Eragon [Privat rollspel]

"Varför det, mästare?" frågar Aily.
"Jag vill se till att du och dvärgen inte sliter varandra i stycken."

I den svarta tomheten hör jag Eragons röst på avstånd. Han verkar oroilig av någon anledning. Ór är också orolig och patar med någon. En svidande smärta på min kind och jag slår upp ögonen. Eragon står lutad över mig. Jag vänder huvudet och ser att huset är helt. Der förvirrar mig. Drömde jag? Men varför somnade jag ens?
Eragon ser lättad ut såvitt jag kan bedöma det. Det är ofta svårt att avläsa människor och alver. Ännu svårare är att avläsa något mellanting som Eragon är.
"Vad hände", frågar jag.
"Det tar vi när ni alla har kommit tillbaka från uppdraget", svarar Eragon.

Aureus fnyser.
Hon har en stark drake på sin sida, det har inte dvärgen säger han. Det får Törne att skratta. Murtagh böjer på nacken.

Jag är så hungrig. Eragon och Saphira satt och läxade upp mig i vad som kändes som en evighet. De sa att jag inte fick bli så arg för ingenting och när de slutade prata om att jag måste behärska mig så fortsatte de med att säga att jag inte bara får säga ord vars innebörd jag inte känner till, men jag förstår inte varför. Jag packade snabbt ihop mina viktigaste tillhörigheter så jag var redo för avfärd i morgon, åt en stor måltid och lade mig ner på golvet, för Ór ville ligga intill mig och sängen började bli alldeles för lite för oss båda. Drakar verkar växa mycket snabbare än dvärgar.

[Drakar verkar växa mycket snabbare än dvärgar.... Ja... Det är nog sant ]

Aily skyndar sig tillbaka till sitt sovrum efter en lektion i svärdsfäktning. Och i morgon tänker hon inte vara klädd på olämpligt sätt när hon möter sin mästare i morgon.

I gryningen väcker mig Ór som vanligt med att knuffa mig, både med sinnet och kroppen. Jag avskyr att gå upp tidigt och försöker vifta bort henne. Hon varnar att hon snart biter mig om jag inte går upp. Jag är gensat klarvaken. Hon har ibland bitit mig för att jag skulle gå uppoch lyckas alltid hitta känsliga ställen. Jag förstår inte hur hon kan bita mig egentligen. När hon slår sig någonstans så känner jag samma smärta och jag antar att det är likadant för henne. Jag går ut och Aily, Aureus och Murtagh står redan och väntar på mig. Jag inser att jag än en gång är sen och tvingar farm en ursäkt till Murtagh

Aily blänger på dvärgen. Alex kommer ut.
"Snälla du" säger han när han ser hennes arga blick. Hon börjar blänga på honom istället vilket får honom att backa ett steg. Sen kommer han fram till dom.
"Upp med er" säger Murtagh och klättrar upp på Törne. Aily klättrar upp på Aurus och hjälper sen Alex upp.

Inte för första gången ser Aily sur ut när jag är i närheten, men när hon råkar titta argt på sin bror istället lyckas jag bara hålla mig för skratt eftersom jag biter mig hårt i tungan.
"God morgon, din bror ska också med", hälsar jag mäniskan. Jag försöker låta neutral, men jag lyckas inte helt dölja en kylig underton.

Aily blänger på Tungdil.
"Aily, sluta nu" säger Alex.
"Kom nu" säger Aily bara.

Plötsligt har jag en känsla som är nästan helt okänd för mig. Jag blir osäker, och det vrsta är att jag inte vet hur jag ska hantera det. Jag har ju aldrig ridit på en drake. Jag vet inte ens hur jag ska komma upp utan att skada den. Jag kan inte fråga om det. Det är fullkomligt omöjligt. En drakryttare som inte vet hur man kommer upp på en drake? För att inte göra mig till åtlöje står jag bara kvar som en staty och pratar med Ór i mina tankar.