Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip hade blivit ganska förvånad och irriterad över hur hon bara hade verkat överge striden och honom på egen hand, visserligen hade han klarat det men ändå. Han tyckte inte man borde göra så, de borde väl vara där för varandra.
"Du kunde väl åtminstone ha ropat eller något. Är du okej?", frågade han, det förklarade ju en del åtminstone.

"Det var du som hade dålig koll på din fästmö. Men du bryr dig kanske inte tillräckligt mycket." Aubrey skulle nog ha lagt märke till om Philip flög tvärs över lokalen och skadades. Det var åtminstone vad hon intalade sig själv om. Då han frågade om hon var okej ryckte hon bara på axlarna, höll tillbaka ett slugt leende. Hon var mer än bara okej.

"Ursäkta? Jag bryr mig mer om dig än nåt annat, det vet du", sade han kort, sårad över att hon ens kunde tro något sådant om honom. Hon borde känna honom bättre än så vid det här laget ju. Samtidigt som de pratade var de påväg tillbaks emot institutet.

Aubrey vände blicken till Philip och såg på honom en stund, med en blick som var ganska svår att tyda. Brydde han sig mer om henne än någonting annat? Det skulle han få bevisa ännu en vacker dag.
"Jag vet," sa hon bara efter en stund och ökade något på farten.

Philip såg på henne, rynkade pannan. Var hon sur för något eller vad var det här? Hon verkade inte helt vara sig själv åtminstone. Han ökade på stegen bredvid hennes.
"Vad är det?", frågade han kort, något måste ju störa henne eller något.

Då han frågade vad som var fel vände hon ansiktet mot honom.
"Ingenting, om man bortser från det faktum att du beskyller mig för att ha lämnat dig i sticket. Skulle rollerna vara ombytta skulle det vara så synd om dig för att du blev inslängd i väggen, men du kan inte förmå dig att tycka synd om någon annan."

Philip såg på henne, nästan chockad. Var det verkligen vad hon tyckte och tänkte om honom?
"Du tycker att jag inte bryr mig om några andra, eller vadå?", frågade han kort, hade verkligen inte väntat sig det här ifrån henne.

"Det är ingen hemlighet att du har ganska höga tankar om dig själv." Aubrey log mot honom. Det var sant till viss del. Då hon först träffat honom hade det gått henne en hel del på nerverna, men sedan hade hon vant sig vid att det var en del av hans personlighet och mest tyckt att det var roligt. Nu hade hon en annan uppfattning igen.

Philip såg sårat på henne, var det verkligen vad hon tyckte? Kände hon honom inte bättre än så? Hon av alla borde veta att han visserligen pratade mycket så men på insidan var han långt ifrån lika självsäker.
"Det verkade inte vara något problem när du sade ja", sade han.

"Sa jag att det är ett problem för mig?" Aubrey höjde på ögonbrynen och joggade uppför trappan in till institutet. Den sårade blicken han gett henne skulle i vanliga fall ha gett henne väldigt starka skuldkänslor, nu reagerade hon knappt på den.