Rolla privat någon?

[okej Godnatt]

Jag försöker prata men allt som kommer ur min mun är hesa läten. sabina släpper mig. "Var ska vi ta vägen?" säger hon. Jag rycker på axlarna. Det fanns ingen stans att gå. Då minns jag Jolene. Tryckt mot väggen i sovrummet sitter hon nu. Helt ensam. Jag försöker säga hennes namn men Sabina förstår. "Spring!" skriker hon plötsligt och vi skiljs av ett pistolskott. Jag springer och springer tillbaka hem. Jag rycker upp dörren och springer direkt in i sovrummet. Jag suckar lättat när jag ser henne.

[Murrning. 8D ]

"Juliana, herregud, vi måste gå, nu!" Konstaterar George, hennes "far", en smula panikslaget. Han kastar blickar på den döde hela tiden. Men de ändras gång på gång, från skrämda till oroade till triumferande. Men Juliana mår bara illa över handlingen. Joanna tar Kate från henne då hon ser att Juliana inte mår bra. Juliana försöker ta några djupa andetag innan de försvinner ut genom bakdörren. Att gå ut på framsidan skulle vara självmord, men Juliana stannar upp och går in igen. Hon tar vapnen från liket, motvilligt och hon tycker det är motbjudande, men de kanske kommer väl till pass. Efter att ha sett till att hon har tagit alla vapen och har med sig sin bok går hon ut igen och ger en del vapen till sin "far", som tar emot dem och granskar dem. Juliana behåller en sågtandad kniv för sig själv. Den kommer att behövas, det är hon tvärsäker på.

[Hahah George! Hehe god morninnnngg]

Sittandes tryckt mot väggen i hörnet skulle vem som helst se henne. Jag tar upp henne i min famn. "Var är mamma?" frågar hon. "I säkerhet" säger jag lungt. Jag tror att Jolene förstår att jag ljuger. Att jag inte alls vet. Och hon har rätt. För i nästa sekund hör jag det hemska ljudet, det hemska, äckliga ljudet, från maskinerna som startar.

[Ik. xD It's epic. Aww... Stackars Sabina. I liked her... let's see. xD]

När maskinerna startar rycker Juliana till så att hon nästan tappar kniven och boken. Bara nästan. Hon antar att det är Sabina som ska dö. På ett hemskt sätt, men inte ostoppbart. Om hon inte var en sån vekling hade hon säkert kunnat förhindra det. Men att förhindra det skulle betyda självmord, eller att de gjorde henne till statens häxa. Juliana har aldrig mött en sådan häxa, men hon antar att det är hemskt att bli en. Hon tror att de bara är till för att förstärka och skydda soldaterna. Hon vill inte göra något av det. George och Joanna ser skräckslagna ut och Kate gråtfärdig. Juliana inser att det är en väldigt bräcklig familj, en komponent försvinner och hela familjen vacklar. Juliana var aldrig någon del av den, fristående och utan någon egentlig mening i livet. Tanken får henne känna sig ännu värre inombords än innan men George och Joanna börjar ändå förflytta sig, Juliana följer med. Även om hon inte har en aning om var de ska så satsar hon på att det är stället där de äckliga maskinerna är.

[Jupp let's see about that x)]

Som en reflex håller jag för Jolenes öron. Jag försöker låta bli att spänna mina och stänga ute ljudet men lyckas inte. Jag vill inte släppa jolene men jag måste se efter. När jag argumenterat klart med Jolene har Sabina säkert redan förlorat blodflödet i både armar och ben. Men jag slutar inte hoppas. Runt om gatorna har soldater återfått medvetande och vaktar med gevär i högsta hugg. Jag förstår att det är omöjligt att komma till källaren. Men när hoppet nästan är ute tar jag mod till mig och fäller en soldat ljudlöst genom att trycka fingrarna på ett par punkter. Jag drar in honom och plaserar honom på en stol, fastbunden. Jag tar av overallen och hjälmen samt vapnet. Jag klär mig i det medan Jolene knyter extra hårt runt soldaten.
"När han vaknar, gå inte nära honom, okej?" säger jag. Hon nickar och jag ger mig av. Istället för att gömma mig kan jag nu gå rakt till källaren utan extra frågor eller liknande. Jag drar över skyddsglaset över hjälmen innan jag tar fram ett kort från overallsfickan, drar det i en kortläsare och sedan när en mekanisk röst säger; "Välkommen, Jhon Fox" kliver jag in.

