The little thing between love and hate [TheVampireDiaries]

Kapitel 3 – Invitations

Jag klarade fullkomligt av att ignorera hans meddelande. Jag lyckades att motstå honom som en stark, självständig kvinna jag faktiskt var. I ungefär tio hela minuter, vilket rekord. Efter de tio hemska minuterna, så visste jag åtminstone en sak säkert... till slut, så skulle jag inte vara stark nog att ignorera idioten till hybrid. Och endast för att det var oförklarat, så var fortfarande den irriterande känslan av skuld kvar. Jag kände mig själv ganska bra; så småningom så skulle jag öppna mig som en bok och jag skulle skicka svar på hans meddelande. Så varför inte göra det på en gång?
Samma sekund som jag kom hem sprang jag till övervåningen, till säkerheten som mitt rum gav. Jag tittade inte ens efter ifall min mor skulle vara någonstans i närheten. Jag kastade mig ner på sängen medan jag funderade på vad jag skulle svara. Vad för meddelande skulle man skicka till en original hybrid som terroriserade hela din hemstad, men 'ven sade att han 'beundrade dig'?
Jag tänkte på mina alternativ, antingen skulle det vara A) berätta för honom att försvinna och sluta förfölja mig som värsta galningen. B) säga åt honom att jag var ledsen, det skulle åtminstone få min skuldkänsla att försvinna. Eller C) säga åt honom att ifall han ville ha min ursäkt, så skulle han vara tvungen att be ursäkt åt mig först.
Jag misslyckades att göra ett beslut. Men som tur så fanns det ju alltid ett gammalt, bra D) som lade alltihop ovanför tillsammans.
'Jag är inte stolt över vad jag gjorde häromdagen, och jag känner mig en aning skyldig. Men det är ingenting jämfört med allting som du har hållit på att göra sedan du kommit hit. Om någon borde be om förlåtelse, så är det du. Men förmodligen kommer det aldrig att hända, så jag föreslår att vi säger att vi är kvitt. Förresten, var vänlig och sluta störa mig. Caroline.'
Jag läste igenom mitt meddelande, då min tumme i misstag råkade trycka på 'sänd' knappen.
”Oh nej!”utbrast jag skrämt.
Utmärkt. För honom skulle det förmodligen höras som en tioårings skriverier som var oförmögen att kontrollera sina sinnen. Helt och hållet perfekt liksom. Den starka och självsäkra Caroline Forbes, var nu även känd för att sända patetiska meddelanden i den mänskliga historian.
Klaus skulle bli så imponerad, eller så inte.
Jag grimaserade och gömde ansiktet i händerna. Jag var en sådan nolla! Jag var inte ens i närheten att vara klar att sörja över min skam, då min telefon hade det där höga ljudet igen. Vid det laget så hade jag redan börjat känna mig en aning illamående.
'Det där var inte speciellt övertygande, Love. Kanske vi skulle diskutera det mellan två par ögon så att vi kan reda upp saker och ting. Ta det som en inbjudan till mig så att vi kan tala. I kväll klockan åtta skulle vara perfekt.'
Jag var verkligen chockerad. ”Att han vågar!” muttrade jag till ingen annan än mig själv. Han trodde blint att jag skulle acceptera hans inbjudan bara så där!
Mitt meddelande var kort och förståeligt. Och absolut mer imponerande än det förra som jag skickat. Eller det var åtminstone vad jag tyckte.
'Nej tack. Om det är okej med dig, så skulle jag helst förbli levande.'
Klaus lät mig absolut inte alls vänta, igen.
'Jag vill inte skada dig, ifall jag hade velat det så skulle jag inte ha räddat livet på dig. Det skulle ha varit så lätt att bara låta dig dö... Så jag väntar mig att du kommer klockan åtta.'
Han skjuter...och han gör mål. Publiken blir vild, men det var även en annan sak som började härja vilt, nämligen min mage. Varför i helvetet hade han ens nämnt denna kväll då han redan hade gjort så att världen blivit upp-och-ner? Varför var han tvungen att dra kortet med jag-räddade-ditt-liv? Han spelade fult och han vann. Och jag funderade förstås redan över vad jag skulle ha på mig ikväll...

