Not what I wanted [PRS]

Grejen med Zihao var att han i själva verket var ganska kittlig, åtminstone i vanliga fall. Men nu, nu kändes det mer mysigt och skönt. Visst kittlades det ganska förskräckligt och han kved till några gånger, däremot var det samtidigt gosigt och de där små retsamma pussarna började återigen delas ut. Inte med tungan dock, nej han kunde inte tortera Joshua alldeles för mycket. Istället började han löst gnaga på den andre, vilket troligen fick det att kittlas ännu mer än de där vanliga pussarna gjort. Det var nästan lite synd om sextonåringen, som valt att starta ett förhållande med världens jobbigaste varulv. Han var på den yngre alla dagar i veckan på ett eller annat sätt - petade på honom, kittlade honom eller gnagde i den sköra huden. Varg eller inte, det verkade inte som om gryffindoraren någonsin skulle få en lugn stund.
Tillslut blev det där kittlandet lite för mycket för Zihao, som slog runt och tog ett skutt ner från sängen. Okej, han hade kanske ljugit lite när han tänkt att det mest var mysigt. Bara en gnutta. Med en butter blick upp mot Joshua ruskade han ut den svarta, tjocka pälsen för att därefter gå ett varv runt himmelssängen. Eleverna i Gryffindor hade betydligt trevligare sovsalar än de i Slytherin. Här var rummen ganska ljusa, mysiga med fönster som blickade ut över skolområdet. Väldigt mysigt, till skillnad från att stirra ut i svart sjön. Nja, han föredrog detta.

Orättvist, oerhört orättvist. Det är tjutande skrattet som Joshua vill få fram kommer inte en endaste gång. Det var inte så att han vill att det ska bli jobbigt för Zihao, han vill bara kunna få honom att skratta. Dock verkar det inte ske någon gång snart, vilket får axlarna att sjunka och läpparna att falla ner till en ledsen liten min. Sen verkar det nästan som att slytherineleven blivit lite bål butter och skuttar ner från sängen, ner från sextonåringen. Med en putande underläpp glider han tillbaka ner under täcket. När han återigen klänger lite päls mot kinden tror han nästan att det är den äldre som skuttat tillbaka upp mot honom, men icke. Cissi har återvänt från sin vardagliga stros i slottet innan sovdags.
”Du verkar inte vara lika kittlig som mig,” påpekar han avlägset till den äldre medan fingrarna stryker sig över den fläckiga pälsen. Eller så suger han bara på att få folk att skratta, det är en möjlighet. Hur som helst, Cissi verkar vara lite nyfiken på vad det är för fel på armen, vad som hänt med den stora människan. Det är åtminstone vad han får från hennes långa blick mot Joshua. Men när han inte verkar vilja prata med henne så lägger hon sig bekvämt på magen. Jodå, prefekten tror uppriktigt på att den lilla katten lyssnar på alla dilemman som kommer och går i hans liv. Varför skulle hon inte göra det?

Det där var nog sant, för även om Zihao var kittlig var det oerhört svårt att vara lika kittlig som Joshua. Under den senaste månaden hade det framkommit mer och mer. Sjuttonåringen vände tillslut de bärnstensfärgade ögonen bort från resten av sovsalen och fäste istället blicken på den yngre. Fan, katten hade snott hans plats. Däremot skulle det inte vara speciellt länge till.
Han knorrade till i samma veva som han skuttade tillbaka upp på den mjuka madrassen. Nu var han inte alldeles sjuk i huvudet, men så gott som. Mycket riktigt - han var avundsjuk på Cissi, och detta trots att Joshua knappt rört vid den lilla kissemissen. Med en liten duns lade han sig bredvid sextonåringen, några decimeter bort från kissemissen. Dumma katt, hon var ivägen. Zihao ville ha pussar och kramar och konversera med sin pojkvän, inte sitta och svettas av rädsla för katten. Nu kunde han inte svettas i den formen, men flåsandet hade blivit påtagligt. Tänderna blottades och ett litet morrande rymde ofrivilligt. Putta, putta, putta. Merlin, han hade blivit extremt modig där han nu låg och puttade på Cissi med nosen. Hon hade mycket väl kunnat riva sönder den, vilket hon kanske fortfarande hade i åtanke. Eller förstod hon att den sura filuren framför henne i själva verket var Zihao? Så annorlunda kunde han ju inte lukta.
Han sneglade mot Joshua, såg sådär lagom bedjande ut. Hallå, hjälp till då! Vill ha fler pussar och kramar, dumbom.

