19 år senare [Privat roll]

Efter vad som verkade som en evighet var lektionen äntligen slut, och han skickade ut dem med en hemläxa som bestod av att skriva hur sömndrycken påverkade deras djur, teoretiskt sätt. Sedan gick han in till sitt kontor för att kolla nästa lektion, det var som tur var inte förens imorgon, som tyvärr hade tre lektioner samma dag. När han gick igenom alla dessa korridorer fick han en plötslig lust att duellera och mindes tiden hos DA i vid behovrummet där han mejat ner alla under hans sjunde år, och började nästan ångra att han varit så kall mot Neville på tåget. Han tänkte efter en stund, men väcktes passande nog av att Neville hälsade kort på honom när han råkade passera.
"Neville! Vänta lite..."
"Vadå, ska du förolämpa mig för att jag har ett uselt jobb igen?" sade han ilsket.
"Nej, ursäkta för det, ditt jobb är inte uselt. Jag lovar. Örtlära var en av de ämnena jag gillade i skolan. Du, vad sägs om att du tar ut din ilska och hämnd över en duell i det gamla DA rummet?"
"Tror du vid behovrummet fortfarande funkar då?"
"Det är värt ett försök, eller hur?"

Cara läste igenom uppgifterna och eldade upp dem när hon var klar.
"De kan ju inget" sa hon irriterat och de skulle ha G.E.T examen i år. hon förstod inte hur ingen av deras andra lärare reagerat innan.
"Jag behöver en paus" sa hon och var glad att hon bara hade en lektion per dag. hon hade sagt att hon inte vill ha fler till McGonagall som antingen fått acceptera eller hitta någon annan. tillslut hade McGonagall accepterat. Cara styrde stegen ner mot skolområdet och hon saknade skoltiden. Eleverna såg åter konstigt på henne när hon gick in i den förbjudna skogen. om någon frågade kunde hon alltid säga att det var för nästa lektion eller något. hon mindes allt som hänt här inne. hur hon hade trott att Harry dött och hur besviken han hade varit på henne. men hon stod fast vid sitt beslut att hon valt sin fars sida ända in till slutet då hon bara försvunnit

De bugade i det gamla rummet och drog stavarna, kastade trollformel efter trollformel, blockerade, hoppade undan och blev svettigare och svettigare. Nevilles ilskna ansikte förändrades till ett ivrigt leende, snart slutade de båda att tänka formler och skrek rakt ut istället. När han äntligen hade lyckats att träffa Neville med en lamslagning pustade de ut och gick skilda vägar. James gick ner till den ny-uppresta kyrkogården strax utanför skogen där alla de som önskat att begravas i skolområdet efter kriget, alla smågravarna omringade Dumbledores ståtliga marmor grav mitt i allt. När han såg alla de namnen som på ett eller ett annat namn betytt något för honom föll han ner på knä och tårarna började långsamt falla.

Cara satte sig på marken, hon hade nått fram till platsen där hon senast hade fått prata med sin far, innan han dött. Hon hade inte besökt den här platsen sedan den dagen för så många år sedan. hon kände sina egna tårar rinna och hon undrade vad hennes far tyckte om henne, om de nu fanns en himmel och han var där, var han då besviken för att hon inte fortsatt i hans spår. Hon reste sig upp skakade på huvudet och torkade tårarna
"Du valde själv" sa hon argt och knöt nävarna och gick ut ur skogen och såg James vid Dumbledores grav och till hennes förvåning grät han. Hon la en hand på hans axel och gick sedan förbi, hon saknade inte Dumbledore som alla andra. den mannen hade hela tiden försökt få henne att överge sin far och döda honom

Han kände en hand på hans axel och såg Cara gå förbi, han hoppades att hon inte trodde att det var Dumbledore han sörjde, det fanns så många mindre gravar som betydde mycket mer för honom. Han torkade ögonen och ställde sig upp, men såg till sin förvåning en elev som stod och tittade förvånat på honom. James ansikte fylldes av ilska och han drog snabbt sin stav.
"Obliviate!" eleven glömde bort att han någonsin sett James vid kyrkogården. Han skulle ha kunnat gjort något mycket värre, men han ville inte riskera att bli avstängd.

Cara stannade vid foten av trappan in i slottet. Hon funderade på om hon skulle gå in eller besöka Hogsmead? eller om hon skulle gå ner till sjön. men hon skakade på huvudet och gick in i slottet och upp mot sitt rum. Hon satte sig ner vid det låga bordet på kuddarna som låg på golvet. hon gillade att äta vid de låga borden japanerna använde. Hon drog fram sitt fotoalbum och började se på alla bilder från svunnen tid. Hon undrade som så många gånger vad som hänt i fall hennes far vunnit? men nej det hade antagligen varit bäst så här. Hon älskade sin far men inte Voldemort, för henne var de två olika personer

"Gå tillbaks" sade en väldigt låg röst långt inne i hans inre. "Gå tillbaks och döda honom. Du vet att du vill det... Du vet." Han ignorerade rösten och gick in i slottet igen med lite värre huvudvärk än tidigare, men hittills var det bara en svag irriterande smärta. Han gick ner till sitt kontor och började att spela improviserade melodier på en akustisk gitarr.

Cara såg på bilder från sjunde året och medaljongen hon alltid hade burit med sig. Hermione hade tagit den ifrån henne medans Ron hade hållit henne nere, hon hade hatat dem för det. Hon visste inte vart medaljongen fans nu. det knackade på dörren och hon mumlade ett svagt kom in och var uppriktigt förvånad när Neville kom in
"Är det verkligen du Cara?" frågade han när han satt sig ner på en av kuddarna
"Ja det är knappast någon annan" sa hon uttråkat och blev förvånad när Neville kramade om henne
"Vi har saknt dig, du har varit borta i 19 år" sa Neville
"ja" svarade hon bara och Neville såg osäkert på henne innan han ursäktade sig och gick. Om de saknat henne skulle de inte vållat henne all skada de gjorde innan hon försvann. hon slog ihop albumet med en smäll och ställde sig i fönstret

"Du vet..." sade en kvinnoröst bakom honom, han ryckte till och hoppade ur stolen med trollstaven redo, men det var bara gamla McGonnagall. "...eleverna skulle säkert uppskatta om du kunde lära dem något sådant som du just spelade. Vi skulle kunna ordna en ny lektion åt dig om du vill. Jag antar att trolldrycksjobbet är rätt tråkigt för dig."
"Inte direkt, jag finner det rätt kul. Och du, jag vill inte att du ska behandla mig speciellt på grund av det jag gått igenom de senaste 14 åren." sade han, men Minerva väntade ändå på hans svar. "Visst, en sådan lektion skulle kunna vara roande." svarade han, och lämnade verkligheten med lite mer toner och melodier.

Cara lämnade rummet hon hade bestämt sig för att besöka James hon visste inte varför men hon behövde prata med någon vettig. hon mötte McGonagall på vägen och rektorn log mot henne men Cara bara såg på henne och gick sedan in på James kontor efter att ha knackat. hon hörde att han spelade gitarr och log
"Så du spelar fortfarande?" sa hon och lutade sig mot väggen