Någon som vill rolla Hungerspelen?

"Lite kanske? Jag har ju varit berädd på det mer än ett år, och jag är tränad nu så mer förberädd kan jag väll inte bli." log hon och kom in till badrummet då han lät handuken falla. "Visst" log finurligt hon ock klev in i duschen med honom.

Tio minuter innan slåttern skulle börja gick tog Mars farväl av Vicinia för att gå upp till scenen, där han skulle sitta med borgmästaren. I tvåan var det alltid en praktig samling vinnare på scenen, det var en grupp barnen såg upp till och ville vara en del av. Nu var det bara Mars.
Mars följde Vicinia med blicken då hon trevade sig fram bland människorna. Han skakade hand med borgmästaren och satte sig på stolen reserverad åt honom.

Vicinia ställde sig med alla andra 18- åringar, hon var glad att de skulle slippa slåttern sedan för alltid och att hon räddade de andra flickorna ännu ett år.
Kvinnan som hette Sinara, tippade fram på enorma klackar och i en knallblå klänning av samma modell som Vicinia bar vid sin intervju. Men på henne såg det mer eller mindre groteskt ut, och det oranga håret sen...Vad tänker de med?
Hon kvittrade fram de vanliga och att hon hoppades att oddsen skulle vara dem gynnsamma.
Sedan stoppade hon ner sina oranga naglar i skålen tog upp en lapp, gick fram till mikrofonen och ropade "Vicinia Rivers". Alla flickor drog en suck av lättnad och Vicinia trängde sig fram. Hon hade sitt vanliga leende när hon hälsade på Sinara och de gjorde kindpussar, hon faktiskt saknat henne.

Sinare ropade upp Vicinias namn, och det lilla hopp Mars haft över att presidenten inte skulle lyckas ordna det försvann. Vicinia kom upp till scenen med sitt spelade leende och ställde sig med ryggen mot Mars.
Sinara kvittrade glatt då hon började gräva i skålen med pojkarnas namnlappar. Hon ropade ut namnet Vidar Bloom och Mars stelnade till. Det var en av de första pojkarna han tränat med. Han var väldigt snabbt, men ändast elva år gammal. Om sex år kunde han vinna, men inte än.
Mars tog eett djupt andetag och ställde sig upp, på utsidan fullkomligt lugn.
"Jag anmäler mig frivillig." Folksamlingen blev än tystare, om det var möjligt. "Släpp pojken, jag tar hans plats." Mars ställde sig bredvid Vicinia utan att se på henne.
Sinare verkade för några minuter ha tappat talförmågan, men fortsatte sedan med ett glatt leende.
"Jaa, vi har inget som förbjuder detta. Ooh, det här kommer att bli intressant! Distrikt elva, era förkämpar!"

Vicinia ville bara skrika när Mars anmälde sig, hon ville inte. Det fanns ingen chans att de båda skulle vinna, insåg han inte det? Nog var det bra att Vidar slapp, hon var tacksam för det, men ändå.
Sinara sa åt dem att skaka hand som brukligt var och kvittrade sedan. "Och må oddsen alltid vara et gynsamma."
Sedan blev de eskorterade till varsit rum för att ta adjö av sina famlijer, familjer som ingen av dem hade.

Mars undvek Vicinias blick då de skakade hand. Han visste att hon var arg på honom, besviken och ledsen allt på samma gång. Men han måste göra det. Förra gången hade han misslyckats och hon hade dött, men det skulle inte hända igen.

I det avskilda rummet ställde sig Mars lungt vid fönstret. Han förväntade sig inga gäster och blev därför förvånad då dörren öppnades. Han kände igen Vidars föräldrar och den lilla pojken, vars ögon var rödgråtna.
Hans mamma kastade sina armar oförhindrat runt Mars.
"Tack", sade hon om och om igen, tills hon drog sig bort och torkade sina tårar. Vidar kom fram och Mars hukade sig för att vara på ögonhöjd med pojken.
"Om sex år kan du vinna", sade han och Vidar log sorgset.
"Jag ska. Jag ska göra så som du, och rädda någon annan." Pojkens modiga ord fick Mars att le och de kramade varandra, tills en av vaktarna hämtade bort familjen.

Deniz (Kommer inte ihåg vad han hette xD) och hans familj. Hon kramade om honom och han grät. "Såja." log hon. "Det är bra." sa hon och kramade om honom. Han var som den lillebror hon aldrig haft och hon älskade honom. "Men tänk om du inte kommer tillbaka, jag vill inte förlora dig igen." grät han och hon skulle svara men besökstiden var slut och ett par fredsväktare kom och skulle föra dem till tåget.

Fredsväktare kom för att hämta Mars och ta honom till tåget, där Sinara redan väntade på glatt humör, så som alltid.
De skulle inte ha någon handledare, vilket försvårade spelen för Mars och Vicinia. Det skulle inte bli några sponsorpresenter, vilket var det största problemet. Att de inte fick några tips var det samma, de hade ju båda redan en gång deltagit.
Då tåget startade gick Mars till restaurangvagnen, där Sinara redan väntade vid ett överbelastat bord.

Vicinia kommer in i resturangvagnen där hon ser Mars. "Hur kunde du?" fräser hon. "Det är omöjligt att vi båda vinner, innser du inte det, och nu har vi inga sponsorer heller. Ja om folk inte skickar ändå för de avgudar oss." hon var både arg och förbannad, men mest ledsen, hon ville inte att han skulle dö, hon ville att han skulle vara säker.

Mars mötte nu Vicinias blick stadigt.
"Jag ångrar det inte", sade han lugnt och gjorde en gest mot stolen mitt i mot för Vicinias att sätta sig i. Sinara såg på dem som om hon var på teater.
"Och inget du säger kan få mig att göra det. Vicinia, jag älskar dig, och jag gör vad som helst för att skydda dig", fortsatte han allvarligt.