Dröm i uppfyllelse?

MEEEEEEEEEEER! NU PÅ EN GÅNG; JAG BEFALLER DIG! *sväljer all tand kräm jag har i munnen och hostar*

Hm... På ett villkor.... ATT DU SKRIVER MER PÅ DIN FF!!!! >.<

Meh.
Så kan du ju inte säga.
*funderar en stund*
Okej, ett till kort kapitel på min ff ikväll, och ett LÅÅÅÅÅÅÅÅÅNGT på din! ;D Deal??

Hm... *fattar inte ett smack* Deal!

Yeah! ♥

Här kommer mer!!
Hoppas det blir tillräckligt lååååååååångt nu!

Kapitel 7
Viktor

Cinesa sparkade av sig skorna och slet av sig jackan. Vilket inte var så bra eftersom hon slet av hela luvan på den. Hon mumlade något ohörbart och gick ut i köket där hennes föräldrar satt och diskuterade räkningen. När Cinesa kom in tystnade dem.
"Vad glor ni på?!", fräste Cinesa.
"Men Cinesa!", sa Cinesas mamma och rynkade pannan.
"Vadå?!", sa Cinesa och ställde sig med armarna i midjan.
"Inte den tonen till mamma", sa Cinesas pappa.
"Och ni är två mot en, det är inte schyst", sa Cinesa torrt.
"Vi är inte två mot en, vi bara..."
"Där ser ni!", utropade Cinesa innan hennes mamma hade pratat färdigt. "'Vi är inte två mot en, vi bara...'", härmade Cinesa med pipig röst.
"Nä, nu får du lägga av!", sa hennes pappa strängt.
"Varför deeet?", sa Cinesa och höjde på ögonbrynet.
Hennes pappa stammade och rodnade.
"Cinesa!", sa hennes mamma och la en beskyddande arm runt sin man. "Så här kan du inte göra! Vi är dina föräldrar och du är vårt barn..."
"Det bryr jag mig för i helsike inte om!", skrek Cinesa. "Jag önskar att jag vore en häxa! Då kunde jag trolla bort er på minuten!"
Sedan stormade hon upp på sitt rum och stängde dörren med en smäll. Hon hörde hennes föräldrar prata där nere.
"Det är åldern, Henrik. Var inte orolig."
Cinesa morrade dovt för sig själv. Sedan satte hon sig på sängkanten och suckade. Varför gjorde hon såhär? Det var inte normalt att först slå en pojke, bli jagad av en dementor, spränga en buske, och sedan gorma på sina föräldrar. Eller rättare sagt, att en pojke spränger upp en buske och sedan gorma på sina föräldrar.
Plötsligt hördes ett knackande på fönstret. Cinesas första tanke var att det kanske var en uggla men så rynkade hon pannan. Nej, det här var en människas knackande. Ett hårt dessutom. Cinesa satt sig upp. Förvånat såg hon pojken som nyss hade suttit i hennes trädgård, sitta på en kvast.
Pojken mimade någonting.
"Släpp in mig"
Cinesa tvekade. Jo, kanske. Det skulle vara kul att äntligen få träffa någon (även om det var han) och dessutom visste hon ju inte ens hans namn.
Cinesa gick fram för att öppna fönstret och det gick gnisslande upp. Pojken for in med sin kvast och landade lite klumpigt på sovrumsgolvet.
"Får man fråga vilken kvast du har?", sa Cinesa nyfiket.
Pojken verkade lite överlumpad.
"Öhh... Jo.. Eh, det är en Nimbus 1000", sa pojken och rodnade. "Inte den bästa men...."
Cinesa suckade.
"Ja, men jag har ju ingen.", sa Cinesa och tittade ner i golvet.
"Du kan få pröva min", sa pojken prövande.
Cinesa log ett tacksamt leende.
"Tack, men nej tack", sa hon bara.
Det blev en spänd tystnad.
"Vad heter du?", sa Cinesa plötsligt.
"Eh... Viktor", sa pojken och rodnade ännu mer.
"Jag heter Cinesa", sa Cinesa och log.
"Jag vet det", sa Viktor. "Hur många gånger har man inte hört ditt namn när du har blivit utskälld?"
"Vadå då?!", fräste Cinesa ilsket och såg Viktor stint i ögonen.
Viktor verkade förvånad och staplade ett steg bakåt.
"D-det var bara ett skämt!", sa han.
Cinesa rätade på sig. Viktor svalde.
"Du måste faktiskt lära dig att kontrollera dig själv när folk är i närheten. Annars kommer du nog i slutändan vara helt ensam."
Till Viktors förvåning nickade Cinesa.
"Ja, tack. Det vet jag."
Efter en spänd tystnad frågade Viktor vilken favoritfärg Cinesa hade. Och till slut började de prata om allt mellan himmel och jord. De undvek allt prat om det magiska och låtsades bara att de var två vänner som skulle träffas.
Efter en stund kom Cinesas mamma in och de två vännerna tystnade. Cinesas mamma verkade förvånad över att se Viktor där.
"H-hur kom du in?", sa Cinesas mamma till Viktor.
"Eh... Genom fönstret", svarade Viktor.
Då såg Cinesas mamma kvasten som låg på golvet.
"Jaså...", sa hon och log. "Jag var själv inte så bra på att flyga kvast när jag var så liten som du är nu"
Viktor rodnade.
"T-tack, mrs Johnson.", stammade han.
"Ingen fara....?"
"Viktor, mrs Johnson.", sa Viktor,
Cinesas mamma skrattade.
"Som den bulgariske Quidditchspelaren?"
Viktor nickade entuiastiskt.
"Och du, Viktor.", sa Cinesas mamma och Viktor nickade försiktigt. "Kalla mig Ella är du snäll"
Viktor log och nickade. Ella gick ut medan hon blinkade mot Cinesa som blinkade tillbaka.
För stunden var hon iallafall lycklig...

Meer?
Jag vet att det knappt hände något men jag har råkat ut för kraftig idétorka så jag har iiiiinget att skriva x_x

FÖR KORT! DU MÅSTE SKRIVA MIIIIIIIIIIIIIIL LÅNGA KAPITEL!

Hörru! Jag har faktiskt skola snart! Och jag tror inte jag kan skriva ikväll heller för jag har en uppsats som inte är klar

(%).(%)

Är ledsen... -.-'