______________________________________


Klockan var nästan sju. Min tid höll snabbt på att ta slut och ändå stod jag fortfarande framför min garderob med en stirrande blick på kläderna framför mig. Jag kisade en aning med ögonen, i hopp över att det perfekta plagget skulle dyka upp från ingenstans.
Vampyrer, varulvar, häxor...Alla de hade blivit verkliga. Men fanns det verkligen ingen liten pingla som kunde dyka fram och berätta om vad man skulle göra ifall man desperat behövde hjälp?
Normalt, medan jag gick igenom mina kläder då jag skulle någonstans, så skulle jag ha ringt Bonnie eller Elena för hjälp. Oturligt nog, så var det inte ens en sak att överväga vid det här laget. De skulle förstås vilja veta varför jag behövde det rådet... Det var inte precis smart heller ifall jag skulle ha berättat för någon, inte ens för mina två bästa vänner.
Det fanns ju förstås saker som man inte kunde dela med någon, inte ens hur mycket du än älskade dem. Till exempel saker som 'jag körde i misstag över din hund' eller 'jag kan inte hjälpa det att jag är kär i din pojkvän'. Ingen vänskap var starkt nog att överleva sådana saker. Men några saker kunde simpelt nog inte klaras av. Där inkluderades även något som 'Jag tror jag har känslor för en kille som vi har försökt döda de senaste månaderna, han har även försökt döda oss oräkneliga gånger.'
”Fokusera Caroline!”sade jag högt till mig själv. ”Vad letar jag efter?”
Det var också ett mysterium som var omöjligt att lösa. Vad letade jag efter? Något som sade något liknande med... 'Du är en hemskt person, jag behöver inte bevisa något med mitt utseende, men på samma gång, så vill jag ändå att du ska gilla vad jag har på mig.'
Jag gav upp, det här var menat att misslyckas.

