A changing world

Joshua hade inget imot Melindas frågor, även om den senaste var förvånande. Hade hon aldrig varit utanför slottet? Det kändes konstigt för en man, som med armén rest mycket och som barn och ung varit fri att göra vad han än önskade.
"Det är... Olikt. Öppnare, friare. Det är svårt att förklara, för allt där är som en självklarhet", sade Joshua ursäktande. "Människor är fattigare, de har inte stora sängar eller vackra tavlor." Men de hade sin frihet. Och inget av det Joshua hade sett i slottet var något som behövdes för att vara lycklig. "Där finns stora skogar, ändlösa fält och åkrar, och havet. Och andra städer mindre än den här, men-".
Joshua avbröts av en skarp knackning, och en äldre kvinna, flankerad av två yngre, steg in. Hon neg djupt mot prinsessan.
"Ers Höghet, ni ska äta middag med kungen och drottningen om en timma. Vi borde laga er klar", sade den äldre kvinnan uppfodrande, som om prinsessan hade struntat i såna saker förr också.

Melinda lyssnar noga och blir en aning irriterad när det knackar på dörren för en sådan småsak. Nu är det egentligen ingen småsak för hennes föräldrar. Turligt nog har Melinda, tillsammans med hennes yngre bror, den underbara vanan att vara "borta" när det är dags för middag. Ute i stallet, ute i trädgården eller helt enkelt där hon inte ska vara för tillfället vid middagen.
"Självklart." Säger Melinda leende, tyvärr är det falskt och hon frågar sig själv hur stor chansen är att hon kan slippa undan middagen. Den är inte stor.

Joshua piggnade av kvinnornas ankomst. Kungen hade sagt åt honom att under middagen skaffa sig bättre kläder. Joshua förstod inte felet med rustningen han nu bar, men fritiden skulle vara uppfriskande. Han skulle ha tid att se sig om i slottet, kanske leta upp övningsplanen.
Kvinnorna skyndade Melinda till ett annat rum, badrummet eller klädrummet eller något liknande. Joshua visste att han inte skulle följa efter, speciellt då prinsessan skulle byta om, så i stället öppnade han dörren och gick ut i korridoren. Det stod en vakt på vär sida av dörren, och Joshua granskade dem. De rätade på sig då han ställde sig bredvid dem, och Joshua rynkade på pannan. Så skulle de stå hela tiden.
"Finns det vakter vid dörren runt dygnet?" frågade han av en av dem.
"Ja, sir." Joshua nickade nöjt. I sitt rum skulle prinsessan alltså vara säker. Men snart skulle de resa bort, för hon hade fått ansvaret av att forma band mellan andra länder och sitt hemland, kanske få allierade ifall ett krig skulle bryta ut.

Melinda sitter nu i underkjol och kvinnan håller på att dra åt den förbannade korsetten som en dag kommer bli hennes död. Men tydligen inte idag när snörningen dras åt ännu mer följt av en väldigt hård knut.
"Så, du kan andas ut nu, ers höghet." Säger kvinnan hon tror heter Annabella eller så var det här Nora. Själva uttalandet får henne dock att skratta till.
"Lite feluttryckt med tanke på att den just stoppades." Säger Melinda och försöker vänja sig vid den eländiga saken som stramar åt runt hennes midja. Hon hade vant sig vid att ha den snörningen hon haft under dagen, eftersom hon sett till att den knappt funnits. Nora eller Annabella ser förskräckt på henne.
"Jag ber om förlå-"
"Bara gå vidare, är du rar." Avbryter Melinda och vad hon än heter nickar och drar fram en volangprydd, mörkgrön klänning med överdrivet vid kjol. Melinda reser sig bara och håller upp armarna över huvudet när den träs över huvudet på henne.

