PRS Kkaebsong & JustAFriend

Fan, Zhìyuan ville verkligen tala om för Max att han kände precis likadant. Försiktigt krånglade han sig loss från den lilla kramen så att han kunde fästa de mörka ögonen i den andres gröna. Och så satt han där, utan att pipa eller gnälla. Han bara satt där helt enkelt. Tills dess att han helt plötsligt inte gjorde det och hade lyckats krångla sig upp i huffepuffelevens knä. Det var så mycket han under över..varför Max gillade honom, vad som egentligen hänt i den där branden..och så jävla mycket mer. Kaoset inne i huvudet hade inte lugnat ner sig alls, utan snarare tvärtom. Tankarna riktigt tryckte mot väggarna och tog upp precis lika mycket plats. Riktigt obehagligt.

Som tidigare nämnt var Max liten. En liten skugga som rörde sig omkring i slottet och mest existerade. Zhìyuan var inte liten. Vargen som plötslig satt i knät var inte liten. Inte alls. Kanske var det berget av fluff som utgjorde största delen av storleken, men i jämförelse med Max var han definitivt stor. Bara tassarna var ju gigantiska. Betydligt större än Kiwis. Just det, Kiwi. Som inte fått någon lunch och nu troligtvis sprang runt och letade för fullt efter hufflepuffeleven(som sagt cirka katt, bar nästan. Typ.).
"Kiwi är kvar där nere, om jag ska sova här måste jag nog gå ner och hämta henne", påpekade Max. Skulle han stanna där hela natten då? Alternativet var väl att sova nere i sovsalarna och lämna Zhìyuan ensam där uppe, vilket absolut inte skulle ske. Så en liten tur ner till sällskapsrummet lät fullt rimligt.

Just ja, Kiwi. Hon behövde ju också uppmärksamhet och kanske en och en annan kycklingklubba? Zhìyuan visste i alla fall att han kunde må bra av lite mat, och kanske en tur genom slottet trots att det var strikt förbjudet. Å andra sidan ville han inte lämna Max i mer än några sekunder och han hade ändå aldrig varit särskilt förtjust i regler. Ännu en gång sneglade han mot den jämnårige, med huvudet lätt på sned och svansen vispandes bakom sig. Madam Pomfrey verkade ha låst in sig på sitt kontor och Max skulle aldrig lyckas hindra Zhìyuan från att följa efter honom. Då var det alltså bestämt? En liten del av sjuttonåringen var ju faktiskt orolig över att hufflepuffeleven inte skulle komma tillbaka upp till sjukhusflygeln. Med vissa svårigheter kravlade han sig därför ner på golvet och sträckte ut den långa, slanka kroppen med en stor gäspning. Gäspa, gäspa, gäspa. Mig blir du ta mig fan inte av med.

Max hade tänkt skynda sig nerför trapporna, hämta Kiwi och sedan snabbt vara tillbaks. Den jämnårige verkade dock gav andra planer. Det var inte det att Max inte ville ha Zhìyuans sällskap. Nej, för det ville han verkligen. Hela tiden faktiskt. Det var mer vargens säkerhet och alla regler som fick Max att ifrågasätta om det verkligen var en så bra idé. Han satte sig på huk och sträckte fram handen för att klia lite bakom den andres ena öra.
"Är det inte bättre om jag går dit själv då? Det tar inte så lång tid", sa han lågt med en kluven blick. Ja, korridorerna och sällskapsrummet var ju troligtvis fulla med elever och lärare. Att bara rusa nerför trapporna och hämta katten, med en varulv på släptåg kändes som en minst sagt bristfällig plan.

Självfallet ville Max gå dit själv. Dels för att det var betydligt smidigare men troligen även för att han helt enkelt inte ville bli sedd med någon som Zhìyuan. Ögonen smalnade en aning och sjuttonåringen blängde stint mot den andre, försökte att starkt implicera på missnöje. Jaha, så det var alltså så det var? Att han skämdes djupt över sina känslor för slytherineleven och troligen aldrig skulle vilja bli sedd med honom. Överdrev han nu? Absolut, och inte lite heller. Var det rättfärdigat? På sätt och vis, ja. Zhìyuan var van att folk skämdes över honom, åtminstone om det var människor som han hade en relativt nära relation med. Och nu hade han fått klart för sig att det inte bara var Ming och föräldrarna som kände så, utan även Max. Det verkade i alla fall som det. Sjuttonåringen sänkte blicken och suckade bittert, för att därefter glida ner på golvet i en halvt om halvt gigantisk hög med päls. Nu var han minst sagt bitter. Bitter och en aning sårad, om hela sanningen skulle fram.