__________________________________________

Till sist hade jag ändå valt en klänning som var elegant men även simpel. Ingenting som var för fint, men ändå riktigt okej. Klänningen var blå, eftersom jag gissade att han gillade då jag bar den färgen. Inte för att jag brydde mig, i helvete heller, jag brydde mig inte!
Exakt klockan åtta, stod jag framför det gigantiska slottet som Klaus kallade för hem. Jag var lugn och sansad. Ingen rädsla kände jag heller, ingen nervositet. Oh, vem försökte jag egentligen lura? Mina ben skakade mer än aldrig förr så att jag verkligen ångrade mig att jag hade bestämt mig för att bära högklackat.
”Kom igen, Caroline! Ryck upp dig...allting han vill så är en helt vanlig konversation.” så försökte jag lugna mig själv medan jag gick mot dörren.
Nu fanns det ingen återvändo, mitt skakande finger tryckte på dörrklockan och dörren öppnades så snabbt att jag inte ens hann överväga att vända mig om och springa hem tillbaka.
Sedan stod han där, mycket snyggare än vad någon borde vara tillåten till. Livet kunde vara väldigt orättvist. Jag skulle säga att det skulle ha varit mer rättvist ifall han hade haft något som var någorlunda hemskt på hans utsida och inte endast på hans störda insida. Men även, då jag hade sett honom för alldeles första gången, så hade jag aldrig trott att han skulle ha sett ut på det viset. Under de senaste månaderna då vi alla hade haft ett förutseende för Klaus 'ankomst' så hade jag endast sett honom som en hemsk gammal gubbe med dålig andedräkt. Men då hade han ju endast varit ett hot som gått oss över huvudena, men sedan då han en gång kom, så då hade jag aldrig trott att han hade sett så...mänsklig ut. Jag hade haft väldigt fel, hans ögon var gnistrande ljusblå som såg rakt in i ens själ. Hans stökiga vackra går var av en mörk guld nyans. Och hans ansikte...där var jag tvungen att avbryta mina tankar då en röst började tala.
”Hej Caroline. Jag är ärad över att du bestämde dig för att acceptera min inbjudan i alla fall”, sade han med ett vänligt leende.
”Jag önskar att jag kunde säga detsamma”, sade jag lugnt. Till min egen överraskning så var den faktiskt lugn.
”Där var det igen...alltid så ärlig. Det är det som jag gillar mest om dig, vet du”, sade han.
Jag höjde endast mina ögonbryn till svar, men ändå så log han fortfarande.
”Kom in, låt oss inte slösa vår värdefulla tid tillsammans”, sade han och steg åt sidan så att jag kunde komma in i hallen. ”Du är vacker, förresten.”
Jag ignorerade hans sista kommentar och låtsades att mitt hjärta inte heller hade märkt av det. Genast gick min blick över rummet, ifall någon annan original var där.
”Vi är ensamma”, sade Klaus som om han hade läst mina tankar. ”De alla har stuckit. Förutom min syster Rebekah, men hon hade andra saker att ta hand om i kväll.”
”Bra”, muttrade jag, utan att försöka gömma sarkasmen.
Jag tyckte att jag hörde att han fnyste. ”Kom med mig.” sade han och ledde vägen.
Jag följde efter honom till ett vackert vardagsrum. Där fanns en öppen spis, men det brann inte i den med tanke på hurdant väder det var. Väldiga fönster tittade ut mot trädgården som var vackert dekorerad.
”Vill du ha en drink, love?”frågade han.
Var det ett sorts trick? Vilken sorts drink menade han? Mänskligt blod?
Han skrattade lätt, igen hade han gissat mina tankar. ”Jag menade den med alkohol, för att lätta upp stämningen.”
Jag var lättad. ”Visst.”
Jag kunde verkligen behöva något som skulle lugna ner mig. Det var lätt att stå emot Klaus någonstans offentligt men nu då vi var endast vi två...så skrämde han mig, stort.
Han hällde upp oss båda en drink, gick emot mig och gav mig ett av glasen. ”Ska vi sätta oss?” föreslog han.
Jag jakade tyst, följde hans exempel och satte mig ner i en mörk soffa av läder. Men jag såg till att jag satt så långt ifrån honom som möjligt.
