Andra världskriget (privat roll mellan luna99 och AlexZz)

Elise öppnar ögonen när hon hör en smäll.
Dörren till vagnen var stängd och det hördes fler smällar som tydde på att de andra dörrarna stängdes också.
Det betydde alltså att de var fast där inne. William sitter och stirrar rakt fram. Elise ser sig om i vagnen, det var väldigt trångt. Gamla som unga tränger ihop sig.
Elise kryper ihop och gör sig mindre. Hon vill bort från det här helvetet, fast det har ju bara börjat.

Tvillingarna står tätt ihop, Jack är dock inte där.
Han gömmer sig i sin fantasi, bland sina minnen och låtsas som att inget av det här faktiskt händer. Trots att han känner alla människor som står tryckta emot honom. Han bara står där och blundar, låtsas. Det fungerar inte riktigt ändå. Men han vill inte se omgivningen. Dessutom vill han inte tänka på att han är inlåst. Instängd i ett litet utrymme fullt med andra individer och han kan inte ta sig därifrån.

Det kränger till. Tåget rör på sig.
Elise håller tillbaka tårarna och försöker att andas lungt.
William lägger sina armar om henne.
"Det är okej" viskar han lungande.
"Nej, det är verkligen inte okej!" viskar Elise tillbaka.
William strycker henne över håret.
Hon kan inte hålla tillbaka tårarna och de rinner sakta och ljudlöst ner för hennes kinder.

När tåget kränger till håller Isabelle på att falla. Men hon krockar bara in i en av de som står precis bredvid. Jack drar tillbaka henne med en lätt rörelse.
"Jack, kan du inte vara här?" Frågar Isabelle tyst och man kan höra att hennes röst är tjock på grund av tillbakahållna tårar. Jack öppnar ögonen, det är mörkt och han kan knappt urskilja sin syster men han drar henne ändå in i en vag omfamning. Isabelle borrar in sitt ansikte i hans tröja. Det är något nytt för Jack, Isabelle har alltid varit den 'starkare' av dem båda. Hon vågar göra vad som helst. Men nu är det... ingen av dem.

Elise vet inte vad hon ska göra. Hon torkar sina tårar med handryggen.
Ska de bara sitta här och vänta? Vänta på...vad, döden?
Hon orkar inte tänka på att William ska dö. Usch! Hon sluter ögonen och försöker fantisera sig bort i de böcker som hon läst.
De som handlar om drakar, alver, dvärgar och andra väsen.

Jack gör tafatta försök till att lugna ned Isabelle. Han säger ingenting. Han vet att det inte finns något uppmuntrande alls som han kan säga utan att det kommer låta negativt. Han vill inte göra sin syster ännu ledsnare. Det känns nästan som att han kan känna hennes smärta. Så han vill inte göra den värre, av flera anledningar.

Elise öppnar ögonen. Hon ångrar sig genast. Fantasivärlden i hennes huvud var mycket vackrare.
Hon tittar upp på William, som sitter med blicken fäst på en punkt någonstans framför dem.
Elise tänker tillbaks på de gånger hon och William satt uppe i trädet och pratade. För en stund sedan var de minnena så nära, nu kändes dem så väldigt avlägsna.

Isabelle gråter och även om det är lite... fegt tar Jack chansen och försvinner in i sin lilla värld igen. Han är bara några dagar innan när Isabelle och han satt och pratade om när nazisterna slutat skicka ut sin propaganda och vi skulle kunna vara vilka som helst. Vara sig själva istället för att vara instängda dygnet runt.

Ett litet barn som sitter bredvid Elise i sin mors famn skriker och gråter.
Tillslut orkar inte Elise mer och sätter händerna för öronen och blundar. Hon andas lungt för att inte få panik eller börja gråta. Det var trångt och luktade illa. Hon stängde allt ute och lät sig själv fantisera sig bort. Någonstans i hennes minnen, från lyckliga tider.

Jack känner hur tåget kränger till igen, de svänger troligtvis. Vissa börjar hosta i vagnen och Jack undrar hur många som faktiskt kommer klara resan. Var de än ska. Jack blir frustrerad, han vet inte ens var de för honom! Just snyggt egentligen. Hans föräldrar är borta, hans syster gråter och Jack har inte ens tillräckligt mycket kontroll över sin rädsla för att ens fokusera blicken.