George fäller en av soldaterna och mördar honom, Juliana ser inte att han gör det. Men hon kan höra vapnet tryckas in i soldatens kropp. Några minuter senare står George där som en soldat, Juliana känner inte igen honom. Men hon har stålsatt sig för att han antagligen inte kommer ta sig ut därifrån levande. Egentligen vill Juliana bara gå tillbaka till huset och stanna där. Istället står hon i skuggan av ett riktigt fallfärdigt hus som lutar svagt och ser sin "far" försvinna mot källaren. Vad han gör där är hon osäker på, men han syns inte till längre så hon gissar på att han antingen tog sig ned i källaren eller blev nedsläpad. Joanna sitter på huk på marken och försöker lugna ned sig själv för att inte Kate ska märka något. Men Kate är cirka 1 år och smartare än de flesta i samma ålder, hon vet att något är på tok. Juliana undrar om Kate skulle kunna bli en bra häxa, men hon har en aning om att Kate aldrig skulle ha samma intresse i att lära sig någonting om magi. Kate ger upp så lätt. Juliana också, men inte när det gäller magi.

Jag tittar mig snabbt omkring. Två såg maskiner stog sora som människor. "Fox, kom hit! Du är sen!" säger en soldat till mig. Jag gömmer mig bakom de mörka glaset på hjälmen och går dit. "Ta upp lucka 16" säger han. Det är först då jag märker det. Jag står på tusentals fall luckor. Jag letar efter nummer 16 och tillslut hittar jag den. Jag öppnar och får se en hemsk syn. En man, ungefär i min ålder sitter ihopkurad 2 meter ner.
"Hej" säger jag tyst utan att få svar.
"Ta upp honom!" befaller han jag 'pratat' med förut. Jag klättrar ner för stegen och hoppar de sista stegen. Jag letar och hittar en ficklampa i overallen. Jag lyser över honom. Hans ansikte är jordigt och både händer och fötter blåa. Runt halsen har han ett tjockt slags hundhalsband med en kedja fäst i fram.
"Vad är det med dig Fox?" säger mannen. Jag tar motvilligt tag i halsbandet och behöver nästan dra upp honom på golvet.
"Lägg honnom i bruk" säger mannen och jag lägger upp honom där han visar, på en brits. Han körs in under maskinen som genast börjar låta. Låta det där helt hemska, obegripliga lätet.

Juliana ryser när maskiner sätter igång igen. Det skär i öronen och hon slår genast upp sin bok och skriver "Okänd - död" i sin prydliga handstil innan hon slår igen boken.
"Kommer snart." Mumlar Juliana tyst men får en nick till svar. Juliana backar bort och försvinner in i en gränd som leder till en annan gång. Gången går ut till torget. Som nu kryllar med soldater, såklart. Hon betraktar de olika soldaterna, alla är spända och en del verkar fortfarande ha men av hennes 'lilla' attack förut. Om det inte var för att hon fortfarande minns det varma rinnande blodet skulle hon säkert ha kunnat göra om det. Men hon är rädd för att göra det.
"Det var ju just snyggt, du vågar inte." Tänker hon irriterat och öppnar boken för att se om någon av hennes föregångare kan hjälpa henne.

Jag bara står och ser på styckningen. Det finns inte mycket annat att göra. Alla tror nu att jag heter Jhon Fox. Jag ser på när två armar och två ben hamnar i en låda. Han är fortfarand vid medvetandet när britsen vrids och sågen siktar in sig på halsen, det stället där blodförstoppningen inte finns. Blod sprutar och i ett kvidsamt läte avlider han, torterad, nedvärderad, rätt. Och så var det varje dag, flera gånger om.
"Häåmta nästa" befaller han. "Lucka 9" Jag öppnar lucka 9 men ingen är där. Det ända som ligger där är skelett. Huvuden och ben.
Jag tittar oförstårligt på mannen.
"Nej.. Lucka 10. Du vet väl skjälv att i de ojämna tal luckorna har vi skelett". Jag nickar och öppnar nr 10. Jag skriker nästan till när jag ser henne.
"Sabina!"

((Ska iväg på kakkalas nu. Kommer in senare. ))

Juliana förundrar sig över soldaternas låga IQ-nivå när de förvirrat ser sig om och börjar tala med varandra. De låter som små barn som tappat bort sin mamma eller dylikt, med förvirrade och veka röster. Juliana trycker sig kvickt mot väggen när de tittar mot hennes håll. Om de upptäcker henne kommer de definitivt se blodet. Oavsett hur korkade de är måste de ju veta att när något sådant hänt är det ofta någon blodig som är orsaken. Det är grundläggande, sådant fick iallafall Juliana lära sig som liten. Innan hon fick boken och blev häxa. Vilken fin omställning, egentligen. Från att vara ett ovetande barn som bara vet att hon kommer dö om cirka 10 år till att vara en häxa som kan mörda genom ord. Nästan sjukt vilken skillnad det är på de båda.