Livet som en sjärna [Privat roll]

Alla började stirra på de. Men Rachel brydde sig inte. Hon var van vid att alla stirrade på henne och hon te.x gick på stan med sin mamma.
"Ska vi öva repliker?"

"Ja! Bra idé... Jag har inte lärt mig slutscenen än.."

"Ingen kan ju lära sig den!" sa Rachel och skrattade.
"Kom. Vi kan James och Lill om de vill öva med oss. De spelar Robert och Mina!"

"Okej."
Hon följde med fram till två personer. Tydligen Jsmes och Lill.
"Hej! Jag spelar Ayla!" säger hon glatt och sträcker fram handen. " Erin York."

Rachel nickade.
"Vill ni öva slutscenen med oss?" undrade Rachel.
Lill och James nickade.
"OK. I scenen står alla fyra med ryggarna mot varann. Mina är svårt skadad. Robert är rädd men har precis hittat sin rätta väg" började Rachel förklara.

"Du glömde att det också är otroligt tjock dimma också så att de inte kan se något."
Hon ler. De börjar.
De står alla fyra med ryggarna mot varandra. Erin försöker tänka sig dimman runt dem. Hon försöker komma ihåg vem som talar först...

"Oj!" skrattade Rachel. Sedan föreställde hon sig all dimma.
"Vems replik är först?"

"Öh.." Erin tittade snabbt på manuset. "Det är visst jag..." Så började hon. "Känner ni?" hon säger det på ett speciellt sett. Precis som hon tänker att hennes karaktär pratar. Hon darrar lite på rösten när hon talar nästa gång. "Är De här?!"

Rachel föreställde sig dimman. Trizie var rädd men visade det inte.
"Jag vet inte!"

Lill stönar av smärta och sjunker ner på knä.
"Mitt huvud..." suckar hon.
"Mina! Hon har förlorat för mycket blod!"
Erin lägger som hastigast märket till att flera stycken i matsalen står och tittar intresserat på dem. Hon undrar om de tycker att de är bra...