Running away. (Privat rollspel)

Alex, som gömt sig, ser bakåt. Han ser Carrows komma in i skogen och till sin egen förskräckelse ser han Evelyn ligga på marken. Hans första tanke är att gå och hjälpa henne. Nästa tanke är att det skulle vara självmord. Fast hjältemodet tar visserligen över när Alecto triunferande skrattar. Alex riktar en icke verbal Locomotor Mortis mot henne och hon fryser i ställningen hon avslutat i. Vilket är huvudet kastat bakåt. Det ser ganska komiskt ut.
"Vem kastade den!? KOM FRAM DITT KRYP!" Skriker Amycus och Alex försöker hålla sig utom synhåll.

Evelyn andades snabbt och tog fram sin trollstsv.
"Lamslå!", skrek hon och riktade den på någon av syskonen. Utan att se om den hade träffats reste hon sig upp och började springa. En duns tydde på satt förhäxningen hade träffats.
"Skynda dig och spring!!!", skrek Evelyn till Alex och började springa.

Alex springer efter Evelyn och hoppas på att Carrows håller sig nere ett tag. Det är antagligen flera kilometer kvar tills de är ute ur Hogwarts området och Alex är lite skraj för de eventuella djuren som lever i skogen.

Evelyn sprang genom skogen och hon fasade över att syskonen Carrows skulle vakna upp och jaga dem.

Alex stannar till slut. Carrows kan inte hitta dem. Eller jo, kanske. Men det kommer säkert ta de båda en evighet. Han är andfådd och har håll. Otroligt att han inte fallit ihop ännu.

Evelyn stannade när Alex stannade och drog några djupa andetag.
"Vi vilar lite", mumlade hon och packade upp lite mat och räckte en stor macka till Alex och bet i en själv. Den var faktiskt väldigt god.

Alex tar emot den och börjar äta. Den var otroligt god. Tack och lov för att husalferna var så... snälla.
"Tror du vi någonsin kan komma tillbaka hit om vi rymmer?" Undrar Alex och inser hur sorgligt det låter.

Evelyn skakade på huvudet.
"Inte förena Harry Potter dödar Du-Vet-Vem.", sa hon tyst.

"Om han nu gör det. Man får alltid hoppas." Mumlar Alex och ställer sig upp. "Jag tror vi måste fortsätta." Säger Alex och drar i sin ryggsäck så att den inte hänger lika mycket.

Evelyn nickade och reste sig upp.
"Då går vi", sa hon och började gå.