30th Anual Hunger Games [SYOT]

Komsi små deltagare!

Vi är väll 24 pers nu?

Ska försöka hinna få ihop en "mall"
Imorrn hinner jag nog, hehe, om du inte har börjat då. Ska på freeze mob.

Dammit, jag kom för sent

Part 1

Olivia kliver på plattan med ett litet nervöst steg. Vid första anblicken ser hon ut som nästan vem som helst. Men hon är inte vem som helst. Hon ska delta i hungerspelen. 14 år och inte direkt lång för sin ålder. Mörk och söt och den lätta rodnaden på hennes kinder får henne att se ofarlig ut. Men hon döljer mycket bakom de stora ögonen. Hon kommer från en fattig familj av missbrukare av både det ena och det andra och fler barn en någon kan räkna.

Allt förändrades när hon träffade Goji. Han såg potentialen i henne. Hennes enorma medkänsla och intelligens. Efter allt hon hade varit med om kunde hon inte ens tänka tanken att lita på någon. Ingen utom Goji. Kan en varm hand ändra hennes förutsättningar? Till det sämre eller till det bättre? Och på vems sida står hon när hon förstår att ingen i världen god? Hennes blick lyften från den lilla metallplattan hon står på och tar ett djupt andetag. Det var dags.

Scarhead skriker när hon hör ett stort boom eka igenom salen. Någon hade ramlat av sin platta? Hennes naglar sticker in i hennes hud och hon skulle inte bli förvånad om hon började blöda. Hon var bara tacksam att det inte var hennes kanon. Det hade nästan känts som att det var henens ändå… Som att hon hade fallit in i mörkret och in i döden. Men nej, hon fanns fortfarande kvar. Hon var här, vid liv. Även fast hon kanske inte skulle vara det så fort de där 60 sekunderna tickat klart.

Hennes hjärna försöker förstå vad som händer. Twix känner sig så förvirrad. Vart är ljuset? Vart är luften? I panik vrider och vänder hon på sig men är försiktig att inte tappa balansen och bli sprängd till tusen små delar. Hjärtat bultar hårdare när hon inser varför hon känner sig så instängd och liten. De befinner sig i någon slags grotta… När hon förstärkt ser på de andra deltagarnas ansikten i ett hopp på hjälp, lugn, vad som helst speglar de bara hennes ansikte. De verkar lika skräckslagna som henne. Det känns som att syret inte kommer räcka till åt de alla och hon börjar ta djupare andetag medans klockan tickar ner.

Så fort Lucy hade kommit upp på arenan hade det ekat ett litet skrik genom det lilla rummet de befann sig i. Hon ler stort för sig själv – mörker var inte ett problem för henne. Efter hennes träning tillbaka i hennes distrikt hade hon blivit programmerad för allt. Minsta lilla rörelse när hon sover vaknar hon upp och får ett grepp runt hotets hals utan att ens tänka på det. Vissa kanske ser det som hjärntvättning, men Lucy ser det som en fördel. Hon kände sig oslagbar – inget kunde stoppa henne. Och en liten grotta, gruva (eller vad det nu än var de befann sig i) skulle inte bli ett hinder.

Lily ser sig omkring för att försöka att förstå vad som pågår. Hon hade förväntat sig vad som helst förutom det här. Hon skulle till och med tackat ja till en isande arena med inga träd eller stenar, bara is. Is och kyla skulle hon klara. Men det här? Isolation? Känslan att inte kunna se solen igen? Rädslan att ens känna sig rädd syrebrist får henne att rysa och håret i hennes nacke att resa sig. Men henens knogar spända gör hon redo för sitt språng.

Allt rör sig så ovanligt snabbt att allt i Alice huvud snurrar. Hon står bara där, helt frusen medans hon ser folk springa i det svaga ljuset från de få glödlamporna som hänger här och där i den stora grottöppningen. Hon kan konstatera att det är en gruva utan tvekan. De fick läsa om gruvor i skolan och även fast Alice inte hade speciellt stor koll på vilka berg arter det fanns visste hon hur en gruva såg ut. En sak hon visste var också att gruvorna var väldigt komplicerade. Det var nog tanken som skrämde henne mest. Om hur huvudstaden och spelmakarna hade stängt in henne med 24 andra deltagare i en stor, livsfarlig labyrint.

