Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip följde henne med blicken och suckade. Han hade redan från början tvingat sig till att avfärda det som att det var demonen, måste tänka så. Och han kände Aubrey, han visste att hon aldrig skulle göra det i normala fall. Han reste sig och gick efter henne, lade en försiktig arm om hennes midja som han så ofta brukade göra förr.
"Jag känner dig Aubrey. Och du är långt ifrån ond. Jag vet att du aldrig skulle göra något sånt ifall du inte varit påverkad av demonen", sade han ärligt.

"Jag var medveten om vad jag gjorde. Och jag försökte inte hindra mig själv från att göra det." Aubrey sneglade mot hans hand som lagt sig mot hennes midja, andades långsamt ut innan hon slöt ögonen. Med tiden skulle hon säkert sluta klandra sig själv över det som hänt. Men skuldkänslorna skulle alltid sitta kvar och hon skulle aldrig glömma vad hon gjort.

Philip suckade lätt igen.
"Aubrey, det var inte du", sade han envist, drog till sig henne i en kram igen.

"Det var jag!" utbrast hon, nästan irriterat innan hon skamset såg på honom. Vad var det med henne egentligen? Hon begravde ansiktet i händerna innan hon vände på huvudet för att kunna se på honom. "Kan vi gå och se hur det är med honom?" Hon ville se vad hon ställt till med med egna ögon.

Philip nickade lite lätt, åtminstone åt det andra hon sade.
"Kom, vi går dit", sade han, kanske kunde det göra något bättre då pappan ju blivit allt bättre.

"Han kommer säkert hata mig," mumlade hon för sig själv då de kom fram till rummet där Liam låg. Om han skulle vakna upp så kunde Aubrey föreställa sig att han skulle vara besviken på henne. Men annat kunde hon ju inte förvänta sig efter det hon gjort.

Philip suckade lätt.
"Oroa dig inte för det", sade han, trodde inte att hans pappa var så långsint men för att vara ärlig så visste han inte. Han hade trots allt faktiskt inte känt honom hela livet, utan bara i ungefär 5 år sammanlagt. Liam var mer vaken nu än på länge, från att tidigare verkat helt sova rörde han nu på sig mycket mer och allt.

puff

Philip hade tänkt långt om länge på det här. Innan hade han ju köpt ring och allt och varit helt säker, men sedan hade allting hänt med hennes föräldrar så att han hade lagt det på is. Och visst, det hade krossat honom något att han hade varit beredd att fria och hon gjort sådär, men det var över och förbi nu. Allt var tack och lov som vanligt mellan dem två igen nu sedan en tid tillbaka, och han hade beslutat sig för att fria nu. Och han var mycket mer nervös denna gången. Han hade lyckats få hjäp utav Isabelle och Nathan, en jämnårig kille som han var rätt god vän med. Medans han redan var på herrgården - han hade hålit sig undan hela dagen i princip - så hade de lovat att dra med sig Aubrey dit på vad hon skulle tro var ett uppdrag. Vilket de gjort också, och kommit fram till trädgården. Nathan såg på Aubrey då de kom ur bilen.
"Vi delar upp oss, det är så pass stort här. Aubrey, du tar trädgården så tar vi två insidan", sade han. Trädgården var förtrollande vacker vid den här tiden då den stod i full blom.

Aubrey misstänkte egentligen ingenting trots att några klockor vid det här laget borde ringa i hennes huvud, avslöja att det här kanske inte riktigt var så som det såg ut att vara. Hon klev ur bilen och mötte Nathans blick, undrade varför just hon skulle gå ensam. Istället för att protestera nickade hon lätt: det här skulle hon klara galant. Då Isabelle och Nathan försvunnit in till det stora huset, började hon gå runt i trädgården. Vaksamt såg hon sig omkring. Med demoner kunde man aldrig vara försiktig nog. De kunde hoppa fram när som helst, och var man inte beredd så kunde det gå riktigt illa. Ett misstag kunde föra med sig stora konsekvenser.