Nyfiket höjde han ögonbrynen åt mig. ”Jag biter inte.” hans röst var artig, så var även hans ansikte. Men det fick inte mitt sinne att slappna av.
”Jag räknar med det, eftersom du sade att du inte skulle göra mig illa”, påminde jag honom.
”Så gjorde jag”, sade han.
”Och ifall jag kommer ihåg exakt, så ville du prata, så prata”, fortsatte jag med affärsmässig ton.
”Kom igen nu, var inte sån, allting kommer i sinom tid”, sade han, agerade som om jag verkligen ville strunta i allt små-prat.
Jag tog en liten klunk från drinken, i hopp över att det skulle ge mig styrka. ”Jag menar det, vad är det som du tror att vi måste klara upp? Det är den enda orsaken varför jag är här, inte för att jag skulle gilla att vara i ditt sällskap.”
Han skakade sakta sitt huvud, hans ansiktsuttryck var någonstans emellan ledsen och besegrat. ”Du ser mig inte som något annat förutom ett monster, inte sant?”
Hans havsblå ögon var tråkiga jämfört med mina då de väntade på min reaktion efter hans uttalande. Vad ville han att jag skulle svara på det? Fanns det ens ett rätt svar på den frågan? Men ändå, så sade han ju alltid att han uppskattade ärlighet så mycket...
”Ja”, svarade jag. ”Klänger du mig för det?”
”Ja, och nej”, sade han lugnt med blicken ner på sitt glas.
”Förklara”, befallde jag.
Han tittade på mig. ”Du är en smart flicka, jag är säker på att du känner till termen 'det är inget personligt, endast affärer'.”
Jag gav honom en skeptisk blick. Sade han verkligen att jag skulle borste allting som han gjort mot min familj och mina vänner? Skulle jag ignorera allting som han gjort mellan mig och Tyler?
”Du kan inte vara seriös”, sade jag. ”Du ångrar inte ens något av de saker som du gjort! Och nu frågar du mig ifall det är okej med det också? Du frågar ifall den lilla delen av humanitet är nog för mig!”
”Varför inte?”frågade han. Alltid lika lugnt och oskyldigt. ”Ibland, Caroline, så kommer det folk ivägen för mina planer och då måste jag stoppa dem. Inget personligt, endast affärer.”
Jag var chockerad. ”Du är sjuk i huvudet! Du kan inte tro att jag kan se förbi allt det hemska som du någonsin gjort! Inte ifall du tänker fortsätta ditt liv på samma sätt som du alltid gjort!”
Klaus himlade med ögonen, vars nyans hade börjat skifta till mörkare. ”Vad hade du trott, att jag skulle börja vara mindre hemsk sådär plötsligt?
”Nej! Eller, faktiskt ja! Du vill att jag ska be om ursäkt för något så oskyldigt som att distrahera dig förra kvällen, men du själv är helt ovillig att be om ursäkt för att ha dödat och torterat personer! Just sådana som är nära med mig, och endast gud vet hur många andra oskyldiga du dödat!” i min aggression hade jag ställt mig upp, så hade även Klaus och innan jag hann göra något motstånd så hade han redan grabbat tag om ena min handled. Det var en lång tystnad, då vi endast blängde på varandra. Vi var som förstelnade, han var den första som talade.
”Caroline, allting jag säger är att allt det där behöver inte komma i vägen för...något som kanske kunde vara absolut underbart.” hans röst var mjuk och sårbar.
”Och varför inte det?”frågade jag och härmade hans sätt att tala, höjde ett ögonbryn åt honom. Jag var mycket medveten om att hans hand fortfarande höll i min handled så att jag inte kunde försvinna.
Han verkade vara i djupa tankar för en kort sekund.
”Så?”sade jag. ”Berätta för mig! Vad får dig att tro att jag någonsin kommer kunna lägga allting som du gjort åt sidan?”
Han blinkade långsamt, medan han beskådade mig som om svaret var skrivet i mitt ansikte.
”För att du är här”, sade han till sist. ”Du är här, utan att jag tvingar dig. Du bestämde dig för att komma hit, endast du själv bestämde det.” han lät verkligen förvånad. ”Så det måste betyda...att du verkligen tror att det finns hopp för mig...”
Han misslyckades aldrig att få mig mållös, aldrig någonsin.


