PRS Kkaebsong & JustAFriend

Hm? Du har blivit kär i en varg. Normalt som fan. Men trots att Zhìyuan satt och hånade den andre över det faktumet, skuttade hjärtat omkring hejvilt inne i bröstet på honom. Max var kär? Kär i slytherineleven? Som i ett slag tappade sjuttonåringen plötsligt all kontroll - av den överväldigande glädjen som sköljde över honom. Ett litet gläfsande undslapp Zhìyuan och han började studsa omkring den jämnårige. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ögonen blev slutligen stora som tefat och han gled ner på golvet framför Max, med svansen viftandes bakom sig. Så sjukt pinsam och konstig. Hur kunde någon få för sig att bli kär i en så ynklig, patetisk varelse? Jösses. Han hade verkligen ingen aning om vart han skulle ta vägen, så upphetsad var han. Från att nyss ha legat alldeles stilla på golvet med maniska ögon, flög han bokstavligen upp på benen igen och vände nosen upp mot taket. Jadå, där kom det där ylandet som hade väntat på att få komma ut. Pinsamt.

Återigen en reaktion han inte väntat sig. Herrejösses. Tja, det var inte längre svårt att läsa av den andre. Alltid något.
Först bara iakttog han det där studsandet med stora ögon. Och sedan de där stora ögonen som bara smälte allt inombords. När ylandet satte igång vaknade han dock till liv. Med ett skratt halvt attackerade han den gigantiska fluffbollen för att få stopp på det där. Nu var de visserligen ensamma, bortsett från Madam Pomfrey, men ändå. Uppmärksamhet var obehagliga grejer det.
"Äsch då, shhh", fortsatte han skrattandes och borrade ner fingrarna i den tjocka pälsen.

Hur många gånger hade Max talat om för den andre att han var feg? Typ hundra gånger kanske, om inte mer. Zhìyuan hade haft rätt i att misstänka att den jämnårige talat osanning, för att attackera en fullvuxen varulv var allt annat än fegt. Nu var ju sjuttonåringen komplett ofarlig, då han hade sinnet i behåll, men ändå. Det var inte många som hade vågat göra det. Ylandet slutade med ens och slytherineleven började istället gnida nosen över Max ansikte. Gosigt, gosigt, gosigt. Att hålla tillbaka nu var komplett omöjligt, tyvärr.
”Nej vet ni vad?” Utbrast madam Pomfrey som kommit ut från sitt kontor igen. ”Nu får ni allt ta och skärpa till er”, konstaterade hon barskt och klappade på vågen. ”Vi väger Mr Fig först och sedan Mr Huang, okej? Ja! Då kör vi på, marsch framåt.”

Ja, det där gnidandet med nosen var sannerligen gosigt. Men som den extremt kittliga person han var, även halvt outhärdligt. Nåväl, smällar man får ta. Du skulle tänkt på det innan du gick och fick känslor för en varulv. Äsch, det var definitivt värt det.
Fast när skolsköterskan gjorde comeback i medvetandet drog sig sjuttonåringen kvickt undan den andre. Nej, helt bekväm med hela situationen var han inte. Det var ovant och skulle definitivt kräva tid att bli helt van vid.
Hastigt reste han sig upp och styrde stegen mot vågen. Lätta, tysta steg som alltid. Som en liten skugga.

Så, nu hade madam Pomfrey kommit och förstört allting totalt två gånger? Blev det en tredje gång svor sjuttonåringen att han skulle morra åt henne och vara tvär..vilket han i och för sig alltid var. Men men.
”Då ska vi se då”, började skolsystern och gjorde en gest mot vågen. ”Om Mr Fig vill vara så vänlig att ställa sig på vågen bara..” fortsatte hon och sände iväg en uppgiven blick mot Zhìyuan, som stod och tryckte vid dennes sida. ”Mr Huang får ta och flytta på sig”, påpekade hon och himlade med ögonen. ”Dessa ungdomar..” Slytherineleven blängde buttert mot henne och fnös högljutt. Jaha, skulle det vara så alltså? Äsch, sluta vara så förbaskat löjlig. Du måste inte stå och trycka vid Max resten av kvällen.

Osäkert tassade han upp på vågen. Att Zhìyuan inte ville lämna Max sida var helt klart sött. Och även om det kanske var fel att tänka så efter så kort tid, så önskade han att det skulle fortsätta vara så. Kanske inte försvåra skolsysterns arbete men att de två skulle hänga ihop. Typ alltid.
"Femtiotre kilo", noterade hon. "Det går åt fel håll igen Max, du måste äta ordentligt, vännen", fortsatte hon med en blick fylld av en salig blandning mellan oro, sorg och omtänksamhet. Jo, han behövde äta ordentligt. Men det gjorde han ju. Typ. Ibland.
Fyra kilo back sedan sist och då hade de satt målet sextiotvå. Minst.
Han lämnade vågen så fort siffrorna var nedskrivna. Osäkert blickade han ner på Zhìyuan där intill.

