Ofelia och Johanna [SV]

Attans, jag som trodde att du hade skrivit lite till, när jag såg att du hade skrivit

Ojdå blev du ledsen nu? Bara för din skull så postar jag en ny del nu

Hej gottfolk! Nu ni! Bara för att Ofelia-delen var så kort så postar jag både Ofelia och Johanna i samma inlägg! Så först kommer text ur Ofelias synvinkel och sedan Johannas. Enjoy!

OFELIA

Att se Johanna i ögonen var omöjligt. Ofelia hade blivit kallad till rektorns kontor för att prata med Slytherins föreståndare. Till sin förvåning öppnades dörren och Johanna kom in med McGonagall. Att träffa Johanna var det sista hon ville göra nu. Hon skulle aldrig klara att se henne i ögonen, och hon kände sig otillräclkig och som om hon svikit sina nyfunna vänner. "Johanna, Minerva" sade Dumbledore. "sätt er". De satte sig, men johanna kunde inte hålla sig, och gick direkt på sak: "Vad har hänt? Varför är jag -och alla ni- här?" frågade hon. "Ofelia har blivit tilldelat sitt elevhem" sade Dumbledore. "Vad? Redan?" frågade Johanna. Hon såg ganska förtvivlad ut. Sedan såg hon på snape. "Säg inte att hon blev en Slytherinare!" Sade hon som om hon mest försökte övertyga sig själv. "Jag är rädd att det ar vad hatten sade" sa Dumbledore. Ofelia kunde inte hålla blicken borta. Johanna stirrade på henne och Ofelia kämpade för att hålla gråten nere. "Nej... hon kan inte... men..." började Johanna. Ofelia kände sig som den värsta vännen i världen. "Jo, hon blev en slytherinelev. Men jag vill upplysa dig, Johanna, om att det finns en annan anledning till detta." sa Dumbledore. "Vilken mening?!? varför..." sa Johanna. "Tro inte att Ofelia är på deras sida bara för..." Men mer hann Dumbledore inte säga, för Johanna gick redan mot dörren i snabba steg, och med en blick på Ofelia som kunnat döda smällde hon igen dörren.


JOHANNA

Johanna stängde dörren bakom sig. Där utanför sjönk hon ihop på golvet. Egentligen var det inte att Ofelia varit Slytherinare som var felet. Det var att hon inte berättat. Johanna kände sig riktigt sviken och låg där på golvet utanför Dumbledores kontor i många timmar ända till morgonen. Plötsligt skakade någon henne milt. Hon öppnade ögonen och upptäckte att hon somnat utanför Dumbledores kontor.
"Johanna." sa Dumbledore.
"Oj, förlåt." sa hon och ställde sig upp, men hon gick inte sin väg.
"Okej, Johanna, men det finns en annan anledning till att Ofelia började i Slytherin."
Johanna stirrade på den gamla mannens ansikte en lång stund.
"Okej..?" sa hon trevande.
"Mer tänker jag inte berätta, men ni kommer träffas oftare än du tror, kan man väl säga."
"Vad menar ni?" Johanna såg på honom förbryllat.
"Hmmm... det var vi sen, nu borde du kila iväg till sällskapsrummet, dina vänner undrar säkert vart du är."
"Okej." sa Johanna bara långsamt och gick utan att säga hejdå. Hon var utmattad av att ha sovit på ett hårt stengolv hela natten så istället för att gå till sina vänner och behöva förklara allt så istället gick hon ut ur slottet och satte sig vid den stora eken vid sjön. Det hade alltid varit hennes och hennes vänners favoritplats på skolområdet. Hon satt där en långstund i kylan som den sena oktobermånaden fört med sig. Hon satt länge och funderade över Ofelia och det stela mötet häromkvällen. Hon skulle gå till Ofelia och prata, för Johanna menade inte att såra Ofelia om det där med Slytherin.
Plötsligt avbröts hon i sina tankar av att någon kom och satte sig bredvid henne.
Det var Cedric. Det kändes ganska konstigt att han, som hon knappt pratat med, satte sig bredvid henne.
"Hej, hur är det fatt? Du ser ganska hysterisk ut." sa han och log mot henne.
"Eh jo, det är bara lite jobbigt med en sak."
"Är det den nya tjejen? Har ni bråkat eller nåt?"
"Nej, inte alls!" utbrast Johanna förskräckt. "Det bara det att...."
Plötsligt fann hon sig där med Cedric Diggory och berättade alla sina problem för honom. Hon berättade om hur Ofelia plötsligt undvikit dem, om allt på Dumbledores kontor, och hans otillräckliga förklaring efteråt.
Johanna började till och med gråta över allt det jobbiga som hänt och Cedric tröstade henne riktigt bra. Han hade alltid bra svar som fick henne på gott humör och han var väldigt taktfull. Snart fann sig Johanna på blommande humör och hon och Cedric skiljdes åt i slottet och de sa att de skulle ses nån annan dag. Hon skulle just gå igenom entréhallen och uppför trapporna när hon såg en ensam person gråtandes i ett hörn, påvägen ner till fängelsehålorna.
Hon gick naturligtvis fram till personen för att se hur det var fatt, när personen vände sig om. Ansiktet var fullt av tårar och de bruna ögonen verkade ännu djupare och glansigare än vanligt. Det var Ofelia.

