Vart är vi? [privat roll]

Cara bara granskade dem
"Dem är dem" sa hon som om det vore uppenbart. för henne var det uppenbart. Dem var bara dem, de fanns alltid där och jagade henne.
"Jag föll" sa Loki enkelt och tittade upp mot himlen och Cara såg snabbt upp men hon förstod inte alls hur man faller från himlen.
"Hur?" var hon tvungen att fråga.
"Det angår inte dig" svarade Loki bara och Cara himlade med ögonen och gick tillbaka till sitt läger

"Men vilka är dem? Hur ser de ut? Vad gör de? Och vad vill de dig?" sa Xantha undrande och nickade åt Loki. Hon tyckte det inte var särskilt konstigt, förmodligen var han en trollkarl eller gud eller liknande. Sådana fanns i hennes värld med, det var inte särskit konstigt.

"Dem är bara dem" sa hon och hon tänkte inte förklara för dem om de ändå inte förstod. Hon satte sig ner på stenen och fortsatte äta och Loki slog sig ner och tänkte ta en bit mat.
"Det är min mat och du kan åtminstone fråga" sa hon vasst och la ett svärd på hans hand och Loki gav henne en vass blick.
"Kan jag få?" frågade han och Cara bara nickade

Xantha suckade och såg på dem då hon satte sig ner och tog av sin mat. Sådana dä människor var bara jobbiga, måste människor bråka om allt? Det fanns faktiskt viktigare saker än det som man såg framför näsan, än kroppens behov.

Cara bara granskade dem båda utan att säga något. hon litade inte på dem. den ena påstod sig ha fallit från himlen och den andra säger att hon inte vet vart hon är. Cara reste sig upp och svingade sig enkelt upp i trädet och tittade ut över landet

Xantha såg efter Cara och på Loki, hon tog sin skål och gick till ån i närheten. Hon sköljde skålen och lekte lätt med fingrarna i vattnet. Hon frammanade vattendroppar och lät dem skölja över en buske som såg torr ut. Fiskarna i vattnet såg på henne. Men hon tänkte inte fiska, inte nu. Hon lutade sig tillbaka mot trädet och slöt lätt ögonen.

Cara bestämde sig för att ta sina saker och vandra till grottan som låg en bit därifrån. Hon hoppade ner och tog upp sina saker och slängde upp väskan på ryggen. Loki granskade henne.
"Vart skall du?" frågade han
"Det angår inte dig" sa hon enkelt och försvann in bland skuggorna. hon ville inte att de andra skulle veta vart hon gick så de kunde smyga sig på henne.

Nu hade det blivit mörkt, Xantha såg upp i trädet hon lutade sig mot och klättrade lätt och smidigt upp. Upp till de högsta grenarna, där vinden kunde nå henne, hon kunde se stjärnorna och vara nära trädet, vara trädet.....

Cara gick in i grottan och gjorde snabbt i ordning en sovplats till sig själv så hon kunde somna. Hon la upp en skyddsbariär runt grottan och la sig sedan enr för att sova

Xantha somnade i trädet och vakande i gryningen av fågelkvitter och solstrålar i ögonen. Hon log mjukt svarade fåglarna med ett melodiskt vissel och hoppade vigt ner från trädets topp. Ett hopp som skulle få en människas ben att brytas men som var normalt för henne.
Hon gick till bäcken och drack sig otörstig och åt några bär. Sedan funderade hon på vad hon skulle ta för sig. Vad var den där mannen och hon...Cara?