We belong together [SV][PG-13]

Verkligen helt underbart bra!

Helt fantstisk, läser i vanliga fall in så mycket fanfictons. Men blev helt mållös när jag läste denna. Vldigt bra jobbat

Sjukt bra! Längtar efter nästa kapitel, ni är väldigt duktiga båda två.

^vi tackar för allt vi är värda! ♥

Nästa kapitel kommer ikväll eller imorgon!

YEY!
Super bra!

Fattar inte vilket år går dom?För ibland verkar det som om dom går första och ibland som om dom är äldre.

De går i första? Det märks ju ganska tydligt i båda kapitlena.

Tack så mycket alla

Kapitel 3

Trädtoppar dansande i vinden. Över Hogwarts marker, någonstans, sprang en flicka. Hennes röda, långa, hår verkade vilja instämma; vara ett med naturens väsen liksom trädens kronor. Hon stannade till och gav ifrån sig ett högt, ljudligt skratt; det skulle kunna ha tolkats som musik i somligas öron. Hon kastade en blick, en blick mot sitt hem. För sanningen att säga, hon trivdes bättre här. Hon kände sig normal. För en gångs skull var det inte bara hon som var konstig. Alla var speciella, som Severus brukade säga.
En lycklig känsla spred dig utmed flickans fingertoppar ända ner till tårnas spetsar, och längs med ryggraden spelades en varm ilning. Ja, det var här hon hörde hemma. Ingen annanstans.
”Kommer du någon gång?” Hennes rop skulle ekat om det inte hade dränkts av vinden ute i den svala eftermiddags solen.
Snart tog en mörk siluett form, just bakom gläntan några meter ifrån Lily Evans där hennes egna, nakna, fötter för någon minut sedan lämnat avtryck. Hans mörka, svarta, hår, liksom hennes, verkade frukta att vara alltför stilla. Lily visste att de flesta tyckte att Severus Snape var konstig, skum eller inte hade något bättre för sig där han satt och läste bok efter bok. Men i hennes ögon påminde hennes bästa vän om något hon inte kunde sätta sitt finger på. Han var speciell. Inte som någon annan: han förstod.

Brasan i Gryffindors uppehållsrum omsvepte Lilys ben likt en dimma då hon satt och skrev på sin vampyr uppsats, 23.00 på kvällen. Den så släta hyn formade plötsligt en liten, liten, rynka mellan de röda, välplockade, ögonbrynen. Varför skulle Försvar mot svartkonster vara så svårt? Utan att ha åstadkommit något speciellt efter 3 timmars slitande i en trave med böcker, gav hon trött upp och samlade frustrerat ihop sina saker.
De ljusa sommarnätterna började nu istället smygas på av mystiken kring vintermörkret. Någonstans långt borta, hördes en uggla hoa frånvarande, som en bekräftelse på att Lily inte var den ända som var vaken. Då hon låg sömlös i sin säng, lät hon blicken svepa mot det öppna fönstret. Stjärnorna tycktes försöka diskret klämma sig fram genom det nu svarta täcket; som om de var starkt beslutsamma att göra ett slags mönster. 23.40 slöt Lily ögonen i tung sömn, utan vetskapen om att det mönstret hon inte lyckats tolka, skulle betyda något.

Morgonen slukade nattens mörker alldels för snart. Irriterat strök en ensam flicka i Gryffindors sovsal, en röd hårtest ur ögonfransarna. Hon antog att de andra gått ner och satte genast igång att dra på sig de mjuka, nytvättade, kläderna som skulle pryda hennes kropp för dagen. Nynnande greppade hon sin hårborste och drog några lätta tag genom sitt blanka hår, och granskade sig själv kritiskt i sin spegelbild. Hennes smaragdgröna ögon framhävdes under ett tjockt täcke ögonfransar, och över näsan tog några enstaka fräknar form.

”Hej”, Lily slog sig tyst ner bredvid hennes kamrater och granskade utsikten som morgondagen hade att erbjuda i Stora Salen. Himlen (eller rättare sagt, taket) bjöd på en somrig, stor sol som envist bländade elever, liksom Lily, tittade upp mot den.
Plötsligt hördes sig ett häpet, nästan skrämt, skrik över det högljudda sorlet i matsalen, och hastigt vände samtliga elever på sina huvuden. En hjälplös elev i samma ålder som Lily själv från Hufflepuff såg ut att ha nyligen blivit dränkt i pumpajuice och ner puttad från sin bänk. Mystiskt nog stod Marodörerna (även kallade Sirius Black, James Potter, Remus Lupin och Peter Pettigrew) en bit ifrån, iakttagande scenen som nu tystat resterande elever. Smidigt klev Lily upp från sin bänk på väg mot den stackars jämnåriga som nyligen blivit påhoppad, samtidigt som hon listigt försökte tänka ut en bra utskällning, men i samma ögonblick vände de fyra pojkarna på klacken och gick ut, med breda flin på läpparna.

Åhh vad bra!! Jag har tidigare sagt att childhoodlight borde satsa på att bli författare, det borde du med! Du skulle säkert bli en jättebra skådespelare men en exceptionell författare!!

Åh, gud vad du är gullig!! Nu sitter jag och ler, tack så himla mycket!♥