ursäktar dröjsmålet! men jag har goda nyheter, kanske, jag har sista provet i tisdag och sedan är det endast chill för mig. Dock har jag ett diplomarbete som måste skrivas, så det kan vara lite trögt nu fram tills sommarlovet...tyvärr! But be patient!

Grymt! ♥

Awsome!

Hoppas du hinner översätta mer snart!

bra!

ursäktar verkligen dröjsmålet! ska försöka förbättra mig, men jag har mitt diplomarbete att tänka på nu i en vecka till


Kapitel 4 – Offer

Till sist, så hittade jag min röst. Låt oss se det på den verkliga sidan, det skulle vara något väldigt allvarligt för att få tyst på Caroline Forbes. Klaus beskådade mig fortfarande lika intensivt.
”Jag vet inte”, sade jag ärligt. ”Jag vet inte ifall det verkligen finns något hopp kvar, gör du?”
Han förblev tyst, men ändå slutade han aldrig att titta på mig. Han kunde lika bra varit på ett museum, där han studerade ett mycket intressant verk.
”jag menar, jag tror verkligen på det du sade om att du ville visa mig världen...Då du sade att du ville veta om mina förhoppningar och drömmar...”fortsatte jag lite osäkert.
”Jag vill veta vad dy har för drömmar”, viskade han så lågt att knappt jag kunde höra vad han sagt. Jag tog den tid som jag behövde för att fundera på vad jag skulle svara, inte för att det tog så lång tid. Jag visste ju exakt vad mina förhoppningar och drömmar var...just i denna stund förstod jag att de inte existerade. Mestadels för allting som mannen framför mig hade åstadkommit.
”Det vill du, va? Du vill prata om mina drömmar? För ärligt talat, Klaus, så har jag inga sådana kvar och vill du veta varför?”sade jag hårt på samma gång som jag drog mig fri från hans grepp. Vid det laget hade jag förväntat mig att hans nerver skulle brista och att han skulle bli arg. Eller åtminstone irriterad, men det enda svaret jag fick var en osynlig nickning. Vilket var tecknet på att han ville att jag skulle fortsätta.
”Okej då, då du är ett så stort fan av ärlighet. Så förbered dig för detta...jag tar inte ens tid på att planera min framtid, för vad jag vet så kanske jag inte har någon. Varje jävla dag så försöker jag antingen rädda någons liv eller så flyr jag från något. Och då har jag inte ens nämnt att det var för mitt eget liv! Ifall jag verkligen överlever att se nästa dag gry så måste jag se till att mina vänner fortfarande lever... Ända sedan du kom hit så har jag varit på kanten av rastlös, alltid på min vakt! Jag kan inte ens komma ihåg senaste gången som jag kände mig säker!” Jag kunde inte sluta, det som jag nyss sagt hade växt sig stort inuti mig i flera dagar och det kändes bra att få det ur mig. Förresten så hade han frågat om det...
Tålmodigt hade han lyssnat på medan jag skrikit på honom. Då jag var tyst för att kunna andas igen så svalde han för att säga det mest opassande någonsin.
”Det är anledningen till varför du behöver min hjälp.”
Jag tittade förstummat på honom.
”Du skämtar, va?”
”Jag är inte precis den som skämtar, Caroline.”
Jag tappade fattningen totalt och gav ifrån mig ett kort hysteriskt skratt. Det måste ha berott på mina nerver, Klaus sade inget. Men jag märkte att mungiporna sakta gick uppåt.
”Det där var inte kul”, muttrade jag medan jag kände hur hettan steg i ansiktet på mig.
”Åh, det bryr jag mig inte om. Jag älskar ditt skratt.”
”Vem bryr sig”, muttrade jag. Han var tvungen att ta det lugnt med komplimangerna, eftersom alla de charmerande orden gjorde så att jag inte kunde tänka klart.
”Jag menar det, ditt skratt påminner mig om den finaste musiken”, insisterade han. ”Men allt det onödvändiga åt sidan, du kunde behöva min hjälp. Jag kan ge tillbaka dina förhoppningar och drömmar. Jag kan ge dig alternativet att få nya...”
”Och hur planerar du att kunna göra det?”frågade jag skeptiskt och himlade med ögonen.
Han lutade sig närmare mig, så att jag kunde känna hans varma andedräkt mot ansiktet. Notera: ingen dålig andedräkt, han doftade faktiskt gott, inbjudande på något sätt.
”Välj mig, Caroline”, sade han lågt med ögonen intensivt riktade mot mig.
”U-ursäkta?”stammade jag.
”Var med mig, så ser jag till att du får allting som du är värd. Jag tar dig vart du än vill åka, köper dig vad du än vill för att bli lycklig. Du kommer inte ha något att frukta då du är under mitt beskydd. Allting som jag vill ha i gengäld är din lojalitet”, sade han.
Jag var fast i hans gap, jag visste att han var en mördare, en psykopat, en hjärtlös person. Men hans ögon sken av ivrighet då han lovade mig världen...
”D-du kan inte bara säga sådan saker”, protesterade jag med skakande röst.
”Jag kan göra vad jag än vill, love. Du förstår, det är den roliga delen med att vara jag”, sade han självsäkert.
Jag visste inte om jag skulle vara irriterad eller lättad, den arroganta Klaus var tillbaka. Jag tog ett steg tillbaka på samma gång som jag skakade på huvudet.
”Nej...jag borde hålla mig borta från dig och du borde hålla dig borta från mig...”jag misslyckades med att det skulle låta som en varning.
”Borde jag hålla mig borta från dig? Vad händer om jag inte gör det?”frågade han roat och tog ett steg emot mig. ”Jag är typ oövervinnerlig, Love.”
”Du är typ en pappskalle!”svarade jag hårt medan jag än en gång gick bakåt. Den här gången följde han inte efter mig så jag tog min chans och svängde om och gick iväg ifrån honom. Genast gick jag mot ytterdörren, jag var tvungen att slippa ut ur hans så kallade hus.
”Kom igen nu Caroline”, sade han efter mig. ”Förstör inte detta nu.”
”Håll dig borta ifrån mig”, varnade jag. Med tanke på att Klaus var en original så betydde det att han var mycket äldre än mig samt starkare och snabbare. Han kunde ha stoppat mig med våld hur lätt som helst, men han använde ord, inte våld...
”Caroline...vänta!”
”Vad?”frågade jag kallt.
Han gav mig ett av sina vackra leenden. ”Jag ville bara påminna dig om att mitt erbjudande kvarstår.”
”Vilket erbjudande?”frågade jag snabbt fast jag redan var distraherad av hans leende.
Leendet försvann, men ansiktet var fortfarande lika attraktivt. ”Erbjudandet jag just gav dig. Du kan alltid välja mig, tänk på det.”
Gosh, han var som det nyaste modet; påträngande fast man såg irriterande idiotiskt ut med det.
”Ge mig skälet varför jag ens skulle överväga det”, sade jag nyfiket.
”Skälet?”repeterade han långsamt. ”I åratal har jag endast letts av ilska och hat, ända tills jag träffade dig. Jag skulle vara en idiot ifall jag lät dig gå!”
Han var verkligen bra på ord, jag visste inte vad jag skulle svara. Han hade vunnit den här gången, men jag vägrade erkänna det.
”Jag är ledsen, men jag kan inte göradet här”, sade jag mjukt.”Jag kan inte vara med dig Klaus.”
Genast vände jag mig om och gick mot bilen.
____________________________________

