Väldigt aktiv erfaren rollare sökes!

((Vampyrerna kan hypnotisera också, glömde att säga det. ^^))

Hennes blod var underbart, jag hade aldrig smakat ett sånt blod föreut, hon måste vara speciell.
Jag slutade att dricka när jag kände att pulsen långsamt gick ner, jag ville inte att hon skulle dö, det var något med henne.
Jag försökte få ögonkontakt med henne så att jag kunde hypnotisera henne och få henne att glömma detta.

((Ska hon ha mna i fara typ någon gång så att hon blir vampyr, eller så att han ger henne sitt blod? ))

(( Okej xD jao, det funkar ))

Jag började andas långsammare och mer ansträngt innan jag insåg vad han gjorde. Han drack mitt blod - men avr det inte bara vampyrer som gjorde det? Jag blev förskräckt och tittade rakt in i hans underbara ögon ännu en gång. Den här gången kändes det annorlunda och jag kände mig... Tom. Vad var det som hade hänt?

"Detta har inte hänt." Sa jag när jag hypnotiserade henne, hennes ansiktsuttryck var tomt och hon nickade som hypnotiserade alltid gör.
"Du ska nu gå hem och sätta på plåster på ditt sår och gå och lägga dig." Hon nickade ännu en gång och jag släppte henne och gav mig snabbt iväg, mätt.

Jag nickade tomt, vände mig sedan om och gick hem. Varför jag varit ute hade jag ingen aning om. Så fort jag kommit hem tog jag fram två små plåster och satte på två sår jag hade på halsen. Hur jag hade fått dem hade jag heller ingen aning om. Sedan bytte jag om, borstade håret och tänderna, sedan gick jag och lade mig utan en tanke på hur mycket klockan var eller vad jag hade gjort nyss.

Blue satt vänligt kvar vid pltsen jag lämnat honom, han tittade på mig med tomma, fridfulla ögon och gick fram till mig långsamt och la sig vid mina fötter, jag satte mig ner också och började klappa honom på huvudet.
"Vem var hon?" Mumlade jag förmig själv.
"Hon var så vacker och hennes ögon, jag lovar Blue, det var som om jag ramlade rakt igenom dem till en oändlighet." Blue vände huvudet mot mig och skällde två gånger.
"Jag vet Blue, jag måste få träffa henne igen."

Jag somnade ovanligt snabbt den natten. Mina drömmar kom och gick, men oftast handlade de om en mystisk man som var bländande vacker, ögonen hans drunknade jag i trots att det bara var en dröm. Flera gånger föll jag mot den kalla, hårda marken, i drömmen, och möttes av hans vackra ögon. Det kändes till och med som om marken var äkta, men det var den ju såklart inte. Mitt i natten vaknade jag dock, och min hand letade sig genast till såren på halsen.

Gryningen närmade sig långsamt och jag var påväg hemåt till mitt gamla ruckliga hus som låg i utkanten av staden, Blue som var mitt följe sprang hoppandes efter mig fastän jag var väldigt mycket snabbare än honom.
När jag var framme vid mitt hus så suckade jag och gick in, det ända jag kunde tänka på var henne.