Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Nathan hade skrivit till Philip så snart de kommit fram, och han var nu påväg ner i trädgården. Han var nästan stolt över att se hur Aubrey lärt sig så bra och var på sin vakt på uppdrag, då han smög sig närmare och snart kom fram runt ett hörn till henne.
"Du har lärt dig bra", sade han mjukt. Han var något uppklädd, så hade hon inte anat oråd innan gjorde hon det säkert nu. Men han fick åtminstone hoppas att hon blev överraskad.

Hon stelnade till då hon hörde något prassla till och vände på sig i samma ögonblick som hon hörde Philips röst.
"Inte tillräckligt bra." Hon borde ha känt av hans närvaro innan han avslöjat sig själv genom att prata. Det skulle inte en demon ha gjort. Aubrey rätade på sig och rynkade på pannan då hon la märke till hur Philip var klädd. Inte direkt den mest ideala klädseln för ett uppdrag, men Philip tyckte ju om att vara lite märkvärdig ibland.

Philip log lite roat mot henne.
"Jag får väl vara glad att läraren fortfarande är skickligare än eleven då", retades han, gick lite närmare henne sen. Var det verkligen normalt att vara såhär nervös? Det var nog första gången han var riktigt så nervös i vart fall.
"Vi har ju haft våra nedgångar vi med, men vi har klarat oss igenom allting. Jag älskar dig bara mer och mer för varje dag som går, och du slutar aldrig att förvåna mig eller förundra. Jag vill fortsätta kunna stötta och stå vid din sida varje dag, om du låter mig göra det", sade han, lite dålig på sådant här men gjorde sitt bästa. Nu gick han också ned på knä framför henne, tog fram den lilla ringen.
"Vill du dela resten av livet med mig och gifta dig med mig?"

Aubrey blängde smått på Philip, tyckte inte att det var det minsta roligt. Hon ville ju bli bättre men det kändes som om hon aldrig gjorde några framsteg. Hon hade dock inte vaknat upp på rätt sida av sängen idag så det kunde förklara varför hon var på säme humör än vanligt. Då han började babbla på om nedgångar såg hon förvirrad ut. Vad skulle nu det här betyda? Kunde han inte predika om hur stolt han var över henne någon annan gång då de inte var på uppdrag? Det var först när han sjönk ner på knä och höll fram en ring som det gick upp för henne. Philip friade till henne! Herregud. Långsamt förde hon upp handen till sin mun och stirrade på honom med stora ögon. Det var också först nu som alla hans ord verkligen sjönk in, hennes hjärna bearbetade långsamt in allt och hon blev tårögd.
"Ja," viskade hon och nickade ivrigt innan hon började skratta och gråta samtidigt.

Philip hann tänka mycket under de få sekunder han stod på knä där, log brett då han äntligen fick sitt svar och kunde inte låta bli att skratta till lätt. Med samma breda leende tog han försiktigt hennes hand och trädde på ringen, innan han reste sig upp och drog henne intill sig i en stor kram.

Aubrey gav ifrån sig ett pip då han trädde ringen på hennes finger, och bokstavligen kastade sig i famnen på honom. Hennes liv hade verkligen förändrats på många sätt efter att ha blivit skuggjägare. Hade någon för ett år sedan talat om för henne att hon idag skulle vara förlovad, hade hon bara skrattat åt personen och avfärdat tanken. I just den här stunden var hon lycklig över att det var så här hennes liv nu såg ut.

Philip skrattade till och höll om henne tätt intill sig. Det här hade han då verkligen inte tänkt sig när han träffade henne för första gången, då hade han inte tyckt särskilt gott om henne. Lyckligt lyfte han upp henne och snurrade runt med henne ett varv, satte den försiktigt ner henne igen.
"Jag älskar dig", sade han mjukt.

"Och jag dig." Aubrey såg upp på honom och leendet bleknade långsamt bort för att ersättas av ett allvarligare uttryck. Philip var den viktigaste personen i hennes liv. Han var hennes allt. Om något skulle hända honom, om hon skulle förlora honom.. Då skulle det vara som att förlora en stor del av sig själv. Hon var hel då hon var tillsammans med honom.
"Jag älskar dig i det här livet och i nästa, om det finns ett sådant."

Philip log mjukt mot henne, lade en hand mot hennes kind.
"Jag kommer aldrig sluta älska dig, vad som än händer", sade han mjukt, han hade aldrig trott att det ens var möjligt att älska någon så här mycket. Det var som om hjärtat skulle spricka, och bara tanken på att någon gång förlora henne var olidlig. Han skulle aldrig klara av att förlora henne. Det var först nu han upptäckte att Isabelle och Nathan stod längre bort, de hade antagligen kommit dit rätt snart efter att ha skickat dig Aubrey men han hade ingen aning om hur länge de faktiskt stått där då han inte sett dem förräns nu.
"Vi har publik", sade han med ett leende till Aubrey.

Aubrey vände sig långsamt om mot Philip och la huvudet på sned. Hur vågade han anklaga henne för att med flit ha lämnat honom i sticket med demonerna? Bra hade han klarat sig ändå på egen hand. Hon kände hur det brände i runan som sakta men säkert under de senaste två veckorna blivit allt tydligare. Hon hade tagit sig en titt på den för en stund sedan och den var nu helt synlig. Precis som om den aldrig varit borta.
"Jag lämnade dig inte i sticket," invände hon tillslut med en suck och stirrade på honom, "jag slungades tvärs över lokalen in i en vägg av en demon. Det tog en stund för mig att vakna till."