Voldemort är tillbaka (Privat roll)

Laura fortsatte längst stigen i sina egna tankar, det var efter ett tag hon insåg sitt misstag.....hon hade kommit in i byn, en by full av människor...av blod.
Laura kvider till och försöker stänga in alla sinnen sammtidigt som hon försöker gå därifrån men något starkt driver henne törsten....men hon vägrar och står envist kvar på samma ställe oförmögen att varken gå fram eller tillbaka.

Cara tittade på Klaus.
"Blir det lättare?" frågade hon undrande
"Det blir lättare Sweatheart" sa han och strök henne över kinden
"Kan ni göra mig en tjänst?" frågade hon och Klaus nickade "ta hand om Laura, hon behöver det mer än mig" sa hon enkelt

Laura stelnade till då hon kände händer på hennes axlar. Av gamal varna snurrade hon om för att försvara sig. Och det var då hon kände det, då hon tappade motståndet,....blodet...hennes törst blev starkare än någondin. "Snabbt" sa Damon och de tog tag i henne och fick henne från byn. Laura blev hysterisk och försökte homma därifrån då Damon höll henne hårt mot marken, de hade kommit in på Voldemorts ägor i trädgården och Kalus gick iväg för att hämta blod.
"Lugna dig du kommer ångra om du dödar någon." sa Damon allvarligt.

Cara kände sig lättad när Klaus hade gått. Hon ville inte att Laura skulle må sämre än hon behövde må. Cara reste sig upp och gick mot grindarna för att lämna området. dödsätarna såg respekterat på henne men hon tittade inte ens på dem. Hon hade bestämt sig för att besöka sin biologiska mors grav.

Laura skrek hysteriskt och försökte komma ur Damons grepp. För tillfället hade hon inget annat i huvudet än en enda sak.....blod.
Efter ett tag kom Klaus med ett par påsar och ett glas. "Här" säger han och Damon häller i henne första påsen för att lugna ner henne.

Cara kom fram till kyrkogården och gick mellan gravarna, de som antagligen varit fina en gång i tiden men nu såg ut som ruiner. hon kom fram till en svart grav med silvertext.

Här vilar Nicci, älskad mor och maka.

Cara log svagt, hon hade aldrig mött sin mor, inte ens vetat om graven fören hon hade försökt få tillbaka minnet genom att besöka sina minnen. Hon kände hur mycket hon saknade sin mor, om det ens var möjligt att sakna någon man aldrig känt

Efter två påsar blod hade Laura lugnat ner sig och Damon kunde släppa henne. Hon hade fått tillbaka sitt vanliga förstånd och kunde tänka med förnuft och var glad att de hindrat henne från att döda.

Cara tittade upp när det mot all förmodan kom en människa till kyrkogården. mannen betraktade henne undrande.
"du är det där freaket som bor på kullen va? hans dotter, hon som försvann i en massa år?" sa mannen och Cara ställde sig upp.
"Jag är simpelt en häxa" började hon och gick emot honom "och vampyr" sa hon och begravde tänderna i mannens hals

"Det är lungt, lugna dig, det är över nu." sa Damon och drog upp henne på fötter. "Tills nästa gång." sa Laura och rös till. Hon var rädd, hon hade alltid kunnat kontrolerat sig, men inte det här.

Cara log när mannen föll död till marken. Hon var lättad att hon inte var ett lika lätt byte längre. förr hade människor lättare kunnat överraska henne, men nu var hon nästintill odödlig. Hon började gå tillbaka till huset