Anual Hunger Games [SYOT]

Yeey!

NOOO D: I'm too late D':

Prolog-

Inget skulle komma i vägen för mig att komma ut här ifrån som en vinnare. Ingenting. Våra ögon stirrar in i varandras. De säger att ögonen är fönstren till ens själ. Jag antar att det är sant. Jag kan se hur ögonen som stirrar på mig är i storm – ren ilska. Hunger för att ta mitt liv. Men jag tänkte inte ge upp så lätt. Inte nu. Inte när jag hade kommit så här långt. Allt hade kommit fram till det här ögonblicket. Det här var min sista chans att kämpa för mitt liv.

-

Familjen Andrews sitter i sitt stora vita vardagsrum. Ljuset från huvudstaden lyser in genom de stora panorma fönstren. Lilla Peter sitter spänt på golvet med uppspärrade ögon mot tv-skärmen. Hungerspelen var hans favorit tid på hela året. Kanske det var för att pappas företag gick som bäst i försäljning då alla var så tagna av spelen. Eller så var det kanske för att Peter hade sin födelsedag under hungerspel säsongen.

Hela familjen sitter nu framför den stora tvn som tar upp halva väggen och väntar spänt. Mamma står nästan upp från soffan. Peter orkar inte bry sig, men han har fattat att mamma (som alla andra kvinnor i huvudstaden) dyrkar Caesar Flickerman. Fast det är inte så konstigt – han är min förebild om jag ska vara ärlig. Jag har alltid drömt om att få jobba inom hungerspelen.

Nu är det dags för den första visningen av arenan. Det är därför vi sitter här, helt fast spikade. Pappa betalar en stor summa pengar varje år för att få förhandsvisning på arenan, kvällen innan spelen började. Så ivrig är vår familj. Vi hör Caesar’s röst börja prata och mamma piper till från sin plats bakom mig. Jag hör pappa tysta ner henne. Jag skulle ha hjälpt till, men jag är fast i tvn.

Kameran susar fram över vågor. Som en fågel flyger precis flyger över vattenytan. Farten ökar och kameran vänds uppåt där vi möter en strand. Klippor väller upp från den ljusa sanden och vågorna slår hårt emot stenen – vattnet far överallt. När kameran kommer närmare märker lilla Pete att det inte bara är klippor vid stranden. Utan också massvis med ruiner – höghus. En övergiven stad.

Bakom mig hör jag mamma applådera entusiastist.
’’Vilket mästerverk,’’ andas pappa förbryllat. Jag kan inte göra mer än att hålla med honom. En övergiven stad? Fylld med faror? Kunde det bli bättre? Skulle inte tro det.

Kameran flyger upp för den branta klippan och en smal linje av skog omringar staden. Tre zoner av miljöer. Skog, ruiner och klippor. Vi susar förbi staden utan att se mycket och hamnar i skogen. Den är tät och lera täcker stora ytor av den. Eftersom skogen är rätt så tät blir det lätt mörkt. När vår tv är nästan helt svart lyser plötsligt två isande grå ögon upp i mörkret. Och så stängs kameran av och arenan är borta.
Jag kan knappt vänta.

Ojoj! Detta blir något extra!

Jo, verkligen

AMG super O.O

ALLTSÅ MATILDA ;___;
DU SKRIVER HELT AHSKGLÖAJJF BRA! VARFÖR HAR DU INTE BERÄTTAT DET TIDIGARE FÖR?

Breathtaking!

Nice!

OMFG!! That was AMAZING! Du är jätteduktig på att skriva!