PRS Kkaebsong & JustAFriend

Om Zhìyuan påstått att han inte var exhalterad över att få lämna sjukhusflygeln, så hade det varit en stor, fet lögn. Må det ha låtit konstigt och underligt, men sjuttonåringen älskade att springa omkring som en komplett galning i korridorerna. Det hade ju hänt fler än en gång att han spenderat natten utomhus, där det inte spelade någon roll om han fick energikickar eller ej. Livet var faktiskt inte lätt när det kliade i lederna så snart man suttit stilla i några sekunder. Nej, Zhìyuan, du får inte rusa iväg helt okontrollerat och skrämma livet på alla andra. Håll dig i skinnet. Så vad skulle han ta sig till istället? Gå och glo upp mot Max? Tja, den idén var ju inte helt fel. Diskret sneglade han upp mot den andre, innan blicken genast gled ner mot golvet igen. Och sådär höll det på, utan att sjuttonårigen kunde låta bli. Att Max såg så sjukt bra ut var faktiskt hans eget fel. Ingenting att göra åt den saken. Förutom att stirra då.

Med tysta steg, som alltid smög Max ut i korridoren, med den jämnårige tätt intill. Den lilla hufflepuffaren var verkligen en liten skugga. Han hade definitivt kunnat göra karriär som typ ficktjuv. Tyst tyst, metodisk och så kvicka fingrar på det. Jodå, garanterat lämplig. Om han varit lagt åt det hållet det vill säga. Så var dock inte fallet. Så kanske inte det ultimata yrkesvalet trots allt. Jaja, bara att fortsätta leta.
"Vad tittar du på?", frågade Max med ett lätt roat leende klistrat över läpparna. Blickarna som utdelades gick faktiskt inte att ignorera. Typ omöjligt rättare bestämt. Nu visste faktiskt inte Max varför den andre tittade så. Men det verkade inte vara någon ilska inblandat så förhoppningsvis var det inte för att han gjort något fel, utan mer för att den jämnårige ville se att han var med eller så. Att flocken var med. Instinkter, säkert.

Vad tror du att jag tittar på? Sjuttonåringen vände snabbt de mörka ögonen ner i golvet igen och förbarmade sig själv över hur förbaskat uppenbar han var. Varför skulle Max annars ha sett så road ut? Eller var det så att han faktiskt inte insåg varför Zhìyuans ögon var fastlimmade vid honom? Trots att det verkade som om han varken ville bli sedd eller hörd, med tanke på hur sjukt tyst han rörde sig. Till skillnad från den andre, vars klor drog över golvet lite då och då. Sak samma, drt var ändå bättre om den jämnårige inte lade för mycket tanke på de där känslorna han trodde att han hade. Risken var ju att slytherinelevens egna känslor var betydligt starkare och mer seriösa. Vem kunde för övrigt faktiskt bli kär i någon som Zhìyuan. På riktigt alltså. En crush var ju lite mer förståeligt, men en sann förälskelse? Knappast. Det skulle han inte tro på förrän någon ändrade det.

Nähä, det var tydligen fel att säga. Fast vad hade Max väntat sig för svar? Ja, det var ändå en jävligt bra fråga. Han pratade liksom med någon som inte kunde svara. Och väntade sig trots det något vettigt svar. Bra där, wow.
"Nej nej, du får titta vart du vill", mumlade han och blickade ner på fötterna. Det var ju faktiskt inte Max uppgift att avgöra sånt. Om den jämnårige ville vila blicken Max så fick han väl göra det. Det hade ju inte den lilla hufflepuffeleven något med att göra, bara för att han gjort andra val. Tittat vad som helst som inte var han själv. Blä.
Försiktigt började han tassa nerför trapporna. Det var färre elever än väntat ute och rörde sig. Nåväl, de var väl och gömde sig i sällskapsrummen.

Men åh, nu hade han tydligen råkat ge Max en såndär knasig, otrevlig blick. Eller var det ens därför som amazing muttrat? Hade Zhìyuan gjort någonting fel. Jo, så var det nog, även om han inte för sitt liv kunde komma på riktigt vad han ställt till med. Försiktigt knuffade han lite på den nere när de slutligen nått slutet av trappan, med ögon stora som tefat och tillbakastrukna öron. Kunde det möjligen vara så att Max inte uppskattade alla undrande, lätt skrämda blickar de fått? För han hade ju själv sagt att han inte tyckte om uppmärksamhet och sådär. Visserligen hade de ju inte stött på speciellt många elever, men ändå? Kanske? Åh, dessa teorier fick sjuttonårigen att bli alldeles ifrån sig av både skam och frågor. Han ville ju göra ett gott intryck på den jämnårige och inte tvärtom. Osäkerheten ledde så småningom till att Zhìyuan fick för sig att putta på Max ännu en gång - betydligt mer bestämt och hårt än innan. Extremt dumt, ja.

Jo, blickarna var minst sagt obehagliga. Inte på samma sätt som de Zhìyuan kunde få till. De var en helt annan sak. Inte nödvändigtvis mer skrämmande men definitivt helt annorlunda. Nu var det bara en väldig massa uppmärksamhet som fick Max att vilja sjunka genom golvet och försvinna iväg.
Vad nu? Max tittade frågande ner på den jämnårige efter den lilla knuffen. Tefatsögönen var bedårande men Max förstod inte riktigt syftet just då. Vad menade han?
Och den kommande, betydligt hårdare puffen fick verkligen inte molnet av frågetecken att försvinna. Snarare fick den bara ännu fler frågor att hopa sig. Plus att Max snubblade bakåt, men som var kom en vägg i undsättning så att han slapp dunsa i golvet. Han satte sig på huk igen. Att tala med folk i ögonhöjd var något han definitivt föredrog. Säger han som går och förälskar sig i en av skolans längsta elever. Suck.
"Vad är det?", frågade han tyst och blickade oförstående in i de mörka ögonen.

