Någon som vill rolla Hungerspelen?

"Mmm, du med." log Vicinia. Att veta vad de gjort mot Mars....ja, det gillade hon inte, inte alls. Hon såg på honom och gick fram till fönstret. "Vad är det?" undrande hon och följde hans blick ut.

"Var är vår granne?" De hade bara en, så Vicinia behövde inte gissa vem han menade. Hennes handledare hade varit en gammal kvinna, det var inte otänkbart at hon hade dött, men Mars var inte säker på hur det skulle påverka Vicinia.

Vicinias ansikte förvängdres i oro och hon försvann ut ur huset, ut till Hills tomma trädgård. "Hill" ropade Vicinia förtvivlat och öppnade dörren till det tomma huset. Och då ser hon den, den gröna kransen över eldstaden den man hänger in i ett hus vars ägare eller familjemedlem har gått bort. Vicinia faller ihop på golvet med tårarna rinnande. Inte Hill, nej det fick inte vara sant.

Mars följde efter Vicinia, men stannade i dörröppningen. Vicinia började gråta och Mars undrades över den varma relation hon haft med Hill. Det enda han kom ihåg från sin handledare var de brutala träningspassen och hänsynslösa strevan efter att vara bäst.
Tyst gick han in och knäböjde vid Vicinia, lade försiktigt sina armar om henne. Mars undrade om Hill dött av naturliga orsaker, eller om det här också var presidentens jobb. Men det fanns inga tecken på en kamp, det var mycket möjligt att Hill bara hade sovit bort.

"Hon var som en mormor för mig." snyftade Vicinia fram när Mars la sina armar om henne. Hon mindes alla samtal alla tips och alla de glada stunder de trots allt hade haft tillsammans. Hon slänger en blick på kransen av slaget av blommor och hur de var flätade kunde Vicinia utläsa allt. Alla i 11an hade lärt sig det hemliga kodade språk som dessa kransar innebar, en 11as hemlighet. "Hon dog för två dagar sedan, på kvällen här hemma. Hon bara somnade in." andas hon lättat ut, ty tanken hade slagit henne att presidenten kunde ha något med det att göra, men så var inte fallet.

Mars frågade inte hur Vicinia visste om det, men han trodde på henne. Det fanns mycket i elvan han hade att lära sig.
"Kom så går vi tillbaka", sade han tyst och hjälpte Vicinia att resa sig. Hill hade säkert redan begravts och om hon hade dött en naturlig död var det inget de kunde göra längre.

"Nej, jag vill besöka graven." säger Vicinia med tårdränkt ansikte. Och tar med Mars längst en stig ganska långt bort från husen. "Här är min mors, fars och brors grav." mumlar hon fram och pekar på en upphöjning i marken. 11ans kyrkogård var verkligen enorm, med tanke på alla som dött i spelen och andra av svält och sjukdomar var det inte så konstigt.

(Kommer byta användare till Vildvittra men det är fortfarande ja C: så du vet xD )

Mars nickade och följde efter Vicinia till kyrkogården. Han hade aldrig förr varit där, för han hade ingen att besöka. Mars såg länge på Vicinias familjs grav, och kände sig för första gången ledsen över att han aldrig skulle få träffa dem. Han började tänka på sin mor, som dött flera år sedan och nu låg under en stengrav på tvåans brantar.
De hittade Hilds grav. Någon hade placerat blommor på kullen och Mars ställde sig bakom Vicinia för att låta henne sörja ifred.

Vicinia såg Hills grav och föll på knä framför dem. Hill hade varit ett otroligt stöd för henne före spelen. De hade till och med utarbetat en plan som skulle få de flesta dödade, inberäknat Mars. Även om det ändrades eftersom hon börjat gilla honom och inte ville att han skulle dö.

Nu var de enda vinnarna kvar, han och Vicinia. Någondera av dem måste agera som handledare inom ett halvt år att nästa deltagare. Mars ville inte ha Vicinia i huvudstaden mer än tvunget, så han skulle göra det. Dessutom var han inte säker på hur bra Vicinia skulle klara det då hennes förkämpar dog.
"Kom så går vi tillbaka, det börjar bli kallt", sade han mjukt och lade en hand på Vicinias axlar.