PRS Kkaebsong & JustAFriend

De mörka ögonen följde Max när han reste sig upp och banade väg bort mot en av sängarna. Mansikt. Ögonen följde honom halvt om halvt maniskt, utan att vika undan en enda sekund. Det var först när såren blottades som sjuttonåringen vek undan med blicken. Självfallet inte för att han var äcklad eller tyckte att de var frånstötande, utan istället pågrund av det simpla faktumet att det gjorde ont att studera dem. Ja, mycket riktigt gjorde det ont inom Zhìyuan. Tänk att fastna mitt i en eld..att bli bränd levande utan att ha någonstans att fly. Usch. Försiktigt tassade han bort mot den jämnårige och tog ett smidigt skutt upp i sängen. Där lade han sig sedan tvärs över madrassen, med huvudet i Max knä.
”Zhìyuan”, började madam Pomfrey ogillande och skakade på huvudet, med en ytterst uppgiven blick. Först såg det ut som om hon tänkte öppna munnen för att skälla ut honom och schasa ner eleven på golvet igen.. men hon ändrade sig dock när Zhìyuan började med det där obehagligt dova morrandet. Det var lite som en markering tillsammans med trots. Du kan alltid försöka flytta på mig, men du skulle ta mig fan bara våga. Absolut inte hotfullt och dumt. Nejdå.

Okej, så den jämnårige hade i alla fall inte stuckit sin kos och flytt Max för all framtid. Det var definitivt ett plus. Inte för att en varg hade kunnat fly ut från Hogwarts obemärkt, men ändå.
När det fluffiga huvudet placerades i Max knä kändes allt lite bättre. Lite lugnare. Ett stöd. Även om det kanske inte var optimalt med päls i närheten av sår som krävde noggrann rengöring med bakteriedödande medel och salvor. Nåväl, Max kunde inte klaga. Istället strök han en hand lugnt över Zhìyuans rygg. Madam Pomfrey sträckte fram en liten handduk, som Max tog emot med ett sammanbitet leende.
"Då börjar vi med ryggen istället", konstaterade skolsystern med en suck. "Är du beredd", fortsatte hon när hon ställt sig på andra sidan sängen. Sjuttonåringen nickade om stoppade in handduken i munnen. Japp, den glamourösa verkligheten. Det var ingen överdrift att det gjorde ont att tvätta av brännskador som aldrig läkte. Speciellt när de råkade täcka nästan hela kroppen. Madam Pomfrey nickade och gav Max en medlidande blick innan hon satte igång.

Just där och då, önskade Zhìyuan verkligen att han kunnat stänga av öronen. Han ville varken höra eller se den andres smärta, trots att han mycket väl visste att den troligen var ständigt närvarande. På något sätt hade sjuttonåringen lyckats skaffa sig ett så starkt band med Max under de två dagarna att han inte kunde stå ut med att se honom genomgå sådan smärta. Nej, nej, nej. Handduken i munnen var grädden på moset - den lilla detaljen som fick slytherineleven att knipa ihop ögonen och stryka bak öronen för att förhindra ljudet att tränga sig in. Visserligen skulle det inte täppa till hörseln helt eller så, men åtmsintone delvis. Var det fegt? Fegt att försöka gömma sig där mitt framför den andre? Eller kanske rent utsagt elakt? Men han gjorde det ju för att han brydde sig alldels för mycket om honom, och inte för att det var äckligt eller så. Och så fanns det ju en liten risk att Zhìyuan skulle råka attackera madam Pomfrey, då det var hon som tekniskt sett orsakade smärtan. Underliga insikter, det där. Däremot kunde han ju inte ändra på dem, eller ens dämpa dem. Tragiskt.

Trots att det bara var några minuter det hela pågick så kändes det som en evighet. Tvätta rent småsår med handsprit eller liknande var väl något de flesta varit med om någon gång. Det gjorde ont. Sved. Som satan. Det här var väl ungefär samma grej. Bara att det råkade gälla nästan all hud på Max kropp. Och så den lilla detaljen att det var brännskador, som ju redan sved i sig. Jupp. Härligt härligt.
Madam Pomfrey gick runt sängen. "Bara framsidan kvar", sa hon och strök bort några tårar som letat sig nerför Max kinder. "Seså, nu får du allt ta och flytta på dig, ingen päls i såren", fortsatte hon betydligt strängare och vände ner blicken till den gigantiska pälsbollen i sjuttonåringens famn(och typ hela resten av sängen). Åh, nu när Max sänkte blicken såg han hur den jämnårige verkligen inte såg nöjd ut med tillvaron. Hade han skrämt iväg honom nu? Mycket troligt. Den andre kanske bara stannade till det var över för att inte såra Max. Ughhh.

Ögonlocken for med ens upp och sjuttonåringen blängde mot madam Pomfrey med kolsvarta, smala ögon. Varför var han så förbaskat överbeskyddande helt plötsligt? Varför verkade det som om kroppen inte riktigt ville lyda och..varför i all världens namn blottade han tänderna igen?
”Nej, nu får det allt vara nog”, konstaterade skolsystern torrt och bokstavligen släpade ner Zhìyuan på golvet. Sedan gjorde hon någonting som eleven i fråga absolut avskydde, med hela sitt hjärta - kedjade fast honom vid dörren på motsatt sida av salen. Det var inte någonting nytt precis, då hon anvönt sig av samma taktik många gånger innan, dock av andra anledningar. Nu satt han helt enkelt där han satt, vid dörren med nosen i vädret och ett skärande ylande som trängde sig ut genom strupen. När man är missnöjd måste man göra sig hörd. Stackars Max som satt borta i sägnen alldeles ensam..nej, nej, nej. Panik.
”Lugna ner dig”, sade madam Pomfrey skarpt och gav Zhìyuan en ogillande blick. ”Jag släpper loss dig när jag är klar, annars kommer vi att få hålla på hela natten.”