Har du gjort en endaste bra sak i ditt liv Max? Finns det något du inte förstört?
Den där blicken och sucken gjorde, som så mycket annat, ont i hjärtat. Om han inte förstört allt tidigare så hade han väl definitivt gjort det nu. Åh, dum dum dum är du Max. Hoppas du bankar in det extra många gånger under kvällen. Så att du någon gång kan riktigt begripa hur kass du är.
Sjuttonåringen visste inte hur han skulle hantera den obekväma situationen. Egentligen ville han ju bara stanna med Zhìyuan där uppe. Men nu var läget annorlunda och det fanns en tjurig katt som gjorde att det var totalt nödvändigt att ge sig ut på en snabb tur i slottet. Max skämdes inte över Zhìyuan. Verkligen inte. Tvärtemot egentligen. Att utstå allt det där och ändå vara en så pass älskvärd person var imponerande. Och att han även fått tycke för Max var bara sjukt. Sjukt fint.
Däremot kunde han inte ignorera faktumet att uppmärksamheten de två skulle väcka gjorde honom väldigt obekväm och stressad. Och de där reglerna... Fast mest var det nog vad som kunde hända som skrämde honom mest. Vad kunde konsekvenserna av en varulv i korridorerna bli? Inte vad den jämnårige kunde orsaka, för det var inte direkt ett orosmoment. Mer vad andra kunde göra. Människor kunde vara minst sagt elaka varelser. Om någon skulle få för sig att skada den där gigantiska fluffbollen han skaffat tycke för, skulle han aldrig kunna förlåta sig själv. Inte när det gått att förhindra.
"Jag vill ha med dig, tro mig", viskade han och blickade på bollen av fluff framför honom. "Men är det verkligen säkert?", fortsatte han osäkert.

Helt säkert var det väl inte, men å andra sidan gjorde det inte sjuttonåringen någonting. Det fanns tillräckligt med saker att oroa sig över i livet, speciellt om man hette Huang Zhìyuan. Och förresten så kunde han utan tvekan försvara sig själv om det skulle komma till det - även om det troligen inte var någon som skulle få för sig att försöka sig på något illdåd. Plus att han kanske kunde sprida ett aningen bättre ryckte över varulvar, vars rykte absolut inte var speciellt bra. Tyvärr. Men samtidigt kunde han förstå varför de dragit på sig det ryktet från den första början, trots att han avskydde att medge det. Usch och fy. Zhìyuan betraktade Max stillsamt, försökte att tyda den andres blick. Hjärtat skuttade till flera gånger under den lilla korta perioden, då det verkade som om hufflepuffeleven oroade sig måttligt över fluffbergets välmående. Känslan att någon faktiskt brydde sig var verkligen helt underbar, nästintill euforisk. Återigen visste sjuttonåringen knappt vart han skulle ta vägen, hur han skulle svara på det den andres ord. Bildligt alltså, för han kunde ju uppenbarligen inte svara ordagrant. Eller, visst, han kunde definitivt försöka, men det skulle bara sluta med en massa gnällande och gläfsande läten. Kvällen till ära hade han ju faktiskt redan gjort bort sig tillräckligt. Så istället för att ens göra ett försök, lutade han pannan mot den jämnåriges innan han började med sitt underliga gnidande igen. Äh, kan ta hand om mig själv, vare sig det är säkert eller inte. Tro mig, har tassat omkring i slottet ganska många gånger. Helt ärligt så vill jag inte släppa dig med blicken en endaste sekund..inte efter det där med såren och så. Då och då var det verkligen positivt att han inte kunde öppna munnen för att hälla ur sig en massa skit. Väldigt praktiskt.

Det där...tja, gnidandet var väl egentligen rätt udda. Ja, minst sagt. Fast det var det mesta i deras ehm, relation(-ish, väldigt oklart, de var ju egentligen cirka främlingar) så det gjorde inte så mycket. Zhìyuan var nära och då var allt okej och under kontroll. Toppen toppen.
"Okej, om du insisterar", mumlade han med ett leende strykandes över läpparna och ögonlocken slutna. Det var ingen idé att ha dem öppna då det ändå bara skulle leda till päls i ögonen. Det kittlades, men det var bara mysigt.
"Men vi får nog ta och dra nu direkt, innan Madam Pomfrey hinner stoppa oss", påpekade han och lämnade en liten puss på den jämnåriges panna. Därefter reste han sig upp och travade bort mot sina skor, vid en av sängarna längre bort. Lika bra att få det gjort.

Återigen verkade det som om Max kommit av sig själv, när han ännu en gång pressade sina perfekta läppar mot Zhìyuans panna. Hettan steg över kinderna på slytherineleven, som innerligt tackade gudarna för att pälsen täckte rodnaden. Nu var ju sjuttonåringen förvisso inte direkt religös, nej absolut inte, men ändå. Uttrycket uppskattade han hemskt mycket och just därför använde han det lite titt som tätt. När tankarna som bombarderat huvudet sedan sjönk till botten och lugnade ner sig, tassade han genast efter Max, som en riktig knähund. Jo, han hatade den liknelsen. Men det var tvärt omöjligt att inte se en del liknelser mellan Zhìyuan och en vanlig hund. Inte för att de såg likadana ut eller så, utan för att de helt enkelt betedde sig likadant hälften av tiden. Ganska sorgligt egentligen..och gulligt. Extremt gulligt. Med huvudet lätt på sned studerade slytherineleven den jämnårige när han började ta på sig skorna. Skor, de var överskattade.

Med kvicka fingrar knöt han skosnörena. Blicken gled upp på den jämnårige, där intill. Jösses, så söt. Om någon skulle sagt till Max morgonen innan att han skulle typ dö sötdöden av att se på en varulv, som han även blivit vän med - då hade Max med största sannolikhet skrattat rakt ut. Eller tja, om Max inte varit så... mycket Max, hade han nog gjort det. Nu blev det mer metaforiskt. Sjuttonåringen hade hur som helst inte trott sina öron. Men nu stod han där, med ett litet leende på läpparna och blickade ner på fluffberget, där intill. Livet tar minst sagt oväntade vändningar ibland.
Han styrde stegen ut från salen. Öppnade dörren för att släppa ut Zhìyuan. Jo, knähund var nog en ganska bra beskrivning av vännen.