Privat Rollspel

"Jaha? Så ni menar att vi andra bara ska ge upp och dö?" Lianne tittade på demonerna."Dör inte ni också då?" var hon tvungen att tillägga.
"Jo, de gör de." Svarade Jason henne.
"Så de storslagna dödssyndsdemonerna ska bara ge upp? Bara sådär?"

"Vi dör iallafall." Svarar Pride från soffan och ser irriterat ut i tomma luften under tiden som han försöker tänka ut om det finns ett sätt att undvika döden. Men om stoltheten hos människan försvann skulle han vara död - inget snack om saken. Stoltheten går inte att undvika, men att utrota människor är inget problem. "Men en väldigt bra iakttagelse." Säger han till människorna med en nedvärderande handviftning - som om han fortfarande hade spelrum. Han ger sina äldre syskon varsin smått värderande blick. Han tror att det finns vissa som - om de verkligen släppte in kaosets gudinna - skulle försöka smälla Eris på käften och andra som skulle vara mer passiva och acceptera sin död. Men hans blick fastnar på Odette som placerat sig lutad mot en av väggarna. Han känner igen hennes aura, den är mörkare, mer packad än innan och hennes ögon är fyllda av ett hån som inte skulle kunna efterliknas. Samma ögon som han får syn på varje gång hon kommer tillbaka till helvetet med en själ. Det här är inte Odette, det här är Odium.

"Jag trodde ni var starkare än så! Vet inte om ni förtjänar titeln "storslagna dödssyndsdemonerna" längre" Lianne log slugt. Jason vet inte om taktiken skulle fungera, men han var säker på en sak: Demonerna hatade när man drev med deras bedrifter och framför allt kallade dem svaga... Så de var bara de som fattades.
"Ja, tydligen Lianne, så är de väldigt svaga... Så vad fruktar människorna egentligen?"
Jason tittar bort mot Odette, de var så hon såg ut, just de uttrycket i ansiktet som hon har nu, hade hon när hon kom till honom den där kvällen!

"Vad människor fruktar är att fullständigt konsumeras av synd, människans strävan efter perfektion gör dess art svagare än den behöver och sänder dess existens ned till bottnen, med lite hjälp från oss förstås." Svarar Odium leende från sin position. "Visst har jag rätt, fröken perfekt ängel?" Frågar hon ängelflickan med hånfull röst.

"Skaffa ett liv." Svarar Connie kaxigt.
"Jag har ett, det är att göra evigheten på något sätt uthärdlig för er gloria-tölpar." Konstaterar demonen och det är något som hon utstrålar som får Connie att tro att det här inte är samma... person som förut. Men en demon kan inte vara en person, så varför känns det mycket tyngre i luften nu än innan hon försvann första gången.

Fan!
"Får jag.... hmm.. Prata med en mänsklig person en liten sekund...." Lianne drog tag i sin granne och drog med honom ut.

"Odium, Vi orkar inte med fler bråk med Änglarna just nu, de är inte läge!" Fräse Lust ifrån sitt hörn med sin väldigt påverkande röst. "De kommer ändå att hjälpa oss snart." Hon log. Ett riktigt elakt leende...

Odium ser på sin syster.
"Bråkar? Vad har du för uppfattning om saker och ting, syster-yster? Jag talar sanning. Inte bråkar. Jag finner det sårande att du kastar falska anklagelser på mig." Det var sarkasm. Odium ler bara nedlåtande, betraktar sin syster som en parasit och önskar sig inget annat än att få tag på en stor dagstidning och smälla till krypet som klättrar över väggarna. Det här är ju ändå orsakat av syster-ysters väldiga sug efter människors kärlek och lust. Idioten, demoner ska inte ha kärlek. Det är bara något som människor kivas och tjafsar om.

"Nämen, lilla Odium gumman, var syster ledsen och stött för anklagelserna? Jag förstår att du och enhörningarna tillsammans tänker sluta fred på Tellus! Inget mer krig? Ja, du har mitt lilla stöd, Odium lilla." Att bråka med syskon? Finns inget bättre!

"Du funderar väl ärligt talat inte på att inte släppa in Eris?" Lianne tittar strängt på Jason.

"Ja, ja, det är inte jag som tror att en mening hit och dit kan avsluta ett evigt krig. Förresten, hur känns det att träffa någon man känner när man är död?" Odium sitter mittemot änglaflickan nu.

"Har inte du med att göra." Fräser Connie tillbaka.
"Woosh, Wrath här har du en aggressiv liten sak att påverka!" Skrattar Odium hjärtlöst och Connies blick mörknar, precis som den alltid gjort.

"Odium! Jag påverkar inte Änglar, de vet du... Till skillnad från vissa andra!" Wrath slänger en blick på Lust.
"Äsch, din dumma hatiska idiot! Du har ändå för få hjärnceller för att förstå någonting!"

"Vad händer om mänskligheten går en fin död till mötes, eller om de får möta en värre variant än helvetet när Eris kommer, vad skulle du välja då?"

"Nja, då har du en trevlig kompis iallafall!" Svarar Odium riktat mot Wrath, innan han reser sig upp och sträcker på sig. "Det här var ju underhållande, hur många tror ni man kan lyckas ta livet av innan människorna är tillbaka?" Frågar hon skämtsamt och flinar när ängelflickan blänger på henne. Hon struntar i svaret när hon bestämt sig för att ta livet av någon, hon känner för lite blod.