Joshua väntade tålmodigt utanför. Han märkte att vakterna blrjade bli besvärade av hans granskning, och gick i stället fram till ett av fönstren. Där hade han utsikt över en skog som spred sig så långt ögat nådde, bakom det kude han vagt urskilja blåa berg. Nedanför dem fanns en del av slottstrådgärden och sedan den bastanta muren. Joshua konstaterade nöjt att skogen hade röjts bort och ersatts av fält i några kilometer. Ingen skulle kunna krypa sig fram osedd till slottet över den öppna marken.
Joshua såg ur sidoögat hur vakterna utbytte förbryllade blickar, åter med spjuten löst i hand. Han påminde sig själv om att själv välja vakterna som skulle stå utanför prinsessans dörr. Han skulle få träna dem och förklara vad som förväntades, och han tvivlade på att de här två skulle bli valda.

Melinda ser hur de försvinner för, kanske 2 minuter. Vad de ska göra är inget stort mysterium, de ska säkert gå och beklaga sig över något. Hon har hört dem förr. Men den smått otåliga Melinda, som vägrar sitta kvar där reser sig bara och tar sig ut ur klädkammaren och sedan ut ur rummet. Hon slänger en snabb blick på soldaterna, varför såg de så konstiga ut? Annars brukar de vara jätteallvarliga. Nästan genast kommer hon ihåg Joshua, han måste ju vara relativt... annorlunda. Melinda gissar dock på att det inte har något med det att göra.

Joshua vände sig om då han hörde dörren öppnas, och fick syn på Melinda. Hon hade bytt klänning, och hennes hår hade arrangerats om. Hon var verkligen vacker, men inget av detta syntes i Joshuas ansikte då han bugade sig.
"Är ni redo?" undrade han artigt, kanske de äntligen kunde gå. Han skulle leda Melinda till middagen, och sedan få tid för sig själv. Joshua kunde inte förstå vad det var som hade tagit kvinnorna så länge, men å andra sidan gjorde kvinnor många saker han inte förstod.

Melinda hade, ärligt talat, varit upptagen med att fundera ut en flyktväg. Nu kanske inte det skulle fungerat. Med tanke på att Sir Lionsbane ska göra sina... ärenden? Kan man kalla det så? Ja, troligtvis.
"Ja." Svarar Melinda med en svag nickning. Hon börjar gå mot salen med sin vanliga grace. Eller på riktigt, hur hon förväntades gå. Under tiden, så leker hon lite med sitt pärlhalsband. Hon kan vägen utantill, vilket hon borde när hon gått den flera hundra, säkert tusen gånger om. Så det går nästan naturligt.

Joshua nickade och föll in bakom prinsessan, några steg snett bakom henne så han var nära till, men inte i vägen. Han hade sett tillräckligt många livvakter för att veta hur han förväntades bete sig. Han visste också att de flesta livvakter dog några år in i tjänsten, men döden var inget han var rädd för. Han hade levt sida vid sida med den hela sitt liv.
Då de nådde salen stannade Joshua.
"Jag lämnar er nu, men jag antar att en tjänare hittar mig ifall jag behövs", sade han och väntade på tillstånd att gå. Äntligen skulle han få något av friheten han var van vid. Han saknade redan sina vänner och spänningen vid gränsen, där varje dag kunde föra med sig något nytt. Redan nu fann han palatslivet enformigt och tråkigt.

"Javisst." Säger Melinda och nickar kort. Hon har inte mycket till val än att gå in, vilket hon gör. Preston sitter redan till bords och Melinda gör honom sällskap.
"Kan vi gå ut till labyrinten sen, Melinda?" Frågar Preston tyst när hon slagit sig ned. Labyrinten ligger i en avlägsen del av slottsträdgården och den är så fruktansvärt vildvuxen att det är svårt att se skillnaden på när nästa gång börjar och när det är en faktisk sväng och inte. Men det är fortfarande en av syskonens favoritplats. Inte bara för att det är som ett litet sagoland, utan också för att det är bara Melinda och Preston som tycks veta vägen till mitten, där det växer blommor och allt. Melinda hinner dock bara nicka innan hennes mor kommer in, med sin vanliga trave tjänare. Hennes far kommer strax efter och kanske en halv minut efteråt börjar middagen.