prs yehet & kkaebsong

Joshua låter huvudet falla på sniskan mot madrassen, ser upp i den andres ögon. Zihao hade trots allt valt den ett år yngre eleven som sitt lilla offer redan första dagen i skolan. Antagligen skulle båda tvås yngre jag förneka bilden av de två tillsammans. Med all rätt, för bara några dagar sedan hade Joshua aldrig tänkt tanken att det skulle hända.
"Du, vi alla gör gräsliga saker när vi är yngre, försök att inte tänka på det," Det hade trots allt varit sextonåringen som slagit in bilden i den andres huvud, men bara för att han anser att frågan är intressant. Försiktigt stryker han tummen över den andres nacke. "Elvaåriga jag, till och med femtonåriga, skulle antagligen också ha nekat det."

Även om det Joshua sa var sant, så hindrade det inte Zihao från att känna sig skuldmedveten. Redan den första dagen under sitt andra år, hade hans tolvårige själv siktat in sig på en elvaårig Joshua. Varför han just valt honom var väl lite av ett mysterium och skulle troligen förbli det.
”Jovisst, men jag var inte vara gräslig eller elak, jag var ond”, sade han tyst och rös till när den andres tumme strök över nacken på honom. ”Men det spelar ingen roll, jag skiter i vad vi skulle ha tyckt om det här förut.” Han drog lite på munnen och vände blicken bort mot fönstret. Utomhus hade det börjat ljusna, även om det fortfarande var relativt mörkt.

Sextonåringen ruskar på huvudet åt Zihaos ord.
"Voldemort är ond, du var bara elak," protesterar Joshua med ett svagt leende över läpparna. "Jo, det är klart. Det gör jag också." han följer Zihaos blick mot fönstret, känner att lusten att behöva resa sig och föra benen mot sin första lektion är icke existerande.

Zihao tog tag i Joshuas händer och började dra honom bort från sängen, ut i salen.
”Jag är fortfarande elak och impulsiv och min självkontroll är nästintill icke-existerande”, sade han ärligt. ”Det är aspekter dom jag föddes med och de kommer troligen aldrig att försvinna”, förklarade han vidare och ryckte på axlarna.
Sextonåringen kanske såg honom inte nytt ljus, det var inget konstigt, men innerst inne insåg han att han fortfarande var lika vidrig som innan. Han var inte stolt över det, men det var ingenting han kunde ändra på.

Joshua följer den äldre ut i salen, lämnar den bekväma sängen bakom sig medan händerna är ihop flätade med den andres.
"Du är inte alls lika elak," påpekar sextonåringen och skakar lätt på huvudet, Zihao har inte bettet sig elakt mot honom eller någon annan från vad Joshua vet, sen terminen börjat. "Du föddes inte med dem, du utvecklade dem." Omgivningen, hans föräldrar, allt har gjort Zihao till den person han är. Dagarna som småbarn har minst sagt stor betydelse för ens agerande som äldre.

Varsamt placerade Zihao händerna på Joshuas höfter varefter han började röra sig i små cirklar. Visst, han hade inte varit speciellt elak den senaste tiden, men han visste mycket väl att han lätt kubde falla tillbaka i samma mönster om han ville. Kanske inte mot sextonåringen han dansade omkring med dock, där var det redan kört. Och det faktumet var han glad över. Det fanns absolut ingenting inom honom som talade för att göra något ont mot den andre längre.
”Vi säger så”, mumlade han och log blekt. ”Jag vill åtminstone att det ska stämma.”

Det tar en liten stund för Joshua att inse vad det är Zihao vill, och långsamt för han sina händer mot den äldres nacke. Försiktigt stryker han tummen över den andres kind, önskar att det bleka leendet ersattes av det sextonåringen lärt sig gilla. Joshua lämnar en liten kyss på Zihaos läppar, han är säker på den andres handlingar, men han kan inte tvinga sjuttonåringen att prata om det.
"Jag visste inte att du dansade," påpekar han sedan i en tyst ton medan de rör sig i små cirklar.

Leendet på Zihaos läppar växte sig aningen större efter den lilla kyssen och han minskade på avståndet mellan dem.
”Det gör jag inte”, försäkrade han sextonåringen som svar på dennes fråga. ”Jag fick bara en väldigt stor lust att prova på.” Han skrattade till. Gud vad fåniga de måste ha sett ut som valsade omkring med vara överkroppar i den dunkla sjukhusflygeln. Samtidigt var det härligt och mysigt - de enda anledningarna till att han absolutbitnr ville sluta.

Joshua skrattar lätt åt en andres svar, låter ögonen drunkna ner i Zihaos mörka iris.
"Typiskt," skämtar han och lutar sitt huvud försiktigt mot den andres överkropp, även om det skulle se hur dumt ut i andras ögon som helst, kunde inte Joshua undgå att gilla det. Kanske det är pågrund av värmen, tystnaden som uppstår när de står tätt intill varandra.

Zihao lade sina fingrar under Joshuas haka och lyfte lite på den så att deras blickar möttes ännu en gång. Det kröp i skinnet på honom och han fick kämpa med sig själv för att inte göra någonting opassande.
”Vadå? Hade du uppskattat mig mer om jag kunnat dansa eller?” Undrade han med ett höjt ögonbryn. Nej, konsten att dansa var ingenting som han blivit välsignad med. Däremot kunde han spela pinao någorlunda bra, vilket i alla fall var någonting positivt.