Precis då jag kom hem, så var jag tvungen att få bort alla störande tankar som låg kvar i min hjärna. En djupt nattsömn var helt uteslutet denna natt. Tur för mig, så visste jag det exakta stället var jag kunde bli av med min överloppsenergi.
Den tysta skogen i Mystic Falls; det perfekta stället att tömma huvudet på tankar. Men det var även stället som jag gick till då jag behövde en drink, den blodiga sorten. Inte mänskligt blod, dock, jag förlät mig till djursorten.
För flera månader sedan, efter att jag förvandlats, så hade Stefan Salvatore hjälpt mig på den fronten. Före Klaus hade förvandlat Stefan till ett hemskt monster genom att tvinga honom, så hade jag och Stefan varit väldigt bra kompisar. Vilket var lätt, eftersom han oftast hade varit så lugn och självsäker.
Jag gick sakta genom skogen, medan jag förlät mina sinnen ta över. Ljudet av fågelsång var det enda som störde den annars så tysta världen.
Plötsligt bröts en gren av bakom mig, för en sekund var jag rädd att Klaus hade följt efter mig, med tanker på hur påträngande han faktiskt var...
Som tur så var det inte Klaus, utan Stefan som jag nu stod framför med ett förvånat uttryck.
”Stefan...det är du...hej!”sade jag genant åt honom. Med tanke på allting som hänt så var jag inte precis säker på hur jag skulle uppföra mig med honom.
”Hej, Caroline”, svarade han lite osäkert.
Jag synade honom förvirrat. Senaste gången jag sett honom hade han endast varit kall på rösten, tillbakadragen och elak.
”Är du okej?”frågade jag nyfiket.
Han ignorerade mig fråga, i stället frågade han sin egen. ”Hur är det med dig? Jagar du fortfarande kaniner?” han försökte le.
”Som det ser ut så ja. Du vet, jag brukade ha en kompis som övertygade mig om att prova det här livet. Han delade med sig av denna teori åt mig....han sade att endast för att du blivit en vampyr så betyder inte det att du har blivit ett monster”, svarade jag med lätt ton.
Hans leende växte en aning. ”Verkligen?” spelade han med.
Jag log tillbaka. ”Japp...Han var den ende som kunde hålla mig borta från att bli komplett galen. Så jag försöker fortfarande hålla mig till denna diet.”
”Det där gjorde du bara själv, Caroline. Det behövs mycket styrka och självvilja för en nyfödd vampyr att kunna börja med kaninblod. Jag gjorde knappt någonting alls, endast lite support.”
”Vad du än gjorde, så är jag glad att du gjorde det. Utan din hjälp så skulle jag inte vara här just nu”, svarade jag glatt.
”Då är jag ärad att du känner det på det sättet.”
”Ärligt talat så är jag glad att du ens pratar med mig efter allting som har hänt”, sade han efter ett tag. ”Eftersom jag tror att det är jag som behöver din hjälp den här gången...”
”Varför behöver du min hjälp?”frågade jag oförstående.
Han svalde högt. ”Ironiskt nog, så behöver jag hjälp med att komma tillbaka till denna diet.”
Jag tappade bokstavligen min haka. ”På riktigt? Hur länge har varit 'ren'?”
”Kommer du ihåg natten då jag tänkte köra Elena från bron?”frågade han bestört.
”Ja...”viskade jag, nu förstod jag varför i alla fall. ”Du har inte druckit sedan dess.”
”Nej, inte en droppe mänskligt blod.”
”Vet någon annan?”
”Bar Damon, han kom på det själv. Som du säkert kan förstå, så är han inte till så stor hjälp då det häller detta”, sade Stefan med en menande blick.
Jag fnyste och skakade på huvudet. ”Jag antar inte det. Faktiskt så kunde han ju försöka sabotera det hela.
”Det förstås. Men å andra sidan, så är du den perfekta personen som kan hjälpa mig med det här. Ifall du vill...alltså...”
Jag flinade åt honom. ”Okej, då jagar vi kaniner då!”

SKIT BRA!

JätteBra!

Grymt!

P.G.A att det är sommar och jag inte egentligen har så hemskt mycket tid att varken skriva egna fanfics eller översätta denna. Och jag tror heller inte att ni skulle orka följa den i över ett år, eftersom den faktiskt har över 41 kapitel och de kapitlen tar åtminstone fyra sidor var på OpenOffice med 10 storlek. Just say'n, jag skulle jättegärna vilja fortsätta översätta och få ut mer av det, men jag hinner inte. Ber så hemskt mycket om ursäkt och jag hoppas att ni inte är allt för besvikna, men det är inte så lätt..