Är Zihao bekymrad över den tjocka, lurviga katten som tagit hans plats på den tunna magen? Allt puttande på Cissi med den gulliga nosen tyder väl på det. Kissemissen verkar inte särskilt förtjust i hela scenariot, hon blänger stinkt på den andra lurviga filuren som petar något förskräckligt på henne. En rival. Det är inte roligt med rivaler. Nej, kissen slår hårt med tassen mot sjuttonåringens nos. Även om doften är familjär så tänker hon inte ge med sig. Hon ligger ju så bra där i Joshuas famn, doften och värmen är så behaglig. Fingrarna som är inborrade i pälsen är bekväma.
"Du hoppade faktiskt ner och lämnade mig." Påpekar han uppnosigt med näsan i vädret. Så det så. Zihao får faktiskt skylla sig själv. Han lämnade gryffindoreleven utan gos, nu måste han ju ge igen litegrann. Inte ska han gosa när Zihao vill det. Nehej då, han är självständig.
Det varade i några minuter, riktigt långa minuter. Tillslut bär Joshua fösiktigt upp kissen och lägger henne vid fotänden, bara för att glida tätt intill den äldre. Han känner sig kall, axeln alldeles svullen och ilsken. Konversera.. Det där med vikten kan vara en bra idé.
"Madam Pomfrey vill väga mig imorgon också, efter hon hjälpt mig med axeln."

Några minuter passerade men därefter dröjde det inte speciellt länge innan sextonåringen gav med sig. Snart hade han rullat ihop sig tätt intill Zihao igen, vilket var väldigt uppskattat. Han hade ju inte menat att hoppa ner, utan det hade varit kittlandet som drivit honom till den punkten. Tassarna var placerade över den stackars nosen som fått sig en smäll. Den lilla kissemissen hade förvisso slagit till honom utan att spänna ut klorna, men det hade fortfarande gjort ont - and let’s face it, sjuttonåringen var lite av en drama queen.
Öronen vinklades mot Joshua och blicken föll på den yngre. Väga honom? I hans öron lät det som en fantastisk idé, särskilt som det kanske skulle leda till att gryffindoraren fick lite hjälp på traven med att bli hälsosam. Eller kanske inte fullt frisk, men i alla fall bättre. Under gårdagens natt när de slingrat sig kring varandra hade Zihao faktiskt varit lite orolig över att han skulle råka göra sextonåringen illa. Han skulle nog kunna bryta av honom på mitten om han så ville. Nu var det ingenting han planerade, däremot fanns det nog en hel del andra idioter på skolan som tänkte i just de banorna. Mason, Benjamin och en massa andra abominations. Nåja, det var i alla fall så sjuttonåringen själv såg dem.
Ett litet gnällande läte for ur honom och han placerade nosen tätt intill Joshuas ansikte. Får jag följa med? Jag vill följa med. Du har varit med mig under svåra perioder, nu är det min tur. Kanske blicken var tillräcklig för att förmedla de där tankarna. Bara kanske.

Den där blicken skulle väl gå att läsa av på flera meters håll. Joshua kan riktigt höra det den äldre vill ha sagt inne i skallen, och det får honom nästan att vilja rygga tillbaka. Att prata med Zihao om det är en sak, men att låta honom se numret på vågen, låta honom se honom i ett sådant förnedrande scenario. Men han behöver antagligen lossa en del på tyglarna. Han har fått vara där för sjuttonåringen, se honom skifta och förändras, fått vara med under rätt hemska stunder. Det kanske skulle vara bra för prefekten att ha någon med sig dit, någon som kan hålla honom i handen.
"Är du säker på att du vill det?" Frågar han och stryker försiktigt ett finger över den lätt blöta nosen. Det kommer vara riktigt jobbigt för Joshua att ställa sig på den där vågen och lyssna på Madam Pomfrey, men det kommer antagligen bli jobbigt för Zihao också. Att se den yngre på det viset. "Du får följa med.. Men det kommer inte direkt vara en dans på rosor."