Ms.Markus rynkar på pannan när hon ser Alice vara den enda som stod kvar på plattan. Ryggsäcken dunkar mot hennes rygg och hon känner hur något hårt och metalliskt slår in mot hennes hud. Det gör ont, men hon stannar inte. Istället kutar hon mot Alice, beredd att släpa henne bort från scenen.
’’Spring!’’ skriker hon när hon är fem meter bort. De verkar få Alice att komma tillbaka till verkligheten och hon hoppar genast ner och börjar rusa mot närmaste utgång.

’’Rör mig inte!’’ skriker Lizzie. Hon förstår inte varför de gör så här. Varför henne? Men så förstår hon. Det var för att hon hade kommit tillbaka. Det var hon, segraren som hade återvunnit till arenan.
’’Knappast. Du tror att du är någonting va? Men jag ska nog visa dem..’’ ler Sanna ondskefullt. Lizzie försöker backa undan, men Sanna har lurat in henne mot närmaste vägg.
’’Rör henne inte!’’ De både vänder sig förskräckt om för att se Mine komma springandes.
’’Segraren är min. Jag ska döda henne.’’

Hanna har hunnit längst av de alla ut i det stora grottsystemet. Frustration fyller henne när hon inser att hon är vilse. Men något i henne får henne att fortsätta springa. Hon är snabb. Snabbast av de alla. Hon hade kommit först fram till ymnighetshornet och tagigt åt sig ett litet packet och en klarblå ryggsäck. Lite förvånad var hon ändå att inte alls lika många som det brukade vara hade satsat på hornet i år. Många hade flytt in i tunnlarna förgäves.

Ellie’s grepp om stenen är stenhårt. Även om hon dog skulle hon aldrig släppa taget. Det var hennes vapen för tillfället och hon hade tagigt Corriiz liv med det. Hon rynkar på näsan när hon ser hur blodet flyger mot henne från Corriiz huvud. Med hennes snabba reflexer undviker hon det mesta, med några droppar hamnar på hennes grå t-shirt och svarta jacka. Ellie kastar närmaste ryggsäck över axeln, men innan hon försvinner bort från scenen kastar hon en sista blick på Corriiz kropp. Huvudet är inbucklat och hon ligger i en pöl av hennes eget blod och de andra offrens.

Planen var simpel. Revolt skulle hämta material medans CG skulle ta hand om vapnena, efteråt skulle de träffas vid den södra utgången och fly ut tillsammans. Men planerna gick inte som planerat.
Revolt hinner varken fram med hennes röst eller ben förens Sannas händer greppar tag i CG och slänger in henne i närmaste vägg. Ett knäckande ljud hörs och Revolt rycker till.
’’Nej! CG!’’ Men hon kom försent. Det är över nu. Hon är borta för evigt. Det var kanske konstigt, men Revolt hade alltid känt en underlig kemi med Celest under träningscentret. Som att det hade mötts någon annan gång i ett annat parallellt universum… Revolt springer ut genom den södra utgången med hennes blonda lockar flygandes bakom henne medans hon kutar för sitt liv.

’’Emelesel!’’ vrålar Mine. Emelesel vänder sig om med arga ögon och en kropp inställd på att döda.
’’Alla flydde,’’ röt Lucy från andra sidan salen där hon samlar ihop materialen i en hög. Någonstans i den lite mörkare delen av grottan kan man skilja ut Sanna ta ner den sista deltagaren som var dum nog att stanna. Plötsligt stannar de små snyftanden och Sanna skuttar fram till sin allians. Hon hajar till när Emelesel sparkar ner en av de stora boxarna som är boxade på varandra.
’’Inga. Vapen. INGA!’’ Lucy skakar på huvudet och sparkar på en hacka och en yxa som ligger på den hårda sten ytan. Det här skulle bli ett blodigt spel...

Starring:


RIP listan kommer i slutet på första dagen i arenan :] Lycka till!

ÅZZUM!!
VARFÖR ÄR DU SÅ ***** AWESOME PÅ ATT SKRIVA?? ♥♥

GRYMT!

Haha, I'm evil!

MOAHAHAHA!!!!

Btw, bra kapitel

Awesome
Sjuktbra

Åh! Älskar delen som jag är med i :'3