Först förstod inte Max alls vad som hände. Vad skulle de göra där borta, i andra änden av salen? Fast sedan gick det upp för honom och då gjorde det ont inombords. Fy fy fy. Tänk att sitta fastkedjad. Gud vad hemskt. Nu var ju inte Madam Pomfrey elak på något vis, och Max litade på henne, men fy. Stackars Zhìyuan. Och på ett mer egoistiskt plan så var han nu själv vilket kändes allt annat än bra även om det var vad han var van vid.
Skapligt snabbt, blev småningom även magen, bröstkorgen och armarna omhändertagna.
"Ja du, det ser ut som att en ny omgång är påväg, inte sant?", sa hon och granskade försiktigt såren på nära håll. Max nickade.
Likväl ätningen, depressionerna, ångesten och typ allt annat i Max liv, kom såren i omgångar. Eller de var ju självklart alltid där, men de blev värre under perioder. Mer blod, med sveda, mer smärta.
"Inte mycket att göra åt saken, men du får allt ta och komma hit lite oftare", konstaterade hon lätt bekymrat. Ja, det var väl ingen som riktigt tyckte om den där tvättningen. Max, för att det gjorde så hiskeligt ont och för alla andra inblandade för att, tja det var väl få som tyckte om att se andra lida.
Snart hade en ny, ren tröja trätts över fågelboet och över den lilla, skadade kroppen. Max blickade bort mot Zhìyuan. Ville inget hellre än att slingra sina smala armar runtom den andres kropp.

När madam Pomfrey slutligen blev färdig med att ta hand om Max sår, marscherade hon bort till den andre eleven. Med blicken sänkt, satte hon sig på huk framför den stora vargen och började varsamt lossa på kedjorna. Samma sekund som de föll mot golvet, omvandlades de till rök och försvann lika snabbt som de uppenbarats.
”Jag vet att vi kom överens om att inte köra med den här metoden”, började hon och rätade på sig när sjuttonåringen tillslut var helt fri från alla vidriga kedjor och usch. ”Men det är lite svårt när en beter sig som en barnunge”, fortsatte skolsystern med en skarp blick och lät ögonen glida mellan de två sjuklingarna, eller vad man nu skulle kalla dem för. Och med de små orden försvann hon därefter raskt in på sitt kontor med alla medicinska instrument i famnen. Zhìyuan blängde efter henne ett slag - ett ganska långt slag - innan han ruskade på sig och travade iväg bort mot Max. Blä, ibland kunde den kvinnan verkligen vara extremt tvär och ta i med alldeles för hårda handskar. Sjuttonåringen stannade till framför den jämnårige och stirrade blankt upp mot honom, utan att ha någon som helat aning om vad han riktigt skulle ta sig till. Tja, egentligen ville han börja gråta och dra in Max i en stor kram, men till och med Zhìyuan insåg att det ingen var möjligt för tillfället. Allt var så begränsat och krångligt. Suck.

Den jämnårige verkade inte inte riktigt veta vad han skulle göra. Vem visste egentligen sånt? Inte Max i alla fall.
Han klättrade lätt ner från sängen och satte sig på golvet istället.
"Kom här", mumlade han och drog den andre tätt intill. Ja, nu behövde han faktiskt tröst. Max brukade sällan tycka synd om sig själv, trots allt. Men nu sved det som bara den och sjuttonåringen behövde faktiskt lite tröst och bekräftelse. Det behövde dem nog båda två egentligen. Återigen borrade han ner ansiktet i den där underbara pälsen. Mys mys mys.

Att sitta där och känna sig både omtyckt och accepterad, var så sjukt underbart. Även om Zhìyuan kände sig lite som en stor nallebjörn, så spelade det ingen roll i den stunden. Allting var bara komplet perfekt, med månljuset som sken in genom fönstren, Max armar som var slingrade runt sjuttonåringen..shit, nu skulle han väl smälla av förr eller senare? Det var liksom någonting helt nytt - någonting som han aldrig upplevt innan. Folk hade svårt att tycka om slytherineleven i vanliga fall, men under nätterna då det var fullmåne? Då var det nästan ingen som ville ha något med honom att göra. Förutom Max, som snarare verkade tycka om allt fluff och gos. Slutsatsen? Att den jämnårige helt enkel var den mest underbara personen på hela jorden. Så, där var det sagt. Tänkt, det var rättare sagt tänkt. Jösses.

Tystnad. Vilket ju inte var speciellt konstigt med tanke på att det bara var Max som hade talförmåga för tillfället. Typ. Den jämnårige hade minst sagt visat att han kunde låta och inte lät det där med språket hindra men äsch. Max hade hur som helst inte gjort något för att bryta tystnaden. Det var ganska lugnt och fridfullt. Och mysigt. Väldigt mysigt. Även om den gigantiska nallebjörnen troligtvis var den största bidragande faktorn till det.
"Jag tycker om dig", kvittrade han lätt med ett litet leende och började lämna små pussar här och var på toppen av det fluffiga huvudet.