Klart att Zihao ville följa med, annat hade inte ens varit tänkbart. Han hade själv gått igenom en massa jobbiga upplevelser där ensam och kunde svära på att det varit mindes hemskt om Joshua varit där. Därmed var det ingen fråga om saken - han skulle med och vara kvar varenda minut. Dagarna precis efter fullmånen var han ändå ovanligt seg och slö, så lektionerna under morgondagen skulle han nog skippa. Sjuttonåringen nickade bestämt och drog svansen åt sidan, kurade ihop sig ytterligare. Vad skulle hända nästa år när han inte gick kvar på skolan? Skulle Joshua ens överleva? Det var inte direkt någon hemlighet att den andre låg illa däran. Vid det laget var han bokstavligen bara skinn och ben, inte ens en gnutta fett eller muskler. Egentligen var det en ganska stor kontrast till Zihao själv, som var lång, ganska muskulös och hälsosam. Många varulvar var ju alldeles utmärglade, slitna och trötta. Deras kroppar verkade ta det hela betydligt hårdare än slytherinaren någonsin gjort. Madam Pomfrey var fortfarande alldeles ställd över det faktum att eleven i fråga var så pass hälsosam. Ännu mer förbluffad var hon när förvandlingarna kom och gick lite som de själva ville när fullmånen var i närheten.
Jag tänker följa med, punkt slut. Zihao försökte sig på någonting som nästan likade ett leende och lämnade en liten puss över den släta pannan. Från och med nu tänkte han alltid följa med, överallt, vartsomhelst, närsomhelst.

Då är det väl ingenting mer att diskutera över. Om Zihao vill följa med, då får han helt enkelt göra det, trotts att sextonåringen varnat honom. Han har försökt att hålla sig borta från vågen, för att inte göra det värre för sig själv. Men med tanke på Madam Pomfreys ansiktsuttryck och slytherinelevens beteende när det kommer till kroppen så här det inte gjort något bättre. Han har ändå rasat i vikt. Nu är han rädd för att kolla på vägen igen, tänk om han gått upp? Tänk om han blir hemskjutsad som han blivit när han var fjorton?
"Okej, okej" mumlar han och stryker fingrarna över den släta pälsen. Lite borta, alldeles insjunken i sina egna tankar. Dörren till sovsalen öppnas, Aeron sticker fram sitt huvud i dörrspringan, som att han ser till så att ingenting vårdförbundet pågår, innan han slänger upp dörren och stiger in. Det är säkert.
"Folk pratade likt förbannad om någon hund eller varg, tänkte väl nästan att det var ni."

Vänta nu, ursäkta? Zihao, som först blivit lätt skrämd när Aeron stigit in i rummet, stirrade mot den yngre eleven och strök bak öronen per automatik. Hur visste han att det var sjuttonåringen? Hade Joshua berättat? Utan att fråga den äldre innan? De smalnande ögonen flackade mellan de två Gryffindoreleverna, medan tankarna virvlade omkring likt orkaner i skallen på honom. Av någon anledning blev han offensiv av nykomlingens närvaro, och snart hade ännu en gång lagt sig tvärs över Joshua med tänderna blottade. Var han en gnutta sur över teorierna? Mycket möjligt, eller mer än möjligt, rättare sagt. Svansen slog irriterat omkring. Inte som när den viftade glatt, utan mer som en irriterad katt. Han kände sig faktiskt lite som en irriterad katt, när allt kom omkring. Nu var det inte rätt att sitta och morra mot Aeron för det, men det gjorde han ändå. Förnuftet var inte på topp och ibland tog de där konstigs instinkterna över. Sedan ville han fortfarande bra gärna veta hur sextonåringen visste att vargen i fråga i själva verket var Huaze Zihao.

Joshua kan verkligen känna den dömande blicken som den äldre ger honom, sur, irriterad och kanske aningen rädd. Det här med tillit kan nog vara något som de bägge två eleverna har problem med. Kanske inte det bästa när det kommer till att försöka sig på ett fast, stadigt förhållande. Att tvivla på varandra konstant är verkligen inte någonting nyttigt. Men kan han döma honom för det? Nej, sextonåringen själv tvivlar på folk konstant så han kan relatera.
”Tror du att jag är fullkomligt korkad?” Frågar Aeron förolämpat och blänger tillbaka mot slytherineleven. De där blottade tänderna skulle nog vara mer skräckinjagande om nu han inte blivit lite van vid det. Vanare än många andra. Denna oartighet får Joshua att gripa ett försiktigt tag om truten på Zihao och tvingar igen den. Att morra åt hans vänner är inte särskilt trevligt. Det är inte som att den lilla prefekten skulle lägga sig ner och blotta tänderna för allihop. Inte okej.
”Zihao, hans lillebror blev biten av en varulv.” Förklarar han efter att ha fått en liten godkännande nick av sin vän. Aeron lägger sig ner på sin säng bredvid med en stor gäspning innan han drar täcket över kroppen. Tillskillnad från sin vän tänker han inte tvinga sig själv att tvätta av hela kroppen flera gånger och borsta tänderna i en kvart när han är så utmattad. Smidigt kravlar han av sig sina byxor, redo för att sova sött.