19 år senare (Roll)

Otur eller tur så kom Scorpius Malfoy till kupèn. Lily tog upp sin bok för att inte bli knallröd i ansiktet. Var det för tidigt att bli kär som elvaåring? man fick i varje fall.
"Finns det någon ledig plats här? Det är fullt överallt." Sa Scorpius till Lily. Lily tittade runt, vem pratade Scorpius med? Efter en stund insåg hon att det var henne han pratade med och svarade:
"Visst, jag menar... det är ledig... det finns lediga platser här."
"Tack!" sa Scorpius och satte sig ner på andra sidan Lily.
"Jag är Scorpius Malfoy. vem är du?" sa Scorpius till henne.
"Jag är Lily Potter." svarade Lily.
"Potter... Potter... Min pappa Bråkade väl med din!?" Sa Scorpius.
"Jag tror det." svarade Lily. Lily tog fram sin trollstav och började öva på Wingardium Leviosa.
"Titta här" sa Scorpius och tog fram sin trollstav. "Vrid lite mer på din handled så funkar det nog bättre."
"T-t-Tack!" stammade Lily. Hur kunde Scorpius, hennes pappas lite mindre än fiende hjälpa henne?
"Wingardium Leviosa!" Sa Lily men inget hände. Då tog Scorpius tag i hennes hand och hjälpte henne. Då började fjäderpennan hon hade lagt fram för att öva sväva.

"Mmm, det blir det." ler Roxanne och lutar sig tillbaka i sätet. Hon sluter ögonen och nynar för sig själv. En tråkig låt, som hade fastnat på hennes hjärna. Om en kittel som kokade över och en gubbes näsa blev blå, en tråkig barnvisa. "Ska du till Quidditsmästerskapet i sommar?" ler Roxanne sen glatt och ser på honom.

"Beror på", svarade han och ryckte på axlarna. Han hade stora planer för sommaren, men det var långt dit och quidditchmästerskapet ville han ju inte gärna missa. "Men förmodligen, min lillebror Max pratar om det hela tiden... så jag blir väl tvungen att åka med honom."
Han saknade redan sin femårige lillebror som alltid följde efter Jason vart han än gick. En gång hade han följt med att stå utanför shoppingcentret, men han hade tröttnat efter en halvtimme.

"Beror på vad? självklart ska du gå." ler Roxanne övervälldigad som vanligt när det gällde Quidditch så blev hon så. Quidditch var det enda som fick henne att må bra, de dagar hon kände att hon bara ville dö. Fanns kvasten där för att föra henne bort, bort från allt. Bort från alla hennes fejkleenden och bort från alla som förväntar sig att hon ska se ut och vara som den typiska Weasleyn.

Får man vara Hugo?

"Nej inget, klart jag ska gå", svarade Jason avvärjande med ett brett flin. Ändå kunde han inte låta bli att längta till Hogwarts, han kände sig alltid som hemma där och inte som hos sin mamma. Helen och Jasons styvpappa bråkade hela tiden och Jason var alltid orolig för hur det skulle gå med Max medan han var borta. Nog för att Max var en smart unge och alltid visste vad han skulle göra, vilket betydde att han flydde till deras mormor som bodde två kvarter bort.

( Luna02 självklart C: välj elevhem och en bild bara )

"Bra" ler Roxanne och lutar sig åter tillbaka. På lång väg hör hon vagnen komma och gumman ser in i deras kupé "Ska ni ha nått från vagnen?" säger hon och Roxanne nickar "Chockladgrodor tack." ler hon och stoppar åt tanten några siklar och tar emot ett par grodor och sätter sig ner så de andra kan köpa.

Jason ställer sig genast upp och tränger sig livat förbi Seth och Jonas för att slippa fram. Seth muttrade något elakt ord som Jason endast flinade som svar.
"Två chokladgrodekort, pumpapastejer och berie botts bönor i alla smaker", sade Jason och räckte fram pengarna.
"Du var mig en glupsk en", sade godistanten. Jason skrattade lätt innan han gick in i kupén igen och såg ner på sitt godis, han var utsvulten!

"Hungrig?" flinar Roxanne och öppnar sin groda och suckar när hon ser det flinande ansiktet. Fred Weasley, alltså hennes döde farbror, hennes fars tvillingbror. "Måste gå." mumlar hon och lämpar allt på sätet och går ut ur kupen och låser in sig på toan.
Hennes fars alltid så sorgsna blick berodde på Fred, han var död. Hon önskade att han hade levt, då hade far hennes vart lycklig. Då hade han inte ibland låst in sig på rummet och supt tills han däckade, då hade hennes mor inte bråkat hela tiden och skällt ut Roxanne för hennes minsta misstag.
Med ett svagt skri, far hon ner på golvet och låter tårarna flöda. Hon avskyr sig själv för att hon varje dag genom sin blotta existens påminner hennes far om det han misst.

Jason var på väg att ställa sig upp och gå efter Roxanne då hon försvann så plötsligt, men Seth och Jonas kom in genom dörren och han blev knuffad tillbaka på bänken.
"Fan vad mycket godis du har!"utbrast Seth och plockade åt sig en av Jasons pumpapastejer. Jason brydde sig inte, han hoppades endast att Roxanne var okej.
"Jorden anropar JB!"flinade Seth. Jason ruskade på huvudet och skickade iväg ett brett flin åt Seth innan han tog för sig av godiset.