åå vilken bra!! snälla skriv mer!!

i vilket år går Harry, Ron och Hermione i där den här "boken" utspelar sig???

Max 5:e året eftersom Fred & George är kvar

men det borde va under 4:e året för Cedric är kvar R.I.P

Jag har faktiskt inte bestämt det, efter som storyn avviker helt från Harry Potter-böckernas, så de är helt enkelt bara karaktärer som jag tagit ur HP
En ny del kommer nu!

Oh tack! Mer kommer NU!

Hello everyone! Nu var jag allt snabb va? För nu kommer en ny del ur Ofelias perspektiv. Läs & Kommentera gärna

OFELIA

Atmosfären i Slytherin var spänd. Ingen visste om de skulle acceptera detta, eller hata det. Antingen fira att de har ännu en slytherinare som dessutom övergivit sina Gryffindorkompisar, eller en Gryffindorälskare som bara kommit till fel elevhem. Ofelia visste lika lite vad hon ska tycka om sig själv. Hon som varit så säker på att hon hörde hemma i Gryffindor, och tänkt att allt hade varit bra... hon kunde omöjligt sova, fast klockan säkert var över fem på morgonen. Tankarna blev för mycket för henne, och den tystnad som rådde i sovsalen gjorde inte saken bättre. Ofelia stod inte ut, så hon gick på en promenad i slottet. Det hade redan blivit morgon, och ett svagt silverljus sken in från de stora fönstrena. Korridorerna var tomma och hon hittade till slut sig själv stående i ett hörn och gråta. Den hejdlösa gråten som försökt sluka henne tidigare.

Då hörde hon fotsteg bakom sig. Hon vände sig om för att kunna säga åt personen att gå, men hindrade sig när hon såg att det var Johanna. Och till Ofelias förvåning såg hon nästan lika risig ut som hon själv. För ett ögonblick stod de bara där och stirrade på varandra. Sedan fick Ofelia fram orden: "Johanna, jag... jag är..." Men då ropade någon från andra sidan korridoren: "Ofelia!" Det var professor Snape. "Oh nej! Nej, inte nu!" Tänkte Ofelia förtvivlat. Snape gick fram till dem, och som tur var hade Ofelia hunnit torka bort tårarna.
"Ofelia, vad gör du här? Borde du inte vara i ditt elevhem?" frågade han. Det tog några sekunder för någon att ta till orda "Severus..." började Ofelia "Ofelia? professorn brukar aldrig kalla någon vid förnamn..." sade Johanna trotsigt. Sedan vidgades hennes ögon. "Känner ni varandra?!?" frågade hon förvånat. "åh, Ofelia, har du inte berättat än?" Frågade Snape, och frossade i dramatiken.
"Du skäms väl inte över dina släktband, Ofelia?" Där var det. Ofelias värsta farhågor var besannade. Nu kunde det knappast bli värre. Detta var det Ofelia hade känt som ett litet hopp, men som sedan blev hennes mörkaste hemlighet. Johanna såg frågande ut en stund. "Nej, ni kan inte mena..." sedan såg hon på Ofelia som om hon vore en mördare, både skrämd och äcklad. Sedan började hon långsamt backa bakåt. Ofelia kunde inte hejda tårarna, kunde hon inte bara dö nu? Johanna sprang därifrån. Snape skrattade och sa sedan: "Ofelia, jag är mycket besviken över att du gav dig till lags med fienden. Låt det inte upprepas. Du borde gå till ditt elevhem."

Ofelia var inte kapabel att säga något. Hon brydde sig inte ens att några elever stod och betraktade dem lite längre bort i korridoren. Det hade ju inte direkt hjälpt att vara släkt med den lärare som alla gryffindorare hatade mest. Och hon var ännu mindre glad över att ha blivit förrådd av sin egen morbror.