Voldemort är tillbaka (Privat roll)

"Blev du blind av det?" sa Laura förskräckt utan att bry sig om det förstörda huset. Men ändå ett sådant bråk och mellan dem två. Laura kunde inte förstå det.

"Nej jag mådde bra när jag lämnade sjukhuset, men några ungar puttade omkull mig och jag slog huvudet i gatan" sa hon enkelt

Laura nickade och la armen om henne. "Jag beklagar det som hände, men kanske bäst som skedde?" sa Laura mjukt åt Cara.

Cara ryckte på axlarna "Jag vet inte men livet går vidare. men jag vet inte om jag gillar att se igen" sa hon lågt "Jag minns när jag förlorade synen av gifterna då var jag livrädd men när jag förlorade den nu gjorde det mig glad för jag slapp se allt elände i världen"

Laura nickade med en rysning. "Usch det var hemskt, det höll ju gå illa för oss båda." sa hon och blickade sedan mot Cara. "Men gumman allt är inte elände, inte ens mycket. Man måste bara lära sig att se det." sa hon med allvarlig röst.

"Ja det var värre för dig. vi har gjort så mycket korkat" sa Cara lågt och tänkte tillbaka på allt de gjort.
"Kallar du att min far är tillbaka för något annat än elände?" frågade hon undrnade

"Kan jag inte tycka, smärta blir man van vid, men blindhet...." sa hon och flinade sedan. "Mycket korkat, men kul hade vi undertiden." log Laura lätt och såg på Cara och tänkte på hennes fråga. "Han har sina sidor men allt han gör är inte dåligt. Han är din far och en trevlig typ, ibland och ja, jag är med dig. Så allt är inte elände." sa hon bara.

"Man vänjer sig vid blindheten med. Det är inte så svårt" sa hon enkelt och skrattade sedan "Ja vi hade roligt" sa hon och fnös sedan "Trevlig vet jag inte om jag kan säga"

"Han är visst trevlig ibland. Han har mycket fel och brister och det vill inte säga lite. Men han är din far och han är faktiskt en bra och trevlig person." sa Laura allvarligt och fann det lustigt att hon sa så om Voldemort.

"Ja jag vet att han är min far. det är det som är problemet" sa hon surt och Klaus kramade om henne men sa inget