samma årskurs och hade en del lektioner tillsammans. Personligen hade sjuttonåringen aldrig tyckt vidare mycket om honom, men samtidigt hade han inget emot den jämnårige. Han hade aldrig kunnat föreställa sig att den artiga, stiliga ravenclaweleven skulle göra något så otroligt vidrigt. Men nu hade han tydligen gjort det och tja, det fick Zihaos insida att koka av ilska. Varsamt började han slicka bort tårarna som slingrade sig nerför den yngres kinder, försiktig och lätt vid beröringen. I hemlighet lovade han dock sig själv att ta tag i den där idioten vid första möjliga tillfälle. De hade till exempel trollformellära tillsammans, så varför inte då? Före eller efter, det spelade ingen roll, men någonting otrevligt skulle definitivt drabba Benjamin. Och inte lite otrevligt. Fanskapet skulle ha mardrömmar i flera veckor efter, kanske månader och till och med år.

Nyheten verkar inte direkt roa Zihao. Förut hade han sett så söt och oskyldig ut med sitt stora lurv, nu verkar han lite mer ilsken. Förståeligt. Om han berättat för vem som helst i hans krets hade det nog varit exakt samma reaktion. Joshua skulle nog bli lite orolig om det inte varit det.
”Lämna honom ifred är du snäll?” Ber sextonåringen och lämnar en drös med små pussar över de gulliga ansiktet. Det är väl klart att han förstått det där. Samuel och Zihao är helt enkelt mer lika än han lagt märke till innan, vilket mycket möjligt skulle vara en förolämpning till de bägge två. Hur som helst, han är en riktig fena på att läsa ansiktsuttryck. Slytherineleven verkar inte vilja ge Benjamin en stor, stark kram åtminstone. Det skulle nog vara en hel del som skulle välja att tro på Benjamin istället för Joshua. Prefekten har inget gott rykte, många ogillar honom av en drös med olika anledningar. Men det gläder honom så jävla mycket att den andre tror på honom. Ravenclaweleven brukar ge ett gott intryck, antagligen även på sjuttonåringen. ”Men du litar på mig? Eller hur?” Det skulle inte vara konstigt om han inte gjorde det. Joshua skulle inte döma honom, många skulle tvivla på hans ord.

Jo, Zihao litade helt klart på Joshua. Troligen mer än vad han litade på någon annan för tillfället. Och inte bara för tillfället, utan det skulle nog hålla sig så resten av hans liv. Det ville säga om någonting extremt olyckligt inte skedde. Fast så fick han inte tänka, han älskade Joshua och det var allt som betydde någonting. Fortsättningsvis var det just därför som han nickade, även om det var extremt motvilligt. Jösses vad det stred emot, nästan så att han fick nackspärr. Benjamin förtjänade att dö för det han gjort, för hur omänskligt och vidrigt han betett sig. Nu visste ju sjuttonåringen inte varför han gjorde som han gjorde, men det kunde inte finnas någon anledning som rättfärdigade ett krossat nyckelben. Plus att sextonåringen var den mest underbara, godhjärtade människan någonsin. Han kändes sådär äkta vilket gjorde honom ännu mer perfekt i Zihaos ögon. De flesta hade nog vänt på klacken om slytherinaren börjat förvandlats i kupén som han gjort innan. Men inte Joshua Lewis inte.
Jag älskar dig så sjukt mycket. Orden kom inte längre än så, förblev fastbrända i tankarna. Han ville säga dem, högt och tydligt, ta gryffindoraren i sina armar och hålla om honom. Helvete, varför var det fullmåne? Sjuttonåringen gjorde så gott han förmådde, men det kändes inge tillräckligt. Inte ens de små pussarna som Joshua fick efter at sextonåringen själv var klar kändes nog. Åh.

Älskar, älskar.. Det känns bra när Zihao säger det. På något sätt som det aldrig känts förut, det känns pålitligt. Likt de gånger Samuel, modern eller Hayley säger det, men långt ifrån samma känsla. Kanske Joshua skulle säga det tillbaka om han inte haft alla dessa tillitsproblem. Men nu går det inte att undvika dem.
”Tack,” viskar han och gäspar stort mot den tjocka pälsen. Det var nog inte den mest utstuderade handlingen i Joshuas liv, då en massa päls glider in i munnen på honom. Yikes. Len, visst, men fortfarande inte särskilt trevligt. Flyttar han på sig? Nej. Istället börjar han gnaga själv. Underligt? Ja, men han gör det endast för att ha något annat att tänka på. Som att gnaga på sjuttonåringen. Charmigt, oerhört charmigt. En liten stund under gnagandet börjat han fundera på om det kanske skulle vara bra att diskutera matproblematiken. Enda anledningen till att han ens funderar på det är pågrund av vad Madam Pomfrey sagt tidigare under kvällen. Väga honom. Prefekten själv är väldigt beroende av att väga sig, se siffrorna sjunka mer och mer, men efter att andra har sett numrena.. ja, då blir han bara rädd. De blir oroliga, och det vill han inte. Han vill bara bli lämnad ensam till det, även om han mycket väl att det inte kommer att sluta lyckligt. Men de bägge två skulle nog må bra av någon lite mer positiv konversation.
”Du, berättade Isaac för dig om vad som hände igår?” Jodå, varför skulle de två inte diskutera sina vänners kärleksliv? Det kom ju väldigt plötsligt, och att Hayley skulle ligga med en av Zihaos vänner just verkar lite väl osannolikt.