Att bli ställd en fråga när man inte kunde svara var inte direkt optimalt. Som tur var hade Zhìyuan redan blivit van vid den lilla företeelsen under åren och hade därmed lärt sig att acceptera det simpla faktum att han inte kunde svara. Visserligen betydde det inte att han tyckte om det, förutom i vissa, sällsynta fall, men det var hanterbart på de flesta nivåer. Men nu..? Sjuttonåringen studerade Max med osäkra ögon, som till råga på allt vilt flackade omkring. Hur hade han ens uttryckt sig om han faktiskt kunnat göra det? Förstår du inte att jag typ är patetiskt kär i dig och vill ha uppmärksamhet eller, är du säker på att du ens tycker om mig? Nej. Inget av de alternativen lät varken rätt eller bra, trots att de stämde relativt väl överens med vad han faktiskt gick och tänkte på. Zhìyuan ruskade lite på huvudet och slöt ögonlocken med en liten, minimal suck. Om han inte ens kunde få det hela att låta bra i sitt eget huvud, hur skulle han då kunna få det hela att låta vettigt inför Max? Fan vad komplicerat allting skulle vara då. Han kunde ju lika gärna gå och gräva ner sig i ett hål någonstans istället. Men det var ju inte heller någon vidare bra idé, då sjuttonåringen bara skulle bli frustrerad och intala sig sjäöv att han visst hade en chans. Äh, begrav nosen i den jämnåriges lockar istället. Göm dig från omvärlden och fokusera på den ljuvliga doften. Normalt.

Nej, Max förstod inte. Var det där med att läsa av djur och varulvar något som gick att öva upp sig på? Det borde väl vara som vilken annan talang som helst. Övning ger färdighet, eller nåt. Han hade ju lärt sig att läsa av Kiwi. Då borde det väl gå med Zhìyuan med. Fast Max orkade inte öva. Nej, han ville förstå den andre nu. Vänta kändes inte alls som ett lockande alternativ.
"Förlåt, jag förstår inte", mumlade han tyst. Den lilla sucken och ruskandet på huvudet bekräftade väl det hela. Men sedan var nosen uppe bland lockarna igen och...åh, förvirring.
Han lutade huvudet mot pälsberget en stund och slöt ögonen. Den där pälsen var definitivt svårslagen. Kiwi hade fått konkurrens. Nåväl, på tal om Kiwi hade de ju faktiskt ett uppdrag. Mysa kunde de göra senare, bland mindre folk.
"Vi kanske borde gå och hämta Kiwi nu, så vi har det gjort?", sa han, fortfarande tyst och drog sig undan en aning. "Vi kan mysa mer sen", försäkrade han med ett litet leende innan han återigen reste på sig.

Det var inte någon överraskning att Max inte förstod ett dyft av vad Zhìyuan faktiskt ville ha sagt. Och det sög, så jävla hårt. Men det var ju så livet fungerade, right? Människor och djur ska inte kunna hålla samtal med varandra på det sättet. Däremot så var ju djuret i fråga faktiskt en människa, eller någonting åt det hållet i alla fall. Sak samma, det där kunde han fundera över senare. Nu skulle de hämta Kiwi, som troligen inte alls var glad. Sjuttonåringen hade inte heller varit speciellt glad om han blivit nekad mat en hel dag, så han kunde absolut relatera. Relatera till en katt? Jösses, vart var hans liv ens påväg? Snart skulle han väl fastna i sin pälsiga form och aldrig kunna återgå till två ben, bara pågrund av den simpla realiteten att han var bättre på alla sätt och vis som varg. Trevlig, kelig, omtänksam, snäll..ja, den listan var lång den. Det var väl knappast möjligt dock, och helt sanningsenligt visste Zhìyuan knappt om han faktiskt skulle föredra det livet. Nja. Han himlade lite med ögonen åt sig själv och tassade raskt efter Max, fortfarande med ögon som jämt och ständigt sneglade upp mot den jämnårige. Diskret.

Som väntat var det fler och fler elever desto närmre sällskapsrummet de kom. Det samma gällde troligen de andra elevhemmen med. Nere vid köket var det dock i stort sett bara hufflepuffare, vilket väl på sätt och vis var bra. Kanske hade Max fel, men det kändes som att de gulklädda nog var de mest accepterande när det kom till...öh, varulvar. Det innebar dock inte färre blickar. Nej, all uppmärksamhet riktades mot dem när de passerade de små hoperna av elever. Usch och fy. Fast återigen, vad hade han väntat sig. Passerat obemärkt förbi med en varg i släptåg? Nja, något sådant skulle nog inte ske någonstans. Inte ens på Hogwarts, där alla ändå var hyfsat...härdade.
Utanför sällskapsrummet stannade han till och mötte den jämnåriges blick. "Följer du med in?". Det var väl egentligen en ganska dum fråga om den andre följde samma logik som tidigare, men äsch. Han ville ändå fråga. Det skulle trots allt vara en hel del människor där inne.