prs yehet & kkaebsong

"Förlåt.. det har du rätt i," säger Joshua skamset och kramar ursäktandes lite hårdare. Blicken vilar på den äldre med ett svagt leende medan fingrarna försiktigt masserar den andres nacke. Ryser till av beröringen över ryggraden. "Det är det väl.. men inget som jag vill gå på mer än jag vill stanna med dig."

Sjuttonåringen förstod på sätt och vis hur Joshua tänkte. Hade den andre varit sjuk och tvingad till att stanna i sjukhusflygeln hade han också gärna stannat. Men skillnaden mellan de två var att sextonåringen, till skillnad från Zihao själv, hade en riktigt lovande framtid framför sig. Han kunde inte beröva honom på det.
”Inte en chans att jag får dig att skolka för min skull, jag kommer jaga ut dig härifrån om du försöker stanna”, sade han och lipade. Sedan mjuknade ansiktsuttrycket och han placerade händerna på den andres axlar, satte sig i gränsle över benen på honom och tryckte ner honom mot madrassen.
”Som tur är, är det supertidigt”, fortsatte han med glittrande ögon. ”Så jag kan vänta några timmar med att jaga bort dig.”

Joshua skrattar lätt åt den andres ord, kanske Zihao hade rätt trots allt. Den äldre eleven skulle klara sig fint utan honom, det är bara att sextonåringen inte vill bege sig av. Men långsiktigt är det bäst att han inte missar alldeles för många lektioner för att lyckas såpass bra som han vill. Ryggen kommer i kontakt med bädden, känner den andres tyngd över sig och händerna mot hans axlar. Joshua ser upp mot Zihao med ett leende strykandes över ansiktet med de rosiga kinderna.
"Gud vilken tur jag har," påpekar han med ögonen fästa i den andres, drunknar i de svarta pupillerna.

Zihao drog med fingrarna över Joshuas bröstkorg och flinade till.
”Ja, du måste ju vara den mest lyckosamma personen på hela jorden”, skrattade han och lät fingrarna glida upp mot halsen på sextonåringen. Sakta men säkert letade de sig vidare upp mot de rosiga kinderna där de stannade. Han strök med tummarna över den lena huden.
”Däremot är ju jag minst lika lycksalig”, påpekade han sedan fundersamt.

Huden ryser av beröringen över bröstkorgen, han har inte blivit riktigt van vid Zihaos närhet. Men det ser Joshua framemot.
"Det är jag verkligen," viskar Joshua roat och knäpper fingret mot den andres axel där händerna vilar. "Det vet jag dock inte om du har rätt i."

”Men hallå”, klagade Zihao när Joshua knäppte till honom på axeln. ”Vad har jag gjort för att förtjäna det där?” Han lutade sig närmare sextonåringen och pressade läpparna mot den andres. Om det varit möjligt hade han gärna fortsatt såhär dag ut och dag in, men det var det inte.
”Jag har alltid rätt förresten”, fortsatte han allvarligt när han slutligen lutade sig bakåt igen. ”Med andra ord är jag den lyckligaste, mest bortskämda varelsen i hela universum.”

Joshua rycker lätt på axlarna och ler fånigt upp mot den äldre.
"Ingenting, ville bara göra det," svarar han och tystnar när deras läppar möts på nytt, fingrarna finner sin väg till lockarna bakom den andres huvud medan han besvarar kyssen. Joshua låter blicken vila på Zihao när han drar sig tillbaka, saknar direkt värmen av läpparna mot sina. "Hmh.. varför har jag svårt att tro på det?

Joshuas förklaring fick Zihao att himla med ögonen. När den yngre sedan fortsatte tala, slog han löst på dennes kinder med ett missnöjt ansiktsuttryck.
”Jag vet inte, men det är i alla fall sanningen. Tro på det eller inte, det spelar inte mig någon roll”, knotade han surt. ”Du förstår nog inte riktigt hur pass viktig du är för mig. Utan dig hade jag nog inte överlevt speciellt länge till, för att vara helt ärlig.” Det lät bisarrt, men sextonåringen hade på något sätt lyckats fylla honom med någon slags ny livsglädje.

Det svider till en aning när Zihao löst slår till sextonåringens kinder. Joshua kvider tyst till, även om det inte gjort särskilt ont, och masserar sina röd flammiga kinder. Det tar en liten stund för eleven att få in den andres ord, lyssna och bearbeta.
"Nej, det förstår jag inte," svarar Joshua uppriktigt. "Undrar vad tolvåriga Zihao skulle säga om det." ett leende sprider sig över läpparna av skämtet, handen finner än en gång den andres markerande kindben.

Zihao betraktade Joshua fundersamt samtidigt som han strök med tummarna över den andres kinder. Det kunde väl omöjligt ha gjort ont när han slagigt till sextonåringens kinder? Eller? För övrigt, vad skulle egentligen tolvårige Zihao ha tyckt om deras underliga relation?
”Bra fråga”, började han tyst. ”Han skulle troligen ha sagt någonting väldigt dumt och nekat alltihop”, sade han och vek undan med blicken.