Femtiotre kilo? Det var typ ingenting. Åtminstone inte om man jämförde det med hur mycket Zhìyuan vägde. Nu var sjuttonåringen förvisso på gränsen till att vara underviktig, men det var inte direkt ett aktivt val. Skulle Max typ krossas om slytherineleven satte sig på honom? Även om det var mer av ettt skämt, då kunde han inte undgå att undra.
”Så, då tar vi Mr Huang då”, fortsatte skolsystern och klappade på vågen ännu en gång. Nu ville ju han ju absolut inte ställa sig på den där vågen. Tänk om han också gått ner i vikt? Nej, han åt ju tyo lika mycket som en häst varje dag. Osäkert tog Zhìyuan några tvekande steg upp på vågen för att sedan sätta sig på den. Annars gick han nämligen itne plats, lång och klumpig som han var.
”Sjuttiotre kilo”, konstaterade madam Pomfrey och nickade frånvarande. ”Vad blir det i vanliga fall? Runt sjuttio kilo? Det är ingen fara i vilket fall”, sade hon och lämnade en liten klapp på sjuttonåringens huvud. ”Fortsätt som du brukar så kommer allting att hålla sig på rälsen.” Phew. Det var ju i alla fall en lättnad, att han höll sig på rätt spår.

Tjugo kilo mer? Tja, det var ju inte så konstigt med tanke på att den andre även var tjugo centimeter längre. Men sjuttiotre kilo? Var inte det superlite för någon som Zhìyuan?
Nåväl, då var det ångestmomentet klart. Alltid något att vara tacksam över. Vägning var verkligen inget Max brukade se fram emot. Vet var inte så att han varit sådär supersjuk eller legat inne(pågrund av ätningen just) men det gick definitivt i perioder och lite skippade måltider här och var var inte ovanligt.
"Det är väl lika bra att vi tar hand om det andra när vi ändå är igång, inte sant?", fortsatte skolsystern och nickade åt Max håll. Max nickade tillbaka. Jo, även om han helst av allt hade velat slippa helt så var det väl bra att få det gjort. Då kunde han spendera resten av kvällen med fullt fokus på Zhìyuan, vilket lät som en betydligt bättre idé än att tvingas spendera den oroandes inför sårbehandlingen. "Jag går bara och hämtar allt", avslutade hon och var snart utom synhåll.
Max gick fram till den stora vargen, böjde sig ner och kramade om honom. "Jag vill inte. Det brukar göra så ont", viskade han och borrade ner ansiktet i den fluffiga pälsen.

Den där känslan som rotat sig fast inom Max kände Zhìyuan mycket väl igen. Men det var bättre att få det överstökat på en gång istället för att gå och oroa sig över det - som sjuttonåringen brukade hålla på ungefär en vecka innan fullmånen. Ibland önskade han verkligen bara att han kunnat få styra över det hela själv och slippa den där obehagliga, gnagande väntan. Samtidigt så förstod han den jämnårige fullständigt. Att veta att smärtan var påväg var inte en trevlig känsla. Inte alls faktiskt. Han önskade att han kunnat säga eller göra någonting för att underlätta det hela för Max, även om den drömmen aldrig skulle komma någon vart. För det första kunde Zhìyuan inte direkt lämna små pussar över honom eller liknande, trots att det var någonting han ville göra extremt mycket. För det andra kunde han inte heller säga några stöttande ord, inte ens krama den andre. Kunde man bli mer värdelös? Visst var vargar vackra och i det här fallet även extremt mjuka och fluffiga..men det var inte bättre än så. Nåväl, han kunde se till att vara där, vilket förhoppningsvis skulle underlätta situationen en aning. Huvudet föll lätt på sned och sjuttonåringen betraktade kluvet hufflepuffeleven ett slag, innan han bestämde sig för att backa undan några centimeter och spänna blicken i de gröna ögonen.
Det är snart över, jag lovar. Okej? När hon är klar lovar jag att allting kommer kännas betydligt bättre..även om du troligen redan vet det. Usch, att bara kunna tänka saker och föra monologer var inte optimalt.

Blicken var lugnande, men dessvärre skulle det inte ta bort smärtan som väntade. Fast han kunde väl egentligen inte klaga. Det var ju inte några ben som omformades. Inget knakande. Bara rengöring och insmörjning. Som sagt, bara.
Madam Pomfrey kom instörtandes med famnen full av diverse salvor och tja, allt möjligt. Efter att ha ställt ner dem på ett av de små borden klappade hon på sängen närmast, lite som om Max vore en hund.
"Som sagt, ingen idé att dra ut på det. Ni får klänga på varandra senare", konstaterade hon. Max reste sig upp och gick tyst och satte sig på sängen. "Vi har inte hela dagen på oss, seså", fortsatte hon lite mer irriterat efter en lång blick. Tekniskt sett var det väl just det dem hade - typ hela dagen på sig. I alla fall av antalet elever i salen att dömma. Men men, hon hade definitivt en poäng. Han drog av sig kappan och vek den den, innan han prydligt la den i en liten hög intill. Osäkert blickade han ner på Zhìyuan. Skulle han ta av sig skjortan? Visa allt? Det bara sjukhuspersonal och föräldrarna sett? Tja, han hade väl egentligen inget val. Försiktigt började han knäppa upp knapparna och snart låg även skjortan där bredvid och han satt där så osäkert som bara möjligt med den totalt sönderbrända överkroppen. Halvläkta, röda sår. Aj.