We are left, they disappeared. (Rollspel)

Nikki såg på Mokona och log "okej då du får väl sova i min säng då" skrattade han bäddade ner Mokona som gläffste innan Nikki långsamt lämnade rummet och låste det, han ville inte någon skulle komma in där och se vem han egentligen var.
"Så nu är jag klar" sa han och såg på Thomas

Thomas kliar sig lite i huvudet innan han sakta börjar gå framåt i korridoren. Det var inte en så lång korridor men man kunde ju i alla fall se om någon av drrarna leder till hans rum. I sådana fall så skulle han nästan svimma för någon minut och sedan vakna. Nästan för otroligt för att vara sant.
"Den finns inte här" mumlar han och vänder om innan han beslutsamt viker in på en annan korridor.

Nikki följer bara efter, egentligen vet han inte varför, han kunde lika väl låsa in sig på sitt rum men det är väl för att han inte har något bättre för sig.

Thomas ansikte spricker upp i ett barns leende då han ser sitt nman stå likadant som Nikki's på en dörr. Han sträcker sakta fram handen till dörren och vrider om handtaget. Tom är nästan säker på att bakom sin dörr finns det bara ett grått, tråkigt tapetserad tvättstuga eller sällskapsrum för att bara reta honom.
Tom stiger sedan in i rummet och blir lite väl chockad när han ser att det faktiskt är hans rum. Hans gråa matta under skrivbordet med datorn, hans loftsäng. Till och med hans planscher på Green day och fotbollsspelare sitter upphängda på samma ställe. DEt enda som fattas är hans stora fönster som gör så att han kan se ut över ästan halva kvarteret fattas.
Tom vänder sig om och ser lite undrande på Nikki. "Men... hur?" viskar han så att det knappt hörs.

Nikki ser på rummet och sedan på Tom "jag tror det är något som inte stämmer här, jag tror någon ville att vi skulle fastna här, nån som har bevakat oss. det är inte en chans att de annars skulle få rummen att se ut som våra rum" sa han och ryckte på axlarna och såg sig omkring igen "snyggt rum" sa han

Nemi fångade gosedjuret. Hon tittade på det och rynkade pannan. Den saknade ett öga och hade ett avslitet öra. Hon nickade.
"Kom du ihåg när vi bråkade om vad den skulle heta? Jag ville att den skulle heta Jessie och höll den hela tiden för mig själv"
Hon svalde och utan att kunna hjälpa började tårarna att rinna.
"Förlåt Simon", sa hon och tittade rakt in i Simons havsblå ögon. Precis som hennes egna. ´"Förlåt", upprepade hon och brydde sig inte om tårarna som hela tiden fortsatte rinna.

Simon blir lite förvånad över de plötsliga tårarna. Men samtidigt kanske han borde insett att de kanske skulle komma. Han går fram till henne och försöker 'trösta' henne.
"Gör inget." Säger han uppmuntrande. "Jag var ju inte så värst snäll med den heller så som den ser ut." Han tittar på leksaken och minns hur han dragit i den och hävdat att den borde heta Barny.

Nemi snyftade lite och försökte hålla tillbaka tårarna fast de fortsatte rinna.
"Men... Barny var ju ett jättefint namn på en nallebjörn.", sa hon grötigt och torkade tårarna som forsade ner för hennes kinder.

Thomas sätter sig ner på skrivbordsstolen och ryser då han tänker på tanken att någon kanske har övervakat honom dag som natt, sett hans rum och kanske hört allt han har sagt.
Han rodnar än en gång då Nikki säger att hans rum är snyggt. Tom kan egentligen inte rå för att han rodnar väldigt mycket nu. Det hade blivit mer och mer det senaste året. "Om du vill får du sitta i sacko-säcken där. Eller fatboyen som den också heter" säger han och nickar mot en röd, vit och blå puff som finns i ett hörn.

Ledsen, men jag drar mig ur... Jag har mycket nu, och så hinner jag aldrig skriva här.. förlåt