prs yehet & kkaebsong

Joshua ser in i de välbekanta ögonen, granskar de ledsna dragen. "Jag vet," viskar han med ett litet leende. Han tycker inte att den äldre förtjänar det som kommit till honom, även om Zihao gjort sextonåringens liv mer eller mindre till ett helvete, så önskar han i dagens tid att det onda inte borde ha rört Zihao. "Men du behöver inte gå igenom det ensam."

Zihao slog upp ögonen och mötte Joshuas blick. På sätt och vis hade sextonåringen rätt, han var inte helt ensam längre. Däremot skulle han fortfarande behöva leva med den nedrans förbannelsen livet ut. Inte för att han någonsin haft speciellt bra självbehärskning, men att tappa kontrollen helt och lämnas med minnesluckor varje månad var hemskt. Att vakna upp med någon annans blod över hela kroppen var ännu värre.
”Jag vet”, mumlade han och sökte efter den andres händer med sina egna. ”Men ändå.”

Det känns bittert att det ska drabba Zihao, att just sjuttonåringen ska behöva gå igenom något så fruktansvärt. Joshua har dock ingen aning om vad han kan göra för att hjälpa den äldre eleven.
"Du.. berätta för mig om jag kan göra något, okej?" säger han i låg stämma, ser ner på deras sammankopplade händer.

Zihao skakade på huvudet och drog Joshua till sig.
”Bara stanna här och håll mig sällskap så överlever jag nog”, viskade han och slöt ögonlocken som plötsligt blivit väldigt tunga. Allt han ville göra nu var att drömma sig bort från verkligheten tills morgonen.

Joshua lutar försiktigt huvudet mot Zihaos bröstkorg, märker hur hjärtat stannar upp och slår långsammare. Med ett litet leende stryker han tummen över den andres arm.
"Det ska jag göra.." försäkrar sextonåringen i en liten viskning. "Sov så gott."

Zihao kunde med nöd och näppe höra Joshuas ord innan han somnade. Tidigare han inte insett det, men han var verkligen utmattad. Därför tog det inte många sekunder innan han somnade, med armarna lindade runt sextonåringen och ansiktet tätt intill den andres. Drömmarna han sedan drömde under natten var underliga. De var inte direkt mardrömmar, men samtidigt inte några trevliga drömmar. Framemot småtimmarna förvärrades scenerna dock och det slutade med att han satte sig upp med kallsvetten forsande.

Det tar inte mer en någon minut för Joshua att somna han också, lyssnandes på den äldres hjärtslag. Dock finner han sig själv rycka till något enormt när någon reser sig upp bredvid honom. Trött öppnar han ögonlocken, känner hur de dunkar och skriker efter sömn. Hans kropp skriker efter sömn, precis som den gjort i flera dagar nu.
"Hade du en mardröm..?" frågar Joshua tyst och försiktigt, sätter sig upp bredvid Zihao.

Med lätt darrande händer drog Zihao fingrarna genom det toviga, svarta håret. Han tvärt avskydde mardrömmar, precis som alla andra vettiga människor. Nu var ju han kanske inte direkt speciellt vettig, men han gillade åtminstone inte avskräckande drömmar.
”Ja”, mumlade han med en röst som knappt bar. ”De har blivit fler på sistone.” Han stirrade ner i lakanen med uppspärrade ögon med en puls som slutligen hade börjat lugna sig.

Joshua granskar eleven bredvid sig innan han låter armarna slingra sig runt honom.
"Det är förstående med tanke på vad du går igenom," viskar han och kramar om den äldre hårt. Låter fingrarna pilla försäkrande med lockarna.

”Jag går inte igenom någonting, jag tvingas igenom det...släpas fram med tvång”, muttrade Zihao men kunde trots allt inte undgå att känna sig lite bättre till mods när Joshuas armar fann sin väg runt honom. ”Så vad står på schemat idag då? Något intressant?” Frågade han för att byta samtalsämne. Ögonen riktades mot den yngre där de stannade och hjärtslagens hastighet minskade en aning. Han drog med fingrarna utmed ryggen på den andre, efter ryggraden, återigen fascinerad.